Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna

1. Hur åstadkoms den första skrivna översättningen av Skriften?

DEN första skrivna översättningen av den Heliga skrift gjordes från den hebreiska kanon till den folkliga grekiskan och kom att bli känd som den grekiska Septuaginta-översättningen (LXX). a Kristi lärjungar, som skrev på grekiska, citerade från denna översättning i sina inspirerade skrifter. Arbetet på den grekiska Septuaginta begynte i början av 200-talet f. Kr. i Alexandria i Egypten. En stor del av denna stads befolkning var då grekisktalande judar. Hebréerna i Jerusalem hade kommit att hysa fördom mot skrivna översättningar av Skriftens heliga kanon, i det de menade att dessa skrifter var alltför heliga för att utsättas för feltolkningar, vilket naturligtvis var att vänta i en utländsk översättning. Trots denna hebreiska fördom bedrevs emellertid översättningsarbetet under loppet av tre århundraden, tydligtvis av alexandrinska och inte av palestinska judar och med den egyptiske härskarens stöd och från hebreiska bokrullar som möjligen importerats från Palestina. Fastän en av de religiösa traditionerna förfäktar att Septuaginta var inspirerad, finns det likväl varken inre eller yttre bevis som bekräftar detta påstående. Denna översättning utgjorde vad man kan kalla de förkristna grekiska skrifterna. Den visade sig vara mycket värdefull för de grekisktalande kristna i det första århundradets församling och för översättare av själva de hebreiska skrifterna. Denna grekiska översättning, och inte den hebreiska bibeln själv, var den skriftsamling som begagnades, när det kristna missionsarbetet trängde västerut genom Europa.

2. När blev bibelns kanon fullbordad? När och hur blev dess böcker samlade och publicerade?

2. Vid slutet av det första århundradet e. Kr. fullbordades den officiella förteckningen över Kristi lärjungars inspirerade skrifter, dessa skrifters kanon. Då de skrevs på grekiska, utgör de vad som med rätta kan kallas för de kristna grekiska skrifterna. De är jämställda med de hebreiska (arameiska) skrifterna i fråga om inspiration, och de kompletterar dessa forntida skrifter, så att alla tillsammans bildar den fullständiga bibeln. Alltså var den heliga bibelns kanon eller officiella samling av inspirerade böcker fullbordad i och med slutet av det första århundradet e. Kr. b Skrivna översättningar av den Heliga skrift följde i tur och ordning, allt eftersom de första kristna utvidgade sin missionsverksamhet i lydnad för Kristi befallning att de skulle göra lärjungar ur alla nationer. Den hebreiska kanons böcker hade redan blivit samlade i Jerusalem, innan det förstördes år 70 e. Kr., och nu under 100-talet samlades de böcker som utgjorde de inspirerade kristna grekiska skrifterna, och översättningar verkställdes. Översättningar på det klassiska latinet kom till synes. Delar av Skriften, såsom de fyra evangelieberättelserna och aposteln Paulus’ brev sammanfördes i kodexform, lik våra dagars böcker, för att de lättare skulle kunna hanteras och användas. Att infatta böcker mellan pärmar på detta sätt visade sig vara en påfallande specialitet för den kristna församlingen i fråga om bokhantverk under detta fjärranliggande 100-tal.

3. Vilken var den första bibel som trycktes? Vem hade gjort den översättningen?

3. Mot slutet av 300-talet började Eusebius Hieronymus, vanligen kallad ”den helige Hieronymus”, sitt arbete som översättare. År 383 offentliggjorde han sin nya latinska version av Matteus’, Markus’, Lukas’ och Johannes’ evangelieberättelser, och år 405 fullbordade han sin fullständiga översättning av bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Trots vitt utbrett motstånd segrade Hieronymus’ latinska översättning och blev den västliga kristenhetens bibel under de närmaste tusen åren. Den blev känd som den latinska Vulgata eller den ”vanliga latinska utgåvan”. Den första bibel som Johann Gutenberg framställde på sin tryckpress i Mainz i Tyskland var denna latinska Vulgata.

