Frågor från läsekretsen
● Kommer barn som inte har nått ansvarig ålder och som dör i striden vid Harmageddon att få uppstå? — Läsare i Ohio.
Vi kan inte dogmatiskt slå fast något i denna sak, ty Gud är domaren. Men om Jehova Gud låter en ogynnsam dom komma till uttryck gentemot vissa individer och gör detta genom sin Konung, Kristus Jesus, i striden vid Harmageddon, då måste det vara något slag av slutgiltighet i Guds avgörande. Om så är, då blir de som förgöres i striden vid Harmageddon verkligt tillintetgjorda. Hesekiels nionde kapitel talar om Harmageddon, efter vad allt tyder på, och vers 6 säger: ”Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som har tecknet på sig.” De som inte fått tecknet på sig, dvs. de som inte har tagit emot Guds varning på ett gynnsamt sätt, kommer inte att få röna någon barmhärtighet från honom. Detta är ingen orättvisa från Guds sida. Om det vore frågan om absolut rättvisa, skulle han inte skona någon, eftersom varenda en, ung och gammal, är en ofullkomlig syndare. Det är endast genom att han utövar sin kärlek och barmhärtighet som någon alls blir bevarad igenom Harmageddonstriden eller får uppstå.
Föräldrarnas handlingssätt inverkar på deras barns öde, och föräldrar har blivit varnade och underrättade om att deras missgärning kommer att hemsökas på barnen intill den tredje och fjärde generationen. (2 Mos. 20:5, 6) Föräldrar får befallning att undervisa sina barn om Guds väg, och om i dessa yttersta dagar föräldrar vägrar att rätta sig efter den gudomliga undervisningen och varningen, drager de förstöring över sig själva och sina små barn vid Harmageddon. (5 Mos. 6:6, 7; Ef. 6:4) Gud kan i full överensstämmelse med rättvisans krav låta sådana barn förbli döda, ty som Hesekiel visade, dör alla i sin ogudaktighet. (Hes. 3:17—19; 33:1—6) Föräldrar bör komma ihåg, att deras orätta handlingssätt har en ogynnsam inverkan på deras barn och kan vålla att deras avkomma blir utrotad vid Harmageddon, alldeles som ett rätt handlingssätt å föräldrarnas sida kan föra deras små barn in på den väg, där de blir bevarade under Harmageddonstriden och får tillfälle att vinna evigt liv i den kommande nya världen.
● I den nya [engelska] broschyren med juridiska råd, Defending and Legally Establishing the Good News, säges det, att det inte finns någon skriftenlig invändning mot att begå ed för att bekräfta sanningsenligheten i sin utsaga. Men Jesus säger ju i Matteus 5:33—37 och lärjungen Jakob i sitt brev, 5:12, till de kristna, att de skall ”alls icke svärja”. Hur förhåller detta sig? — E. H., England.
Skriftställena i Matteus 5:33—37 och Jakob 5:12 syftar inte på edgång vid domstol. Dessa förmaningar att inte svärja avsåg den tidens sedvänja att använda en ed vid opassande tillfällen för att ge eftertryck åt sina ord och göra sig mera trodd av åhöraren och även för att skryta med sin egen pålitlighet. Man svor därför vid sitt skägg eller vid himmelen eller vid jorden eller något annat, som inte i verkligheten gav någon ytterligare kraft åt det sagda eller försäkrade.
Men trogna Guds tjänare omtalas ha svurit vid högtidliga tillfällen. Abraham upplyfte sin hand och svor att handla på ett bestämt sätt. (1 Mos. 14:2—24) Var det han sade vid detta tillfälle, förutom ja och nej, ”av ondo”? När översteprästen sade till Jesus inför Sanhedrin: ”Vid den levande Guden ålägger jag dig att under edlig förpliktelse säga oss, om du är Kristus, Guds Son!”, så efterkom Jesus denna uppmaning. (Matt. 26:63, 64, NW) Aposteln Paulus talar inte heller fördömande om bruket av ed vid vederbörliga tillfällen, utan säger: ”Ty människor svärja vid den som är större, och deras ed avslutar varje tvist, emedan den är för dem en laglig garanti. På detta sätt trädde Gud emellan med en ed, då han avsåg att för löftets arvingar mera överflödande ådagalägga sitt rådsluts oföränderlighet, på det att vi, som hava flytt till tillflyktsorten, måtte genom två oföränderliga ting, vari det är omöjligt för Gud att ljuga, få stark uppmuntran till att gripa tag om det hopp som framhålles för oss.” (Hebr. 6:16—18, NW) Då nu Gud alltid är sannfärdig och pålitlig, varför handlade han som människor vid en domstol och gav sin ed till bekräftelse på vad han hade sagt till Abraham? Denna ed var förvisso inte ”av ondo”.
