Blev Kristus upphängd på ett kors?
FÖR MÅNGA millioner människor låter svaret på denna fråga lika enkelt som ordet ”ja”. Men trägna forskare, som fördjupat sig i såväl fornhistoria som studiet av bibeln, anser det minst lika enkelt och naturligt att svara ”nej!” Mellan två så vitt skilda uppfattningar är ett stort svalg befäst, och det måste överbryggas av alla sanningssökande människor, för att de skall kunna stå på sanningens fasta mark.
I vår upplysta tid är det ju allmänt bekant, att bibeln från början inte skrevs på vare sig svenska eller något annat modernt språk. För att avgöra frågan om Kristus blev upphängd på ett kors eller ej, är det därför nödvändigt att vända sig till grundspråken, hebreiska och grekiska, på vilka bibeln skrivits. Gud har nådefullt sörjt för att fackmännen har tillgång till handskrivna kopior av originalmanuskripten, och några av dessa avskrifter är högst femtio år yngre än själva originalen. Grundspråksorden är dessutom definierade och förklarade i lexikon och bibelordböcker på de stora kulturspråken. Vidare har vi möjlighet att vända oss till tillförlitliga encyklopedier och historieverk.
Tidskriften Catholic Digest hade i sitt majnummer 1948 på sidan 108 följande att anföra i detta ämne: ”Korset var en religiös symbol långt före Kristi födelse. På den plats där det gamla Troja en gång låg har man nyligen funnit runda skivor av bränd lera märkta med ett kors. Två liknande föremål upptäcktes vid Herculaneum. Det gamla Mexikos azteker inristade korset på amuletter, lergods och tempelväggar. Man har också många spår av korsets användning hos Nordamerikas indianer. Tibets buddister ser i korset ett avtryck av Buddhas fot. Mongolerna ritar ett kors på ett papper och lägger det på sina dödas bröst. Egyptiska inskriptioner har ofta ett Tau (T)- kors. Man ansåg skarabén (en skalbagge) såsom helig, därför att den längs ryggen och tvärs över halsskölden hade enl teckning i form av ett T. De hinduiska asketerna i Indien använde ett liknande kors såsom armstöd, då de dygn efter dygn brukade sitta i en buddhalik ställning. Ett crux ansáta (kors med handtag) har en ögla, som tjänar som handtag. För egyptierna var detta kors en symbol av liv, och på deras bildspråk betydde det ’att leva’.” — Se även The Catholic Encyclopedia, band 4, sidan 517, och Gibbons’ History of Christianity (Kristendomens historia), Ecklers upplaga, 1891, sidorna 312, 313, fotnoten.
Men på vilket sätt var korset en ”livets symbol” för hedningarna? Jo, en fader, den manlige individen, är livgivare åt sina barn genom och medelst modern. Det var därför som dessa könsdyrkande hednafolk under djävulens och hans demoners inspiration gjorde sig en fallosbild av ett upprättstående manligt fortplantningsorgan med en tvärslå vid ena ändan föreställande testiklarna. I crux ansata föres symboliken ännu ett steg vidare, i det öglan i toppen, vilken fromma religionsutövare valde att beskriva som ett ”handtag”, föreställde det kvinnliga könsorganet, här förenat med det manliga. För att bestyrka sanningshalten av dessa diaboliska fakta hänvisar vi till följande arbeten: Funeral Tent of an Egyptian Queen (En egyptisk drottnings begravningstält) av Villiers Stuart; Masculine Cross and Ancient Sex Worship (Det manliga korset och den forntida könsdyrkan) av Sha Rocco; The Two Babylons (De båda Babylon) av Alexander Hislop samt Essays on the Worship of Priapus (Essäer om guden Priapos’ dyrkan) av Richard Payne Knight.