4. Vilka översättningar behövdes, när latinet dog ut? Hur fylldes detta behov?

4. Men med tiden dog latinet ut såsom menige mans språk, och folkliga språk av latinsk härstamning och även germanska språk utvecklade sig. Behovet av bibelöversättningar på folkets språk gjorde sig mera gällande, och många handskrivna översättningar frambragtes. Innan boktryckarkonsten uppfanns, omkring 1456, fanns det flera tyska översättningar av bibeln eller delar därav. Den första bibel som trycktes på ett modernt språk var en tysk översättning av en okänd upphovsman, och den trycktes i Strassburg av Johann Mentel år 1466. Men tiden räcker inte till för att redogöra för eller ens omnämna bibelproduktionen på alla andra språk.

Ett osekteriskt bibelsällskap

5. Åt vad har Sällskapet Vakttornet alltifrån sin uppkomst ägnat sin verksamhet? Hur och varför har det gjort bruk av bibelöversättningar?

5. Från den tid då Watch Tower Bible & Tract Society ( = Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap) organiserades har det förnämligast begagnat Konung Jakobs engelska bibelöversättning av 1611 såsom grundval för sitt bibelstudium. Vårt främsta syfte har varit att för människorna klargöra bibelns rena läror i ljuset av profetiorna som uppfylles och upplåtes mer och mer. Vi strävar efter att gå framåt med sanningens ljus, som strålar allt klarare, och att befria oss från alla förmörkande mänskliga traditioner och denna världens hedniska filosofiska spekulationer. När Sällskapet först grundades år 1881, kallades det för Watch Tower Tract Society ( = Vakttornets Traktatsällskap), vilket skulle ge till känna dess uppgift att sprida bibelns uppenbarade sanningar. (Vakttornets moderupplaga, april 1881) År 1884 blev det inregistrerat som Zion’s Watch Tower Tract Society (= Sions Vakttorns Traktatsällskap), men 1896 fick det namnet Watch Tower Bible & Tract Society. I överensstämmelse med sitt namn har det varit verksamt med att sprida biblar såväl som ge ut böcker, traktater och andra tryckalster för att utbreda kristlig kunskap, byggd på Guds ords läror som den fasta grunden. Dess bibliska undervisning för folket har varit osekterisk, och detta är det enda slag av undervisning som medger en kristen frihet att bana sig väg genom religiös tradition och världslig filosofi och komma tillbaka till den ”tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga”. Från den tid då tidskriften The Watchtower (Vakttornets moderupplaga) började utges år 1879 har Sällskapet Vakttornets engelska publikationer till nu citerat, åberopat och hänvisat till mer än sjuttio olika bibelöversättningar på engelska och andra språk. På det sättet har Sällskapet erkänt värdet hos dem alla och har gjort bruk av det goda i dem alla, allt eftersom det har behövts för att framlägga Guds sanna budskap och undanröja religiös förvirring.

6. När blev Sällskapet först ett bibelförlag? Hur?

6. År 1902 kom Sällskapet Vakttornet i besittning av sina första stereotypplåtar till en bibelutgåva och kunde bli ett sällskap som trycker biblar. Detta var plåtarna till en emfatisk översättning av de kristna grekiska skrifterna, benämnd ”The Emphatic Diaglott”. Denna hade först publicerats av sin upphovsman, Benjamin Wilson, en tidningsredaktör från Geneva i Illinois, år 1864, men denne var aldrig ansluten till Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap. Denna emfatiska översättning hade en del anmärkningsvärda drag, som bidrog till en bättre förståelse av sanningen. Emellertid var det inte förrän den 21 december 1926 som The Emphatic Diaglott trycktes på vårt Sällskaps egna pressar och bands på eget bokbinderi.

