Att betala tillbaka till Gud det som är Guds
”Då sade han till dem: ’Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.’” — Matt. 22:21, NW.
JEHOVA Gud kommer i en nära framtid att bringa sin tvist med ”kejsaren” om vem som skall behärska jorden till ett definitivt slut. När denna allt annat överskuggande stridsfråga om suveräniteten över universum har blivit avgjord, kommer var och en som tillåtes att leva på jorden att betala tillbaka allting till Jehova Gud, emedan ”kejsaren” då inte finns till längre. Det kommer då inte att bli någon konflikt mellan förpliktelserna mot Gud och förpliktelserna mot denna gamla världs politiska makter. Denna gamla värld med dess olika ”kejsare” kommer att vara tillintetgjord. Den rättfärdiga nya världen kommer att vara här, med Jehova såsom den levande, sanne Guden och med den fullkomlige regent som han ger myndighet och makt över hela jorden.
2. Men till dess den universella striden vid Harmageddon avlägsnar ”kejsaren” och alla hans drabanter och hans finansiella och religiösa bundsförvanter, måste denne tagas med i räkningen även av människor som inte är någon del av denna världen men som det oaktat lever i den. När Guds Son var på jorden som människa mitt i kejsarens maktområde, sade han: ”Jag är från riket där ovan. ... Jag är icke från denna världen.” ”Jag är icke någon del av världen.” Likväl sade han också: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” (Joh. 8:23; 17:14, 16 och Matt. 22:21, NW) Så länge denna världen varar, gäller de ord som Jesus här uttalade. Fördenskull måste den frågan avgöras, vad som skall betalas tillbaka till ”kejsaren” och vad som skall betalas tillbaka till Gud. Frågan måste avgöras, inte enligt ”kejsarens” godtyckliga krav, utan enligt Guds egen bok, bibeln, emedan Jehova Gud är den högsta myndigheten.
3. De omständigheter, under vilka Jesus gjorde sitt ofta citerade uttalande, uppenbarar ett av de ting som vi måste betala till ”kejsaren”, Det var inte frågan om tillbedjan och hängivenhet eller om att hälsa de militära flaggorna eller standaren som de höll på att diskutera, utan frågan om att betala allmänna skatter för statens förvaltningsändamål. Detta förhållande framgår fullständigt klart av bibelns redogörelse för denna händelse, i en tid då Herodes Antipas var den av kejsaren utsedde förvaltningschefen för provinsen Galileen och Pontius Pilatus var den av kejsaren tillsatte chefen för förvaltningen inom provinsen Judeen. Platsen är Jerusalem i Judeen. Tidpunkten är endast två dagar innan Jesus naglas fast vid tortyrpålen på Golgata. Skildringen lyder:
4. ”Då gingo fariséerna bort och slogo råd med varandra för att kunna snärja honom i hans tal. Därför sände de till honom sina lärjungar tillsammans med några av Herodes’ partianhängare, vilka sade: ’Lärare, vi veta att du är sannfärdig och lär Guds väg i sanning, och du har icke anseende till någon, ty du ser icke på människors yttre utseende. Säg oss därför: Vad anser du? Är det lovligt att betala skatt till kejsaren eller ej?’ Men Jesus, som kände deras ondska, sade: ’Varför sätta ni mig på prov, ni skrymtare? Visa mig skattemyntet.’ De räckte honom en denar [ungefär lika med 85 öre, en dåtida arbetares dagspenning]. Och han sade till dem: ’Vems bild och inskrift är detta?’ De sade: ’Kejsarens.’ Då sade han till dem: ’Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.’ Nåväl, när de hörde detta, förundrade de sig, och de lämnade honom och gingo sin väg.” — Matt. 22:15—22, NW; Mark. 12:13—17; Luk. 20:19—26.
