Forntida förebilder för våra dagar
MÅNGA kyrkobesökare i våra dagar betraktar tre fjärdedelar av bibeln, de hebreiska skrifterna, vilka de kallar ”Gamla testamentet”, som en blott och bart historisk redogörelse från ett dammhöljt förflutet. Häri tar de storligen fel. I många hundra år handlade Gud med israeliterna på ett särskilt sätt och lät det som de, såväl som andra forntida gestalter före dem, fick uppleva nedtecknas såsom mönster eller förebilder. ”Ty allt vad som fordom har blivit Skrivet, det är skrivet oss till undervisning.” — Rom. 15:4.
En förebild är en bild eller framställning av något som skall komma att ske någon gång i framtiden. Motbilden är den verklighet som förebilden föreställer. Förebilden kan med rätta kallas en skugga, motbilden är verkligheten. Dramatiska episoder och erfarenheter tjänar som förebilder, och om man studerar dessa kan man få en rimlig bild av eller föreställning om verkligheten, och därför kallas de profetiska bilder. En förebild är också ett mönster som tjänar såsom en vägledning till att förstå verkligheten.
Aposteln Paulus hade den rätta uppfattningen i fråga om dessa ting och insåg alltså, vilken betydelse Israels dramatiska historia hade. Det är därför han i sina brev så ofta drar fram dessa händelser från det förflutna och visar, hur de framställde, förebildade och kastade en skugga framför kommande, större, verkligheter. Paulus säger till exempel, att när Israel fick släcka sin törst med det vatten som strömmade fram ur klippan, så var detta endast ett mönster eller en förebild på det ”levande vatten” som strömmar från den stora Klippan, Kristus Jesus. — 1 Kor. 10:1—4.
”Men detta”, fortsätter Paulus, ”har blivit förebilder för oss, att vi icke skola hava begärelse till det onda, såsom de [de forntida israeliterna] hade begärelse därtill. Varen icke heller avgudadyrkare, såsom somliga av dem, såsom det är skrivet [2 Mos. 32:6] : ’Folket satte sig ned till att äta och dricka, och de stodo upp till att leka.’ Låtom oss icke heller öva skörlevnad, såsom somliga av dem övade skörlevnad och föllo på en dag tjugotre tusen. Låtom oss icke heller fresta [Herren], såsom somliga av dem frestade honom och blevo dödade av ormarna. [4 Mos. 21:5, 6] Knorren ock icke, såsom somliga av dem knorrade och blevo dödade av fördärvaren. Men allt detta vederfors dem till en förebild och blev skrivet till varning för oss, inpå vilka tidernas ände har kommit.” — 1 Kor. 10:6—11, 1878.
”Skuggor” i tabernaklet
Kan det vara så, att alla de föreskrifter, bestämmelser och bud som gavs Israel med avseende på deras tabernakeltjänst och offer var bilder av större ting som skulle komma? Ja, förvisso! Och Paulus gör detta mycket klart genom att förklara verkligheten som svarade mot många av dessa ting. ”Ty medan lagen föreskuggade de välsignelser som skulle komma, gav den icke fullt uttryck åt dem.” (Hebr. 10:1, AT) Prästadömet under det gamla lagförbundet var endast en skugga eller ett mönster, en modell, av de större och himmelska och andliga tingen, som det är skrivet: ”Den tjänst de utföra är endast en skugga eller efterbildning av den i himmelen.” (Hebr. 8:5, 6, AT) Ja, de ceremoniella föreskrifterna, som inbegrep firandet av heliga dagar, nymånader, sabbatsdagar, spis- och drickoffer osv., var, säger oss aposteln, ”alltsammans endast en skugga av något som skulle komma; verkligheten finnes i Kristus”. — Kol. 2:16, 17, AT.
Paulus utvecklar ämnet ytterligare och talar ännu en gång om dessa offer i tabernaklet såsom endast ”en sinnebild för den nuvarande tiden” och fortsätter: ”Men Kristus, som har kommit såsom överstepräst för det tillkommande goda, har genom det större och fullkomligare tabernaklet, som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör denna skapelsen, och icke genom bockars, och kalvars blod, utan genom sitt eget blod, en gång för alla ingått i helgedomen, sedan han vunnit en evig förlossning. Och nästan allt renas enligt lagen med blod, och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse. Alltså var det nödvändigt, att avbilderna av de himmelska tingen med sådant renas, men de himmelska tingen själva med bättre offer än dessa. Ty Kristus, har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, [till modellen lik, AS] den sannskyldiga, utan i själva himmelen, för att nu framställa sig i Guds åsyn, oss till godo.” — Hebr. 9:9, 11, 12, 22—24, 1878.
Vidare: ”Abraham hade två söner, en av tjänstekvinnan och en av den fria. Men tjänstekvinnans son var född efter köttet, och den frias son var född genom löftet. Dessa ord betyda något annat; ty dessa kvinnor äro de två förbunden.” (Gal. 4:22—24, 1878) Kunde det sägas tydligare, att dessa historiska händelser var profetiska bilder av ting som skulle komma i framtiden?