Om man tar vederbörlig hänsyn till de grundspråk på vilka bibeln skrevs, så råder det inget tvivel om att Kristus aldrig blev upphängd på något hedniskt kors. Användningen av ordet ”kors” i svenska biblar är följaktligen en felöversättning. (New World Translation of the Christian Greek Scriptures säger i sitt bihang på sidorna 768—771, i samband med en kommentar till Matteus 10:38, där det grekiska ordet staurós först förekommer och har översatts med ”kors”, som följer:
”Detta är det uttryck som användes i samband med Jesu avrättning på Golgata. Det finns inga bevis för att det grekiska ordet staurós här avser ett ’kors’, sådant som hedningarna använde många århundraden före Kristus såsom en religiös symbol för solguden. På fornegyptiska skulpturer kan man få se framställningar av gudarna, bärande det s. k. crux ansata, ett T-kors med en ögla upptill, i detta fall en fallos-symbol av liv. I babyloniska inskrifter betecknades guden Tammus med ett hjärta, från vilket ett enkelt eller dubbelt kors utgick.
Indien, Syrien och Persien såväl som Babylonien och det forntida Egypten kan alla uppvisa föremål märkta med kors av olika form, däribland också hakkorset bland fornarierna. Detta gör det uppenbart, att korsets dyrkan är hednisk.
I den klassiska grekiskan betydde ordet staurós helt enkelt en upprätt stolpe eller påle, eller en sådan påle som användes vid grundsättning. Verbet stauróo betyder att omgiva med pålar för att göra ett staket eller en palissad; och det är detta verb som användes, när det berättas hur pöbelhopen skriade och krävde, att Jesus skulle bli fastnaglad vid pålen. Vid en sådan stolpe eller påle fastgjordes den individ som skulle straffas, på samma sätt som man framställde den populäre grekiske sagohjälten Prome’tevs fjättrad vid en påle eller staurós. Det grekiska ord som dramatikern Aiskylos använde för att beskriva detta betyder fastgöra, fästa vid en stolpe eller påle, alltså fastnagla vid en påle, och den grekiske författaren Lukianos använde anastauróo såsom synonym för detta ord. I de kristna grekiska skrifterna förekommer anastauróo bara en gång, i Hebréerbrevet 6:6. Rotverbet stauróo förekommer mer än fyrtio gånger, och vi har återgett det med ’impale’, jämte en bifogad fotnot: ’Or, ”fasten on a stake or pole”.’ [Båda uttrycken betyder att fastgöra eller fastnagla vid en stolpe eller påle.]
De inspirerade nedtecknarna av de kristna grekiska skrifterna skrev på allmän (koine’) grekiska och använde ordet staurós för att beteckna detsamma som i den klassiska grekiskan, nämligen en vanlig stolpe eller påle utan någon som helst tvärslå, som bildade någon vinkel mot den. Det föreligger inget bevis i motsatt riktning. Apostlarna Petrus och Paulus använde dessutom ordet xy’lon, när de hänvisade till det tortyrredskap, vid vilket Jesus fastnaglades, och detta stöder tanken att det var en upprätt påle utan någon tvärslå, ty det är vad xy’lon betyder i denna särskilda bemärkelse. (Apg. 5:30; 10:39; 13:29; Gal. 3:13; 1 Petr. 2:24) I Esra 6:11 finner vi xy’lon i den grekiska Septuaginta (1 Esdras 6:31), och där omtalas det som en bjälke vid vilken lagöverträdaren måste bli upphängd, liksom i Lukas 23:39 och Apostlagärningarna 5:30 och 10:39.
Att staurós översättes med crux i de latinska bibelversionerna utgör inget bevis mot denna uppfattning. Varje normgivande latinsk ordbok kan upplysa en forskare om att grundbetydelsen av crux är ’en trädstam, ett trästativ eller något annat träredskap, avsett för avrättning’, på vilket brottslingar fastnaglades eller hängdes. (Lewis-Short) Kors är bara en senare betydelse av crux. Till och med hos Livius, den romerska historieskrivaren från första århundradet före Kristus, betyder crux en vanlig påle. En sådan enstaka påle för att fastnagla en brottsling vid kallades crux simplex, och den metod som användes för att nagla fast honom vid ett dylikt tortyrredskap illustreras av den romersk-katolske filologen Justus Lipsius på 1500-talet. Vi visar här en fotografisk kopia av hans illustration på sidan 647, spalt 2, i hans bok De Cruce Liber Primus. Det var på detta sätt som Kristus blev upphängd på pålen.