5. Den plan, som judarnas fariséer, skriftlärda och förnämsta präster hade gjort upp, gick ut på att försätta Jesus i svårigheter med kejsarens regering över Palestina och blottställa honom för anklagelse för upproriskhet. Det var därför de skickade fram judar som var partianhängare till Herodes såsom lokal styresman över dem eller politiskt i gunst hos denne. Lukas påpekar detta, i det han säger: ”Och sedan de noga hade iakttagit honom, sände de [de skriftlärda och de förnämsta prästerna] ut män, som i hemlighet hade blivit lejda till att låtsa sig vara rättfärdiga, för att de skulle kunna fånga honom genom hans tal i syfte att överlämna honom åt statsmakten och åt landshövdingens [Pontius Pilatus’] myndighet.” De var emellertid ur stånd att uppsnappa några samhällsomstörtande, upproriska ord från Jesus. Likväl gick de två dagar senare med berått mod åstad och anklagade honom inför Pontius Pilatus just för dessa ting och sade: ”Denne man hava vi funnit verka för att omstörta vår nation, och han förbjuder att man betalar skatt till kejsaren och säger att han själv är Kristus, en konung.” (Luk. 20:20; 23:2; NW) Det är då föga underligt, att Jehovas vittnens religiösa fiender i våra dagar anklagar dem inför de politiska myndigheterna för spionage och samhällsomstörtande och upprorisk verksamhet! Vi vet ju att Jesus, som är Jehovas förnämsta vittne, förklarade, att om fienderna anklagade honom, Mästaren, för dessa ting, hur mycket mer skulle de då inte falskeligen anklaga hans efterföljare för detsamma, för att få dem invecklade i svårigheter med de politiska maktägarna!
6. När vi undersöker Jesu uttalande, ser vi att han inte var samhällsomstörtande och upprorisk, utan rättvis och rimlig gentemot kejsaren. Vare sig fariséerna, de skriftlärda och de förnämsta prästerna tyckte om det eller inte, medgav Jesus att skatten, som betalades till kejsaren, var något som tillkom denne som hans rätt. Det är sant, att kejsaren med vapenmakt hade erövrat Palestina och höll judarna underkuvade, men kejsarens tjänare utövade icke desto mindre sina ämbetsåligganden för landets styrelse. De åstadkom genom sin förvaltning många för allmänheten gagneliga ting och upprätthöll lugn och allmän ordning. För dessa fördelar och tjänster i socialt, ekonomiskt och förvaltningshänseende var till och med de förtryckta, frihetsälskande judarna, som strävade efter självständighet, alltså pliktiga att betala tillbaka till kejsaren vad som tillhörde honom. En del av de inbetalda skattemedlen kom kejsaren kanske att använda för sina militära förehavanden; men fastän judarna inte hade någon sympati för dessa militära angreppsföretag och inte tog värvning i hans krigshärar, måste de likväl betala skatten, ty det var kejsarens sak och inte deras, vad han gjorde med sina egna pengar. Det mynt det här gällde, denaren, hade han och inte Jehovas teokratiska regering låtit göra. Bilden och inskriften på myntet identifierade den politiska skattemyndigheten, och det var i detta mynt som skatten skulle betalas. För de gagneliga tjänster som kejsaren lät utföra åt de underkuvade folken, måste dessa därför gengälda honom i det mynt som han begärde, även om han på ett förtryckande sätt krävde mer än nödvändigt.
7. Jesus själv betalte skatten. Och att han inte hade något att invända mot att hans judiska landsmän indrev eller betalade skatten till en främmande kejserlig makt, det visade han genom att umgås med skatteindrivare och söka deras frälsning. Därför sade hans religiösa fiender: ”Se, en man som är glupsk och begi ven på att dricka vin, en vän till skatteindrivare och syndare.” (Matt. 11:19, NW) Jesus kom såsom Guds sändebud till jorden; men i ett främmande land, som står under den främmande styrelsemaktens förvaltning, måste till och med ett sändebud betala vissa skatter för den fastighet som han innehar i detta främmande land eller för saker han köper eller tjänster han mot betalning får utförda åt sig. Därför var Jesus resonlig och rättfärdig med avseende på vad som tillkom kejsaren. — 2 Kor. 5:20, NW.