7. Hur kom Sällskapet att trycka hela bibeln och ge ut den?

7. Detta ledde slutligen till en önskan hos Sällskapet att trycka hela bibeln på sina pressar. Det andra världskriget gjorde behovet av att oberoende av andra kunna ge ut själva bibeln ännu större än förut. Mitt under denna alltomfattande krigiska konflikt lyckades Sällskapet förvärva stereotypplattorna till Konung Jakobs bibelöversättning i sin helhet. Den 18 september 1942 började den av Jehovas vittnen anordnade Nya världens teokratiska sammankomst med dess huvudkonvent i Cleveland i Ohio. Där talade Sällskapets president över ämnet ”Håll fram ’andens svärd’”, och som talets klimax tillkännagav han utgivandet av den första fullständiga bibel som tryckts på våra pressar. I sitt bihang innehöll den många nyttiga drag, som var avsedda att vara till hjälp vid bibelstudium. I Amerika gick 35.000 exemplar åt med detsamma, och sedan denna början har 700.000 exemplar av denna Vakttornsutgåva blivit spridda i många länder.

8. Av vilken annan bibelöversättning tryckte och publicerade Sällskapet därnäst en upplaga, och hur gick det till?

8. En utmärkt bibelöversättning från 1900- talet är Amerikanska standardöversättningen. Förutom att den utgör ett stort framsteg framför Konung Jakobs översättning, har den det anmärkningsvärda och lovvärda draget att den återger Guds namn med ”Jehova” på de 6.823 ställen där det förekommer i de hebreiska skrifterna. Efter långa underhandlingar och genom en finansiell uppgörelse blev det möjligt för Sällskapet Vakttornet att år 1944 förvärva rätten att begagna stereotypplattorna till den fullständiga Amerikanska standardöversättningen av bibeln för att trycka denna översättning på sina pressar med ett särskilt utarbetat bihang med framställningar och hänvisningar till hjälp vid bibelstudium. Den 10 augusti 1944, då Jehovas vittnen samtidigt hade anordnat sjutton olika sammankomster med förbindelse sinsemellan genom privata telefonlinjer, framträdde Sällskapets president vid huvudkonventet i Buffalo i New York och väckte stor förtjusning hos sin ofantliga åhörarskara genom att visa upp Vakttornsupplagan av Amerikanska standardöversättningen. Redan har 252.000 exemplar frambragts, och den har visat sig vara ytterligare ett redskap i arbetet med att låta Guds heliga namn ljuda vida omkring och förkunna de storslagna nyheterna om hans rike, livets och fridens nya värld.

Den nya utarbetas och ges ut

9. Vilket behov gjorde sig kännbart, sedan alla de olika översättningarna hade använts? Varför?

9. Vi erkänner vår skuld till alla de bibelöversättningar som vi har begagnat i vår strävan att nå fram till den sanning från Guds ord som vi nu är i besittning av. Vi vill inte avskräcka någon från att använda någon av dessa bibelöversättningar, utan kommer i fortsättningen att själva göra lämpligt bruk av dem. Under alla de år som vi har använt dessa översättningar ända fram till den senaste av dem har vi emellertid funnit dem bristfälliga. I ett eller annat väsentligt avseende är de inkonsekventa eller otillfredsställande, smittade av religiösa traditioner eller världslig filosofi och därför inte i harmoni med de heliga sanningar som Jehova Gud har återställt till sitt hängivna folk, som åkallar hans namn och bemödar sig om att tjäna honom i endräkt. I synnerhet har det förhållit sig så i fråga om de kristna grekiska skrifterna, vilka kastar ljus över de forntida hebreiska skrifterna och ger dem en riktig tydning. Mer och mer har behovet av en översättning på modernt språk gjort sig kännbart, av en som är i harmoni med den sanning som redan har uppenbarats och ändå samtidigt förser oss med en grund varpå vi kan nå fram till ytterligare sanning, genom att den troget återger meningen i de ursprungliga skrifterna — av en översättning som är lika förståelig för nutida läsare som Kristi lärjungars originalskrifter var förståeliga för den tidens enkla, alldagliga, vanliga, anspråkslösa läsare. Jesus påminde oss om att vår himmelske Fader känner sina barns behov, innan de någonsin framlägger dem för honom i bön. Hur har han sörjt för oss beträffande detta behov, som vi nu djupt känner?

