Verkningarna av ett länge fördröjt återbesök

Följande brev stod publicerat i tidskriften Consolation (nu Awake!) för den 24 april 1946:

”Jag har beslutit att ställa mig på den rätta sidan, för Jesus Kristus och för Hans rikes utbredning. Jag har alltid varit medlem av Förenade kyrkan, och jag har alltid liksom alla de andra medlemmarna tänkt, att det var den vägen Jesus ville att vi skulle gå, men sedan den 1 augusti läser jag edra böcker, och under dessa fyra månader har jag bestämt mig för att ansluta mig till den här vägen.

Mina vänner! Jag vet inte ens vad den mannen heter som kom till min dörr. På den tiden brydde jag mig inte om någonting. Jag var trött, utsliten och sorgsen. Jag är mor till fem söner och bor på en utpost, där det är så mycket arbete att sköta, att jag knappast vet vilken syssla jag först skall ta itu med.

Nåväl, när mannen kom, skaffade jag mig för 50 cent ett antal av de där små böckerna, såsom Blir freden varaktig? och en hel del andra. Jag har läst dem varje söndag och slagit upp de skriftställen som de riktar uppmärksamheten på, och jag har funnit att de är sanna.

Och nu vill jag ha mer att läsa och vill att ni skall låta mig veta, vilka steg jag måste ta för att ställa mig på er sida. I väntan härpå bifogar jag 1 dollar för Vakttornet, och jag vill att ni skall låta den där mannen veta, att jag har läst böckerna och nu är färdig att leva för Gud.

Han kommer nog ihåg mig, det var mig som han köpte en flaska mjölk av. Hade jag vetat, att han var en Jesu Kristi lärjunge, skulle jag inte ha tagit betalt för mjölken.

Mina vänner! Jag behöver edra böner. Jag är alldeles ensam med undantag av att jag har Kristus på min sida; men då jag har det, vet jag att ingenting kan skada mig. Jag väntar ivrigt på att få höra ifrån er och få Vakttornet, eftersom jag är definitivt intresserad. Må Gud välsigna er i ert arbete, och må ni som lön vinna många själar. (Från en ö i Placentia Bay, Newfoundland)”

År har gått sedan dess, och fastän vår expedition skrev till denna kvinna flera gånger, fick vi aldrig något svar; hon befann sig på en så isolerad plats, att vi aldrig på nytt fick någon kontakt med henne under de mellanliggande åren. Men återbesöket har tyngt mitt samvete ända sedan dess, så häromdagen körde vi med vår lilla bil ut mellan bergen till kusten, och jag lånade en fiskares jolle för att ro den tröttsamma vägen till ön, som ligger en bit från kusten — för detta var mitt besök, och jag kom till och med ihåg huset där frun hade sålt mjölken åt mig.

Hon hade aldrig fått våra brev 1946 och inte heller Vakttornet, men genom åren hade hon bett att Jehovas vittne någon dag måtte komma tillbaka. Nu skulle ni ha sett henne i sitt anspråkslösa hem ligga på knä bredvid min väska i det matta lampskenet och plocka upp den ena efter den andra av de nya böckerna. För varje bok eller broschyr hon tog upp ur väskan brast hon ut i ett glädjerop. ”En bibel med konkordans — precis vad jag ville ha!” ”Äntligen Vakttornet!” Det var en glädje att bara sitta och se på och låta henne till fullo njuta av varje ny upptäckt.

Nu är vår syster inte ensam längre. Visserligen har hon under alla dessa fem år predikat och stått fast för sanningen trots sin ensamhet, men nu får hon besök fyra gånger i månaden av goda vänner, edra tidskrifter som skickas från Brooklyn, och hon har skrivit till avdelningsexpeditionen att hon är mycket glad och lycklig över att få sin kraft förnyad. Detta är alltså de vitträckande verkningarna av ert goda arbete där i Brooklyn och ett exempel på vad som händer överallt i världen, ty ”Jehova känner dem som tillhöra honom”.