Kommunisterna ställer Jehovas vittnen inför rätta
”SEDAN september 1950 har domstolar inom den ryska zonen [Östtyskland] ådömt 222 medlemmar av sekten Jehovas vittnen staffarbete till en sammanlagd längd av 1.679 år!” Så löd en upprörande rapport i tidningen Wiesbadener Kurier i dess nummer för den 23 februari 1951. Dessa siffror avslöjar emellertid mycket litet av de hemska detaljerna i samband med dessa rättegångar och domsutslag; de talar ej heller om den fullständiga ringaktning för rätt och rättfärdighet som kommunistbehärskade domstolar visar.
Först svepte en formlig arresteringsvåg, ledd av den kommunistiska ”folkpolisen”, hundratals av Jehovas vittnen i fängelse. Därpå följde de illa beryktade ”offentliga rättegångarna”. Man följde då sovjetsk rättegångsordning, dvs. domare och jurister kontrolleras fullständigt av den sovjetska ”säkerhetstjänsten” (SSD), Rysslands fruktade hemliga organisation, som behärskar varje gren av förvaltningen i östzonen. Enligt denna ordning behöver inte domare och åklagare vara utbildade jurister. De flesta av dem är helt enkelt endast fanatiska medlemmar av kommunistpartiet. Även de få utbildade jurister som fortfarande utövar sitt yrke står under så sträng uppsikt av SSD, att de kan mista sin legitimation, närhelst de underlåter att följa partiets föreskrifter.
De av SSD anförda anklagelserna mot Jehovas vittnen består alltid av samma slags orimliga lögner: att vittnena är amerikanska spioner och att de uppeggar folket mot freden och demokratiska principer. Svarandena representeras ofta av en så kallad förordnad försvarare, som inte vågar lägga fram fakta av fruktan för att själv bli arresterad. Vittnen utanför Jehovas vittnens egen krets kan inte träda upp till deras försvar utan att löpa risk att omedelbart bli arresterade. Svarandena själva är också storligen handikappade i det att deras rättigheter att försvara sig är mycket begränsade.
Innan rättegångarna äger rum blir Jehovas vittnen under lång tid utsatta för tortyr, hunger, köld och de allvarligaste hotelser, för att de, när de kommer inför rätta, skall kunna förmås att bekänna sig skyldiga till de anklagelser som riktas mot dem. Så till exempel sade vittnet L. att han fått sitta i en mörk cell och såg dagsljuset för första gången på många månader, när han äntligen fördes inför domstolen. Andra berättade hurusom de hade fått genomgå ett verkligt eldprov, då de i åtta timmar tvingats att stå mitt i ljuset från strålkastare varunder de oupphörligt blivit ansatta med frågor. Hela tiden dessa vittnen befinner sig i fängelse i väntan på rättegång får de mycket lite mat. Deras dagliga hungerranson består av 150 gram bröd och litet tunn, utspädd soppa. Förhållandena i dessa kommunistfängelser, rapporteras det, är värre än de värsta nazistiska koncentrationsläger. Detta förklarar varför vittnena befinner sig i ett så förskräckligt tillstånd, magra som skelett, när rättegången börjar.
Så här löd en del rubriker i en tysk tidning: ” I ’stå-celler’ och mörkceller”, ”Bibelforskare får stå i kallt vatten”, ”Fjorton dömda till livstids fängelse”. I en berlinnotis för mars 1951 stod följande att läsa: ”Sedan förföljelserna mot Jehovas vittnen började i augusti i fjol, har sovjetzonens justitiedepartement av kunnat livstidsstraff i fjorton fall. Mer än 1.300 medlemmar har arresterats. Av dessa dömdes omkring 250 till långa fängelsestraff.
Omkring två tredjedelar hålles fortfarande i arrest. I många fall har fångarna utan avbrott fått tillbringa fyra månader i mörkceller. Andra blev inlåsta i 16 dagar i ’stå-celler’ eller bands vid stolpar i källare, där de fick stå flera timmar i vatten upp till midjan.”
Sanna och trogna vittnen
De som tillskyndar dessa rättegångar blir besvikna gång på gång. När en sådan skenrättegång börjar, förekommer vanligen en mängd gäckeri och hån, men det dör snart bort. De närvarande, även domarna, blir intresserade av svarandenas vittnesbörd och visar stor uppmärksamhet i det de lyssnar till hur Jehovas vittnen, fyllda av glädje, avger ett kraftigt vittnesbörd om sitt ståndpunktstagande för Jehovas rike och sin kamp för religionsfriheten. Deras logiska bevisföring framlägger sanningen så tydligt och klart att domarna ofta har svårt att finna skäl för att utdöma straffen, som vanligen fastställts innan rättegången påbörjats. Detta för tanken på ett forntida vittne för Jehova, aposteln Paulus, som talade med sådant allvar och sådan glödande övertygelse, då han stod inför rätta, att den som satt som domare i hans sak, konung Agrippa, anklagande utropade: ”På kort tid skulle du kunna övertala mig att bliva en kristen!” — Apg. 26: 28, NW.