10. Hur tillkännagavs det vid ett direktionsmöte, att det fanns ännu en översättningskommitté, och vad hade den gjort?

10. I synnerhet sedan 1946 har presidenten för Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap sökt efter en sådan översättning av de kristna grekiska skrifterna. Till den 3 september 1949 klockan 8, hade presidenten sammankallat direktionerna för Pennsylvanien- och New York- organisationerna till ett gemensamt möte i Sällskapets högkvarter (Betel) i Brooklyn, och endast en av direktionsledamöterna var frånvarande. Sedan mötet hade inletts med bön, tillkännagav presidenten för dessa åtta övriga ledamöter, att det existerade en ”Nya Världens bibelöversättningskommitté” och att den hade fullbordat en översättning av de kristna grekiska skrifterna. Denna hade den just dagen förut överlåtit åt Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap, Pennsylvanien-organisationen, som dess egendom att förfoga fritt över. Han läste upp överlåtelsehandlingen, varigenom kommittén överlämnade manuskriptet till översättningen åt Sällskapet, med kännedom om och erkännande av Sällskapets osekteriska arbete, som går ut på att sprida Guds heliga ord och befrämja kunskap och insikt om vad det lär bland människor av alla nationer, folkslag, folk och tungomål, och med det syftet att översättningen skulle bli ett nytt medel till utvidgning av Sällskapets kristliga undervisningsverksamhet överallt i världen.

11. Vad gjorde man med den översättning som man fått? När och var började arbetet för dess utgivande?

11. Presidenten själv hade läst manuskriptet till hela översättningen, och på begäran läste han upp flera hela kapitel för de församlade för att låta direktionens medlemmar få ett prov på översättningens karaktär. Denna uppläsning följdes av gynnsamma uttalanden från alla de närvarande ledamöterna. En ledamot av Pennsylvanien-organisationens direktion föreslog därpå att Sällskapet skulle taga emot gåvan. Andra understödde förslaget, vilket enhälligt antogs av organisationens samtliga direktionsledamöter, och på det sättet blev översättningen lagligen Sällskapets Pennsylvanien-organisations egendom. Men den måste tryckas på New York-organisationens tryckeri i Brooklyn i New York. Den 29 september 1949 överlämnade presidenten det första avsnittet av manuskriptet till tryckeripersonalen i Brooklyn till att börja arbeta med det.

12. Hur nådde översättningen fram till att bli publicerad och gjord tillgänglig för allmänheten?

12. Med tanke på alla andra arbeten som tryckeriet måste utföra och alla de olika förklaringar, hänvisningar och dylikt, som kommittén utarbetade och som skulle åtfölja översättningen, innebar det en ofantlig arbetsprestation att åstadkomma den färdiga publikationen. En grupp på 40 medlemmar av personalen eller familjen vid huvudexpeditionen i Brooklyn (Betel) organiserades för extra korrekturläsning och granskning, så att man skulle vara säker på att alla detaljer i publikationen blev korrekta. Den 9 februari 1950 överlämnade Nya världens bibelöversättningskommitté sitt betydelsefulla ”Förord” till översättningen. Det var länge en öppen fråga, om arbetet skulle kunna fullbordas enligt beräkning till den förestående stora händelsen sommaren 1950. Men på onsdagseftermiddagen den 2 augusti 1950, då Sällskapets president höll sitt föredrag ”Ett rent språk åt folken” i Yankee Stadium i staden New York, hade han den synnerligt stora glädjen att för Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Teokratiens tillväxt” få visa fram Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna. Översättningen mottogs med den största entusiasm och uppskattning av den väldiga, mångtusenhövdade skaran som kommit från 72 av jordens länder. Konventdeltagarna förvärvade med iver tiotusentals exemplar redan samma eftermiddag och ytterligare många tusen, innan sammankomsten var slut den 6 augusti.