Andra vägande exempel anförda
Andra författare av de grekiska skrifterna, det s. k. ”Nya testamentet”, igenkände också i de hebreiska skrifterna mönster och nyttiga föredömen för de kristna att efterfölja. Sara är i sin ödmjukhet och sin lydnad för sin man, Abraham, ett gott föredöme för hustrur i den kristna församlingen att efterlikna, säger oss aposteln Petrus. (1 Petr. 3:1—6) Lärjungen Jakob framhåller Abraham och Rahab såsom goda mönster att följa för dem som skulle bevisa sin tro med. sina gärningar. (Jak. 2:20—26) Eller om det är fråga om att uthärda hemsökelse och förföljelse från djävulens och hans redskaps sida, så finner man några av de finaste exemplen i de gamla hebreiska profeternas berättelser. ”Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.” Den rättfärdige mannen Job, säger Jakob, är ett framträdande exempel på tålmodigt uthärdande och ståndaktighet i att visa ostrafflig het under betryck. — Jak. 5:10, 11.
Å andra sidan säger Judas i sitt korta men kraftfulla brev, vari han uppmanar de kristna att allvarligt kämpa för tron, att de skulle vara på sin vakt mot onda människor som skulle smyga sig in bland Herrens folk. Judas talar därpå om för oss, att Kain i sin ondska är ett exempel eller en förebild på dessa. Också Balaams, eller Bileams, villfarelse var en bild av skadelystnaden hos denna onda klass. Och ännu ett tredje exempel anföres av Judas, när han visar att Kora i sitt uppror var en bild av dem som strävar efter att besudla kristna församlingar. — 4 Mos. 16:1—35; 22:7; 1 Joh. 3:12; Jud. 3, 4, 11.
Johannes, döparen och hans verk var ytterligare bevis för att de hebreiska profeternas liv och verk utgjorde bilder av tilldragelser som skulle inträffa i framtiden. Malaki hade förutsagt, att det skulle komma en som profeten Elia var en bild av, och medan Johannes döparen försäkrade att han inte var Elia, medgav han villigt att han utförde det verk som hade visats i en bild genom denne profet. (Mal. 4:5; Joh. 1:21—23) Jesus intygade också, att om vi är beredda att taga emot den tanken, Johannes döparen var den som Elia var en skuggbild av. — Matt. 11:13, 14; 17:12; Mark. 9:12, 13.
Kristus, många förebilders verklighet
Många män i forna tider var i sin särskilda tjänst för Gud förebilder som visade hän på Kristus Jesus och hans tjänst. Den smorde Jesus blev därför dessa profetiska bilders verklighet. Såsom telningen från Jessais rot, lejonet av Juda stam, som människor av en god vilja inom alla nationer skall sätta sitt hopp till, är Kristus den större David. (Rom. 15:8, 12; Upp. 5:5; 22:16) Kristus pekade på sig själv såsom den större Salomo och förklarade: ”Se, en som är större än Salomo är här.” (Luk. 11:31, KJ; 1 Kon. 10:1—9; 2 Krön. 9:1—8) Aposteln Petrus och Stefanus, en tjänare i den första församlingen, igenkände i Kristus den större Mose, av vilken Mose var en förebild. — Apg. 3:20, 22; 7:37; 5 Mos. 18:15.
När det dåtida släktet bad om ytterligare bevis för att Jesus var Messias, anförde Kristus profeten Jona som en på mer än ett sätt passande bild eller förebild på honom själv och sade: ”Ett ont och äktenskapsbrytande släkte söker efter ett tecken, och intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken; ty såsom Jona var tre dagar och tre nätter i havsvidundrets buk, så skall Människosonen vara tre dagar och tre nätter i jordens sköte.” (Matt. 12:39, 40, AS i marginalen; Jona 1:17) ”Se, en som är större än Jona är här”, förklarade Jesus. ”Ty alldeles såsom Jona blev ett tecken för nineviterna, så skall också Människosonen vara det för detta släkte.” — Luk. 11:30, 32, AS; Matt. 12:41; Jona 3:1—10.
När Jesaja förklarar att ”Herren Jehovas ande är över mig, ty Jehova har smort mig till att predika goda tidender för de ödmjuka” osv., var han i verkligheten en förebild av Kristus Jesus. Därför var Kristus fullt berättigad till att läsa upp detta ställe ur Jesajas bok i synagogan i Nasaret och tillämpa det på sig själv. ”I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.” — Jes. 61:1, 2, AS; Luk. 4:16—21.
Det unga, felfria påskalammet av hankön, som blev slaktat i Egypten, var i sanning en bild eller förebild av den fullkomlige unge mannen Jesus, ”ett felfritt lamm utan fläck”. (2 Mos. 12:5; 1 Petr. 1:18, 19) Det är Kristi, Guds Lamms, blod som ger gällande kraft åt det nya förbundet. ”Ty vårt påskalamm är redan offrat; det är Kristus själv.” (1 Kor. 5:7, AT) Såsom den som återlöser och förvärvar allt det som Adam förlorade intar Kristus Adams plats såsom fader, ”Evig fader”, åt den nya världens befolkning. Därför är Adam, såsom Paulus säger oss, ”en förebild till den som skulle komma”, nämligen Kristus Jesus. — Jes. 9:6; Rom. 5:14.