På några få undantag när har Jehovas vittnen visat sig frimodiga och oförskräckta och har noggrant följt trogna vittnens exempel från flydda tider, som vi läser om i bibeln. Liksom Jehovas vittnen handlade på den tiden så gör de nu, och de bringar sitt vittnesbörd till en höjdpunkt på samma sätt som Petrus: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5: 29, NW.
I sina avslutande ord, efter domens avkunnande, ger Jehovas vittnen ofta uttryck åt obetingad tillförsikt och tro på att deras rättfärdiga handlingssätt kommer att hävdas av den högsta domaren, han som dömer alla, Jehova Gud. Med full förtröstan utropade en av dem: ”Vi kommer att överleva er, liksom vi överlevde nazisterna!” En annan svarande yttrade: ”Ni har dömt mig till tolv års fängelse, men Jehova kommer att fråndöma er livet!” Under kraftiga handklappningar från dem som var närvarande i rättssalen alluderade ett annat vittne på ett offentligt föredrag, som hållits av vittnena, och sade: ”Guds rike har blivit upprättat, och Harmageddons rättvisa vedergällning är nära — Fru Statsadvokat, det är längre lidet än Ni anar!”
Även om det var till stor uppmuntran för de anklagade att andra vittnen besökte rättegångarna, var detta inte alltid lätt eller möjligt.
Ibland var allmänheten utestängd helt och hållet, och vid andra tillfällen ägde endast en begränsad och utvald ”publik” tillträde: journalister från kommunisttidningarna, partimedlemmar osv. Dessa fick tillträde tack vare särskilda biljetter från kommunistorganisationen. Ibland var den bortre delen av rättssalen full av löst folk som ljudligt visade sitt förakt, då Jehova Gud eller hans vittnen nämndes, i ett försök att göra de åklagade betryckta och förvirrade.
Vid en rättegång blev flera kvinnor bland vittnena, som försökte komma in, vägrade tillträde, därför att de inte hade de förut omtalade biljetterna. Under det de då samtalade med vakten, nämnde de att de var vittnen. ”Jaså, det förändrar saken”, svarade vakten, ”är ni vittnen, så stig bara på.” Då många fler vittnen anlände litet senare, gick det upp för vaktmästaren att de hade menat att de var Jehovas vittnen, då de sade att de var ”vittnen”.
Ett skådespel för människor och änglar
En rättegång i Ch. bevistades av en stor mängd Jehovas vittnen, som ville vara hos sina fångna bröder i deras prövosamma stund. Denna rättegång var mycket ovanlig i det den varade två dagar, på grund av att försvarsadvokaten var en av de få som ännu vågade bestrida varenda en av kommunisternas falska anklagelser. Under denna rättegång var det möjligt för svarandena att avge ett grundligt och detaljerat vittnesbörd om Jehovas vittnens verksamhet för Riket. Stundtals pågick långa diskussioner om vad som försiggår i skolan i teokratisk ämbetsutövning. Av detta blev de bland vittnena som var närvarande som åskådare så uppmuntrade och visade sin entusiasm på ett sådant sätt att även politiska partimedlemmar blev smittade härav. När rätten gjorde avbrott i förhandlingarna samlades ämbetsmän och andra i grupper tillsammans med vittnena ute i korridorerna och i rättssalen. Man gjorde frågor och fick ett kraftigt vittnesbörd om Guds underbara rike. Till sist, när rättegången var slut, och svarandena fördes bort, sedan de fått sina domar, som löd på från många år till livstids fängelse, bildade vittnena som varit där som åhörare häck vid utgången och sjöng teokratiska sånger till avsked. ”Det var precis som en kretssammankomst”, var alla de närvarande vittnenas omdöme.
Vid alla dessa rättegångar kräver åklagarna många och långa års fängelse, ja, i många fall livstidsstraff. Detta är orsaken till att vid bara 25 av dessa skenrättegångar, under två månaders tid, 200 av Jehovas vittnen, män och kvinnor, erhöll straff till en sammanlagd längd av närmare 1.700 år! Och detta inbegriper inte de livstidsstraff som avkunnats. Det är inte heller någon mening att vädja till högre rätt i dessa fall, ty man kan bara få en formell revision av en annan politiskt kontrollerad, demoninspirerad domstol. Men vad annat skulle man kunna vänta i fråga om rättvisa under gudlöst totalitärt välde?