Utmärkande drag

13. Hur förhåller det sig med dess namn, den grekiska text som använts och språkets stil?

13. Denna nya översättning avviker helt och hållet från den av trosbekännelser bundna kristenhetens religiösa traditioner. Detta antydes redan därav, att den kallas för en översättning av de ”kristna grekiska skrifterna” i stället för av det enligt traditionen så kallade ”Nya testamentet”. Det är oskriftenligt och vilseledande att kalla dessa 27 kristna böcker i den inspirerade Skriften för ett ”Nytt testamente”. Översättningen är inte en revision eller översedd upplaga av något tidigare arbete, utan är ett splitter nytt återgivande av den grekiska grundtexten, varvid man brukat den standardtext som utarbetats av de båda erkända brittiska fackmännen Westcott och Hort. Men grekiska texter som fastställts av lärda i andra länder har också rådfrågats av översättningskommittén i ett uppriktigt bemödande att åstadkomma en översättning som stämmer överens med lärorna i Skriftens grekiska grundtext. En ordagrann översättning har eftersträvats, i den mån som det nutida engelska språkbruket har gjort detta möjligt utan att resultatet behövt bli klumpigt. Allt gammalmodigt eller föråldrat uttryckssätt har eliminerats, alldeles såsom de ursprungliga skrifterna skrevs i överensstämmelse med människors naturliga sätt att tala med varandra på den tiden. Detta gör det lättare att förstå — och därför också njuta av — översättningen.

14. Vilket framträdande drag torde föranleda livlig polemik? Vilket uttal har vi följt, och av vilken orsak?

14. Ett framträdande drag som givetvis kommer att föranleda mycken polemik från nutida översättare och religiösa ledare i kristenheten är bruket av Guds eget ”person”-namn i denna engelska tolkning av de kristna grekiska skrifterna. Guds namn är återgivet med ett hebreiskt ord om fyra bokstäver, som av den latinske översättaren Hieronymus kallades ”tetragrammaton”. Namnet förekommer 6.823 gånger i de gamla hebreiska skrifterna, och så vitt som urkunderna visar har detta namn utlästs som ”Jehova” sedan 300-talet och har gjorts, allmänt känt i denna form i kristenheten. Precis hur namnet uttalades är inte bekant. Med erkännande av förtjänsterna hos uttalet ”Yahwéh” [i svensk transkription ”Jahvé”] har översättningskommittén emellertid brukat formen ”Jehovah” därför att så många är förtrogna med denna form och därför att den bibehåller de fyra ursprungliga bokstäverna i det hebreiska namnet. När den tid kommer, då Gud själv uppenbarar det rätta uttalet av sitt heliga namn, skall vi med glädje göra den tillbörliga rättelsen.

15. I vilket avseende är översättningen först i fråga om att använda Guds namn på detta sätt?

15. Kommittén gör inte anspråk på att vara den första som återger det heliga namnet i en engelsk översättning av de kristna grekiska skrifterna. För nära hundra år sedan publicerade The Emphatic Diaglotts upphovsman sin översättning av Matteus’ evangelieberättelse, och i den begagnade han ”Jehova” 5 gånger, och den fullbordade Diaglott (1864) innehåller namnet 18 gånger från och med Matteus till och med Apostlagärningarna, men utan någon förklaring på varför det användes. Men så vitt vi vet är Nya Världens översättning den första som återger det gudomliga namnet konsekvent från och med Matteus till och med Uppenbarelseboken, sammanlagt 237 gånger i den egentliga texten, för att inte tala om 72 ytterligare gånger, där det förekommer endast i fotnoter.