Vi överlämnar emellertid åt vars och ens samvete att avgöra, om han skall begå ed vid domstol eller i någon annan situation, eller blott och bart bekräfta sina ord ”på heder och samvete”. I den nämnda broschyren tillkännager vi vår ståndpunkt i saken, på det att de som vänder sig till oss för att få råd må veta, att vi inte har något att invända mot sådan edgång vid domstol.
● Hur kan man få Matteus’ berättelse, att båda rövarna smädade Jesus, att stämma med Lukas’ framställning, som säger att den ene smädade Jesus medan den andre tog honom i försvar? — M. Q., Kalifornien.
En möjlig förklaring vore den, att de från början smädade Jesus båda två, men allt eftersom tiden led iakttog den ene av dem, hur Jesus tåligt uthärdade orättvisor och grymheter. Under timmarnas gång kan denne rövare lätt ha ändrat sin inställning i förhållande till Jesus och, fastän han först hade smädat honom, som Matteus omtalar, senare ha tagit Jesu parti, som Lukas berättar om.
Men en annan förklaring kan vara det rätta svaret på frågan. Det kan ha varit fyra andra upphängda tillsammans med Jesus, två på var sida. Matteus använder ett grekiskt ord som blivit översatt med ”rövare”, medan Lukas begagnar ett annat grekiskt ord, som översättes med ”missdådare” eller ”ogärningsmän”. Av Matteus’ berättelse framgår det, att Jesus redan hade blivit upphängd och man hade kastat lott om hans kläder och satt upp en överskrift över hans huvud, då de två rövarna fördes dit och hängdes upp vid sidan om honom. Då förenade sig dessa båda nykomlingar med prästerna och folket i att smäda honom. (Matt. 27:35—44) Men av Lukas’ redogörelse framgår det, att de båda ogärningsmännen ”fördes ut för att avlivas tillika med honom” och att när dessa tre kom fram till Golgata ”korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan, den andre på vänstra”. En av dessa ogärningsmän smädade Jesus, den andre trodde på Jesus och på Guds rike. (Luk. 23:32—43) Denna förklaring skulle alltså innebära, att två missdådare hängdes samtidigt med Jesus, av vilka den ene smädade och den andre trodde på Jesus, och att senare två rövare fördes dit och hängdes upp, vilka båda smädade Jesus. Detta skulle alltså betyda, att två män hängde på var sida om Jesus, eller sammanlagt fem i en rad. Denna tanke finner stöd i det förhållandet, att vid Ploubézéré i närheten av Lannion i distriktet Cotes-du-Nord i Bretagne finns det ett ”Golgata” benämnt Les Cinq Croix (”De fem korsen”). Där står ett högt kors i mitten med fyra mindre kors, två på vardera sidan.
● I 5 Moseboken 4:12—23 uttalas det förbud mot att göra något beläte. Är det då rätt enligt Skriften att taga fotografier av individer för att sätta upp eller använda på annat sätt? — P. S., Indiana.
Förbuden mot att göra beläten avsåg särskilt tillverkningen av beläten för gudsdyrkan. Israeliterna var inte förbjudna att göra beläten för andra ändamål, men eftersom man på den tiden så gott som uteslutande gjorde beläten för avgudiska syften, förekom det mycket få beläten bland israeliterna. Det fanns emellertid beläten eller avbildningar av keruber i tabernaklet, både på omhängena och på locket till arken. Salomo gjorde beläten av oxar, som bar upp tvättkaret i templet, och avbilder av lejon för sin tron. Det skulle vara mycket långsökt att förbinda fotografering för ett vilket som helst syfte — annat än för avgudadyrkan eller tillbedjan, det säger sig självt — med tillverkning av avgudabilder. Fotografering, målning och skulptur kan tjäna nyttiga eller konstnärliga syften genom att riktigt återge personer eller föremål. Bilder är ofta undervisande och lärorika, och man har sagt att en bild säger mera än tusen ord.