Här följer en översättning ur ett brev från ett ögonvittne vid en av dessa s. k. rättegångar. Det innehåller en hel del av intresse. ”När skenrättegången i E. hölls, och alla bröderna dömts till många års straffarbete, meddelade man dem att de hade rätt att överklaga. Den förste brodern reste sig då, och senare följde de övriga hans exempel. Han sade: ’Vi avstår från att överklaga. Vi behöver inte barmhärtighet från människor, vi förväntar att få barmhärtighet av den högste Domaren, och redan i dag ser vi framåt mot Hans dom!’ Under tiden ropade bröder från E. och dess omgivningar, som stod på trappan utanför domstolshuset, i förrummen och i rättssalen — det var flera hundra bröder, som hållit ut de båda rättegångs- dagarna — i korus : ’Vi vill säga farväl till våra bröder! Vi vill se våra bröder!’ Rätten hade intet annat att göra, ty polisen hade redan skridit in och tilldelat en del av bröderna slag. Men bröderna stod som en fast mur och vek inte en tum. Ja, om de så velat arrestera dem alla, hade de inte fått dem ur fläcken. Man förde då de bröder som varit inför rätta till husets ingång, där de alla omfamnade varandra, skakade hand med varandra och uppmanade varandra att stå fasta på den store Konungens sida intill den slutliga segern, ty tiden är närmare än vi anar. Allt detta skedde mitt för ögonen på polisen, befolkningen i E. och domarna och rättens övriga ledamöter, som såg på från fönstren. I sanning ett mäktigt skådespel inför änglar och människor! (1 Kor. 4: 9) Vi kan inte nog tacka Jehova för att vi tillhör detta folk!”
Vilket starkt hand är inte kärleken!
Ett annat mycket intressant brev lyder: ”Under det att jag uppehöll mig vid rannsaknings fängelset och där dryftade min makes mål, kom en polistjänstemän, som har sympatier för oss, fram till mig och sade: I dag är det en rättegång mot Jehovas vittnen; kanske är er make bland dem.’ Han förde mig in i doms- salen genom en bakdörr, eftersom endast de som hade passersedel från allmänne åklagaren fick komma in genom huvudingången, och sådan passersedlar utlämnades endast åt motståndare, inte åt Jehovas vittnen, fastän de kallar det ’offentlig rättegång’.
Inför rätta stod sju bröder från Vakttornets Betelhem, och de blev dömda till från åtta till tio års straffarbete. När de först fördes in i salen fick jag en väldig chock, fastän jag kan uthärda en hel del. De var kedjade vid varandra och vaktades av hundar som om de var farliga förbrytare. Deras fysiska tillstånd var förskräckligt, men ur deras skinntorra, bleka ansiktet strålade ett förunderligt sken. Deras lysande ögon bokstavligen tindrade. Men då man betraktade deras kroppar vittnade dessa om att de utstått mycken tortyr. Rättegången varade i tio timmar. Den beslutsamhet och lojalitet som besjälade bröderna och kom till uttryck i deras vittnesbörd var helt enkelt underbar! Hur skamliga var inte fiendernas lögner och hur orättfärdigt handlade de inte! Världen i stort har aldrig sett dess like.
Då bröderna fördes ut stod jag i korridoren för att få se dem en gång till. En av dem sade: ’Var tapper, och må Herren leda dig.’ ”
I sanning, säkerhetstjänsten och rättstjänarna i Tysklands sovjetzon har med häpen förundran åsett denna Jehovas vittnens hållning. Aldrig någonsin hade de upplevat något sådant.
Alla deras s. k. ”försökta och välbeprövade metoder”, som visat sig så framgångsrika gentemot andra och fått dem att visa en förkrossad, botfärdig och skuldmedveten uppsyn, då de förts inför rätta, har alls inte lyckats, när de försökts på Jehovas vittnen. Förklaringen ligger i att motståndarna till Gud Jehova och Hans vittnen inte känner till den styrka som Guds ande eller verksamma kraft skänker.
När Guds tjänare har fått varning på förhand, så innebär detta att de också är rustade i förväg. Både varningen och råden, som blir dem till ett värn, finns i bibeln, och det är studiet av denna bok som ger Guds tjänare stor tröst och skänker dem hopp och sinnesfrid under sådana påfrestningar. Alldeles som Jesus, den store profeten, framhöll för dem: ”Var på eder vakt gentemot människorna; ty de skola överlämna eder åt domstolar i orterna och de skola gissla eder i sina synagogor. Ja, ni skola bliva dragna inför styresmän och konungar för min skull på det att det må bliva ett vittnesbörd för dem och nationerna. Men när de överlämna eder, bliv då icke bekymrade för hur eller vad ni böra säga; ty det som ni böra säga skall givas eder i den stunden; ty de som tala äro icke bara ni, utan det är eder Faders ande som talar genom eder.” — Matt. 10:17—20, NW.
Om aposteln Paulus vore på jorden i dag och läste dessa skildringar från Tysklands sovjetzon, skulle han helt visst lova och prisa Jehova Gud för att Hans vittnen står fasta och orubbligt trogna för teokratien, i det att de är fullt beslutna att inte låta sig böjas eller brytas ned av den totalitära förföljelsens tryck. Återigen skulle Paulus utropa: ”Vi känna oss själva stolta över eder bland Guds församlingar på grund av edert uthärdande och eder tro i alla förföljelserna mot eder och de svårigheter som ni få uthärda.” Varför skulle han göra detta? Paulus svarar: ”Detta är ett bevis på Guds rättfärdiga dom, som leder till att ni anses värdiga Guds rike, som ni i sanning lida för.” — 2 Tess. 1:4, 5, NW.