De som lyder under dessa föreskrifter
8. Kejsaren kanske inte skulle ha instämt i vad Jesus här sade, ty det innebar en viss begränsning för kejsaren. I våra dagar håller de nutida ”kejsarna” och ytterligtgående nationalistiska patrioterna styvt på att man skall betala till ”kejsaren”, men de tycker inte om att citera eller att ställas ansikte mot ansikte med den andra delen av Jesu uttalande, den om att man skall betala tillbaka till Gud det som är Guds. Nu måste var och en lägga märke till att Jesus uttalade dessa ord, inte till icke-judar, såsom hedniska romare och greker, utan till religiösa judar. De var medlemmar av en nation som var invigd åt Jehova Gud och som han hade utvalt och fört in i ett förbund med sig. De stod i första hand under den teokratiska lag som Gud hade givit dem genom Mose och som utgjorde ett rättesnöre för deras personliga uppförande och deras tillbedjan. Enligt denna teokratiska lag var de alltså skyldiga att ge det första och förnämsta åt Jehova Gud och inte åt någon människa, sådan som kejsaren. Senare samma dag sade Jesus detta till judarna, när en av fariséerna, bevandrad i den teokratiska lagen, satte honom på prov genom att säga: ”Lärare, vilket är det största budet i lagen?” Jesus citerade då från lagen, i 5 Moseboken 6:5 och i 3 Moseboken 19:18, och svarade: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ På dessa båda bud hänger hela lagen och profeterna.” — Matt. 22:34-40, NW.
9. Det var inte med kejsarens lag som utgångspunkt som frågan kom upp angående det lovliga i att betala skatt till honom. Kejsarens egen lag krävde skatten, men dess lagenlighet ifrågasattes av judarna med Jehovas lag, den teokratiska lagen, som utgångspunkt. De hedniska romarna hembar tillbedjan åt kejsaren i enlighet med hans lag och tillbad eller gav religiösa ärebetygelser också åt sina militära standar och fälttecken. Genom det första och det andra av de tio budorden var de invigda judarna, av vilka Jesus var en, förbjudna att göra detta. (2 Mos. 20:2—6) Med ett sken av tolerans tillät kejsarna besegrade folk att tillbedja sina egna lokala eller nationella gudar, men fordrade att de också skulle tillbedja den till gudomlighet upphöjde kejsaren, för att imperiet på det sättet skulle hållas ihop genom en för alla gemensam tillbedjan. Men Jesus och hans trogna efterföljare kunde aldrig dela på sin tillbedjan. Han gjorde detta klart på frestelsens berg. Om detta läser vi: ”Så förde han honom upp och visade honom alla den bebodda jordens riken i ett ögonblick; och djävulen sade till honom: ’Jag vill giva dig all denna myndighet och deras härlighet, ty den har blivit överlämnad åt mig, och åt vemhelst jag önskar giver jag den. Om nu du utför en handling av tillbedjan inför mig, skall därför alltsammans bliva ditt.’ Till svar sade Jesus till honom: ’Det är skrivet: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är åt honom ensam du skall ägna helig tjänst.”’” (Luk. 4:5—8, NW) När Jesus sade till dem som stod under den teokratiska lagen, att de skulle betala tillbaka till Gud det som var Guds, menade han alltså inte den till gudomlighet upphöjde kejsaren. Han menade Jehova Gud, som hade givit den mosaiska lagen åt sitt utvalda folk. Beträffande dessa ting, som vi är skyldiga, kan vi aldrig kompromissa med ”kejsaren” och hans politiska drabanter.