När Paulus skriver till hebréerna, framhåller han mycket tydligt, att Kristus såsom Guds överstepräst, som var förordnad till att frambära större offer än de som frambars av det aronitiska prästerskapet, hade blivit framställd i bild genom Melkisedek. Melkisedeks namn och hans rikes namn var betydelsefulla, och det förhållandet att det inte fanns någonting upptecknat om hans början eller hans slut gjorde honom ”lik ingen utom Guds Son”, vilken förblir präst för evigt. ”Denna sak blir ännu klarare i ljuset av det förhållandet, att den nye prästens [Kristi Jesu] förordnande liknar den som kom Melkisedek till del, ty han förordnas icke för att han äger några lagenliga fysiska kvalifikationer, utan i kraft av ett liv som icke kan taga slut.” — Hebr. 5:1—10; 6:20; 7:1—3, 15, 16, AT.
Bilder av praktiskt värde för våra dagar
Det skulle vara ett stort misstag att mena, att alla de profetiska bilder som Gud lät uppteckna i de heliga hebreiska skrifterna fick sin uppfyllelse i Kristi och apostlarnas dagar. Tvärtom bör man betrakta dessa uppfyllda profetiska bilder såsom påtagliga bevis för att andra profetiska bilder, som förutsäger händelser i våra dagar, likaså skall komma att gå i uppfyllelse. I denna världens kritiska tid kommer därför tänkande människor att med all flit begrunda de förebildliga händelser som utspelades för länge sedan.
I sina stora profetior om änden på den nuvarande djävulska tingens ordning sade Kristus följande: ”På Människosonens tid skall det vara alldeles som det var i Noas tid. Folk fortsatte med att äta, dricka, gifta sig och bortgiftas ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och förgjorde dem alla.” (Luk. 17:26, 27, AT; Matt. 24:37, 38) Händelserna på Noas tid, att det dåvarande onda släktet tillintetgjordes och den rättfärdige Noa och hans husfolk bevarades, var alltså tydligtvis en målande och dramatisk bild av världshändelser i denna tid.
”Eller som det var på Lots tid; de fortsatte med att äta, dricka, köpa, sälja, plantera och bygga, men den dag då Lot lämnade Sodom, regnade eld och svavel från himmelen och förgjorde dem alla. Det kommer att vara på det sättet på den dag då Människosonen framträder.” Så talade Kristus med allvarligt varnande ord! Och i det han framhöll denna bild av hur Lot kom undan och några underlät att rätta sig efter varningen, tillade han: ”Kom ihåg Lots hustru!” — Luk. 17:28—30, 32, AT.
Sodom och Gomorra, ogudaktiga städer som inte kunde förmås till bättring! Det var från dessa som Lot flydde för att komma i säkerhet. Och det var dessa städer som Herren brukade för att visa en bild av den nuvarande onda världen under Satans styrelse, vilken inte heller kan ångra eller bättra sig. Detta är inte något påstående ur privat källa. Guds eget ord gör denna uttydning. Det var på de stora trafiklederna i denna världen, vilken kristenheten i hög grad är en del av, som Guds vittnens verk blev dödat år 1918. Lika livlösa som döda kroppar låg de ”på gatan i den stora staden, som symboliskt [bildligt, AT] kallas Sodom och Egypten, där deras Herre blev korsfäst”. (Upp. 11:8, RS) I sin större och slutliga uppfyllelse är Jesajas profetia riktad till kristenheten, denna ”syndiga nation, ett folk belastat med orättfärdighet, en ogärningsmäns avföda, barn som äro fördärvare”. Dess styresmän är såsom ”Sodoms styresmän”, och dess folk är såsom ”Gomorras folk”. (Jes. 1:4, 10, KJ) Judas underrättar oss om att de onda individer som försöker smyga sig in i Guds organisation är lika folket i Sodom och Gomorra, ”orena drömmare” som ”besudla köttet”. — Jud. 7, 8, KJ.
Inte heller bör de som i denna ändens tid söker efter sanningen felaktigt tänka, att de profetior som förutsäger Babylons undergång blev fullständigt uppfyllda år 539 f. Kr., i all synnerhet med tanke på att det mer än 600 år därefter gavs en livfull beskrivning av ”det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden”, i Uppenbarelseboken, kapitlen 17 och 18. Den dödsdom som fällts över det motbildliga Babylon, ”den stora skökan ... som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna”, skall inom kort gå i verkställighet. — Upp. 18:9, 10.
Av det här påvisade framgår det klart, att de hebreiska skrifterna inte är endast forntida historia, utan att de innehåller förebilder och skuggor av ting som nu vederfares detta det tjugonde århundradets släkte. Hela bibeln är nyttig för oss att studera, och ingen är bemyndigad till att såsom onyttigt skära bort tre fjärdedelar av dess undervisande innehåll. — 2 Tim. 3:16, 17; Upp. 22:19; 5 Mos. 4:2.