Den religiösa traditionen från kejsar Konstantins dagar bevisar ingenting. Den månatliga tidskriften för det romersk-katolska prästerskapet, The Ecclesiastical Rewiew, från Baltimore i Maryland, säger i sitt septembernummer 1920 på sidan 275: ’Man vågar med säkerhet påstå, att korset först efter ediktet i Milano 312 e. Kr. användes såsom ett beständigt tecken på vår återlösning. De Rossi framhåller uttryckligen, att inget kristusmonogram vare sig från katakomberna eller andra platser, kan föras tillbaka till någon tid som ligger före år 312. Till och med detta epokbildande år nöjde sig den då fria och triumferande kyrkan med ett enkelt kristusmonogram: den grekiska bokstaven chi, som lodrätt genomkorsats av ett rho och ibland vågrätt genom ett iota. [5$c] Det äldsta krucifix som omnämnts som föremål för allmän tillbedjan är det som ägnades dyrkan i Narbonnes kyrka i Sydfrankrike redan på 500- talet.
Efter att ha påvisat korsets hedniska ursprung, säger The Encyclopaedia Britannica, 11:te upplagan, band 7, sidan 506: ’Först på Konstantins tid användes korset offentligt såsom en symbol för den kristna religionen.’ Detta var bara logiskt, ty kejsar Konstantin var en tillbedjare av den hedniske solguden, vars symbol var ett kors. Andra fackmän har framhållit den omständigheten, att ’före 300-talet har korset inte använts såsom ett kristet emblem vare sig i Öster- eller Västerlandet’.
I stället för att anse tortyrpålen, på vilken Jesus blev upphängd, som en relik för tillbedjan, höll de judiska kristna i likhet med Simon Petrus den för någonting avskyvärt. I Galaterna 3:13 citerar aposteln Paulus 5 Moseboken 21:23 och säger: ’Det står skrivet: ”Förbannad är varje människa, som har blivit upphängd på en påle.”’ Följaktligen betraktade de judiska kristna den påle på vilken Jesus hade blivit avrättad såsom något förbannat och förhatligt. Den berömda judiska auktoriteten Maimónides från 1100-talet säger: ’De hänger aldrig på ett träd som genom rötter är fastväxt i marken, utan på ett träd som ryckts upp med rötterna, för att det inte för någon skall bli en irriterande plåga; ty en timmerstock på vilken någon har blivit upphängd begraves, för att inte det onda namn som vidlåder den skall förbli kvar och folk säga: ”Detta är stocken som den och den hängdes på.” Den sten med vilken någon hade blivit stenad, det svärd med vilket någon hade blivit ’bragt om livet, den duk eller mantel varmed någon hade blivit strypt, alla dessa ting begraves på liknande sätt tillika med den som lidit döden.’ (Apud Casaub. in Baron. Exercitat. 16, An. 34, Num. 134) Kalinski säger i Vaticinia Observationibus Illustrata på sidan 342: ’Eftersom detta att en människa blev upphängd ansågs som den värsta styggelse, så hatade judarna också mer än allt annat det trä på vilket han hade hängt, så att de också övertäckte detta med jord såsom varande ett lika avskyvärt ting.’
Det finns därför inga som helst bevis för att Jesus Kristus korsfästes på två trästycken, som stod i rät vinkel mot varandra. Vi vägrar att lägga någonting till Guds skrivna ord genom att införa det hedniska korset i de inspirerade skrifterna och återger staurós och xy’lon i enlighet med deras enkla mening. Där Jesus använder ordet staurós för att framställa sina efterföljares lidande, smälek och pina (Matt. 16:24), har vi översatt staurós, med ’tortyrpåle’ för att skilja det från xy’lon, som vi har återgett med ’påle’ eller, i fotnoten, med ’trä’ såsom i Apostlagärningarna 5:30.” På detta sätt kommer man bort från spekulationens träsk, och i dag står de kristna på bevisliga faktas fasta mark, när de med eftertryck förklarar att Kristus aldrig hängde på något hedniskt kors av fallosursprung.