10. År 1914 e. Kr. utlöpte ”nationernas fastställda tider”, som började år 607 f. Kr. med konung Nebukadnessars förstöring av Jerusalem. Sedan dess har nationerna befunnit sig i det som för denna världen är ”ändens tid”. Under denna avgörande tids internationella tryck och spänning och i synnerhet nu, då det kalla kriget pågår mellan nationernas öst- och västblock och hotar att övergå till varmt i ett tredje världskrig, känner sig den politiska staten, varav kejsaren är en symbol, nödsakad att fordra att dess medborgare skall betala allt till ”kejsaren” och tillskriva staten förmågan att skänka sina medborgare fortsatt välfärd och frälsning. Den blir mer och mer benägen för att inkräkta på de av Gud givna ting, som verkliga kristna måste betala tillbaka till den levande, sanne Guden, och den framställer krav som är i strid med den regel som Jesus Kristus uttalade. De högmodiga, ärelystna, självupptagna nationerna tänker aldrig på att de som nationer är skyldiga Jehova Gud någonting. Det oaktat är de skyldiga Gud att betala tillbaka till honom det som tillhör honom, och detta i synnerhet sedan 1914. Sedan dess har frågan om suveräniteten över universum lagts fram för dem av Jehova Guds vittnen. Denna fråga inbegriper spörsmålet: Vem kommer att med rätta behärska jorden och styra alla dess inbyggare? Vem som med rätta bör göra detta framgår klart av den profetia som är uttalad med tanke på vår tid, i Psalm 24:1, 2, 7—10 (AS) : ”Jorden är Jehovas och allt vad därpå är; världen och de som bo däri. Ty han har grundat den på haven och berett den fäste på strömmarna. Upplyften edra huvuden, I portar, och mån I, eviga dörrar, upplyftas, så skall ärans Konung komma in. Vem är ärans Konung? Jehova, stark och väldig, Jehova, väldig i strid. ... Han är ärans Konung.”
11. Ingen nation äger med absolut rätt det område som den härskar över. Jorden tillhör Jehova, Skaparen, och det är endast i kraft av hans tillåtelse som nationer innehar Hans område, hans egendom. De är ansvariga inför honom för det sätt varpå de sköter jorden. Regeringarna över de olika delarna av jorden och dess folk står i gemensamt ansvar gentemot Skaparen, särskilt de regeringar som gör anspråk på att vara kristna eller som har avsagt sig kristendomen. Han håller dem ansvariga, alldeles såsom han gjorde med forntidens Sodom och Gomorra, över vilka han lät eld och svavel regna ned. Nationernas fastställda tider för världsherravälde utlöpte år 1914. Han har underrättat dem om detta genom sina vittnen, som förkunnar att hans rike blivit upprättat med Kristus som regent. Det enda rätta för nationerna, i synnerhet för dem som hör kristenheten till, skulle därför vara att betala tillbaka till Gud det som är hans och överlämna sitt område och sin suveränitet åt honom och hans Kristus. Men ”kejsaren” vägrar att underkasta sig detta rätta handlingssätt. Alla nationerna väljer själviskt att söka för all tid bevara ”kejsaren” och att utnyttja Jehovas egendom, jordklotet, och att fördärva det och dess befolkning. Såsom det visas i bilden med de ”tio konungarna”, föredrar de att uppfylla Uppenbarelseboken 17:12—14 (NW): ”Dessa hava ett och samma uppsåt, och därför giva de sin makt och myndighet åt vilddjuret. Dessa skola strida med Lammet, men emedan Lammet är herrars Herre och konungars Konung, kommer han att besegra dem. Också de kallade och utvalda och trogna som äro med honom skola göra det.”
12. Ytterligtgående nationalister, som är uppretade över Jehovas vittnens trohet mot honom, vill driva bort dem ifrån Jehovas egen besittning, hans eget område. De talar som representanter för den gudlösa totalismen och fordrar högljutt att Jehovas vittnen skall deporteras, från landet, som om dessa vittnen levde på mark där de inte hörde hemma. I själva verket skulle de vilja deportera vittnena bort från jordens yta. Föga inser de, att Jehovas trogna tjänare är de enda som nu har rätt att bebo jorden. Gud kommer att ådagalägga den rätten i striden mellan Lammet och de världsliga nationerna. Då kommer Jehova att befria jorden från dessa till överdrift patriotiska fanatiker, som hör denna världen till, och kommer att låta endast sina trogna vittnen överleva på jorden och föras in i den nya världen, där alla skapelser kommer att betala tillbaka till Gud det som tillhör Gud.