16. Hur insatte Matteus Guds namn i de kristna skrifterna?

16. ”Men det kan ni inte göra!” sade en kritiker, för vilken manuskriptet till översättningen lästes upp, för att han skulle yttra sig om det. I sitt ”Förord” på tjugonio sidor visar kommittén, hur det kan göras på goda grunder; och den gör det. Engelska bibelöversättare har antagit att det gudomliga namnet aldrig förekom i Kristi lärjungars inspirerade skrifter. Men Hieronymus, för att taga ett exempel, ger oss denna upplysning: ”Matteus, som också kallas Levi och som från att ha varit publikan blev apostel, avfattade i Judeen, först av alla evangelisterna, ett evangelium om Kristus på det hebreiska språket och med dess bokstäver, till gagn för dem av de omskurna som hade kommit till tro ... Ingenstädes där evangelisten gör bruk av de gamla skrifternas vittnesbörd följer han de sjuttio översättarnas [den grekiska Septuagintas] auktoritet, utan hebreiskans.” (Catal. Script. Eccl.) Där Matteus citerade på hebreiska från de inspirerade hebreiska skrifterna, måste han alltså troget ha återgivit Guds namn och alltså ha infört det i sin evangelieberättelse. Aposteln Matteus var en av de män, om vilka Jesus sade i bön till Gud: ”Jag har gjort ditt namn påtagligt för de människor som du har givit mig ut ur världen. ... Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt.” (Joh. 17:6, 26, NW) Matteus måste därför ha känt till namnet genom Jesus och hade säkert inga samvetskval över att använda det på tillbörligt sätt i sin historia om Jesu liv. Om nu Matteus själv översatte sin evangelieberättelse från hebreiska till grekiska, så följde han därvid givetvis det forntida bruket och satte in Guds namns fyra hebreiska bokstäver i sin grekiska text, på de ställen där det hörde hemma, möjligen 18 gånger, såsom det förekommer i Nya Världens översättning.

17. Hur gav den grekiska Septuaginta lärjungarna en berättigad anledning att sätta in Guds namn i sina grekiska skrifter? Varför verkade inte traditionen avskräckande?

17. Under inspiration citerade Kristi lärjungar ymnigt från den grekiska Septuaginta- översättningen av de hebreiska skrifterna. I denna översättning var det av gammalt bruk att införa det hebreiska tetragrammaton i den grekiska texten som en motsvarighet till de ställen där det förekom i de hebreiska skrifterna. Så sent som på 300-talet berättar Hieronymus, att det på hans tid ännu fanns exemplar av den grekiska översättningen, vilka innehöll det hebreiska tetragrammaton där det gudomliga namnet förekom i texten. Vad gjorde de apostlar som skrev på grekiska, när de citerade från en sådan grekisk översättning av de hebreiska skrifterna? Jesus följde inte den judiska traditionen, och han lärde sina lärjungar att inte göra det. Traditionen bland de judiska religiösa ledarna, vilka motstod Jesus intill döden, var att sätta titeln ”Herren” i stället för Guds namn, ett namn som de genom att inte uttala det menade sig undgå att missbruka, men som de i stället ohelgade i praktiken. De inspirerade kristna skribenterna var inte av judisk tradition förpliktade till att sätta in titlarna ”Gud” och ”Herren” i det gudomliga namnets ställe, och den heliga anden, som inspirerade dessa skribenter, var inte bunden av någon fruktan att Guds namn skulle bli ohelgat genom att man lät det skrivas med hebreiska bokstäver i de kristna grekiska skrifterna. Lärjungarna var fria att följa det gamla bruket och sätta in det gudomliga namnets fyra hebreiska bokstäver i sin grekiska text. Deras ursprungliga egenhändiga skrifter har försvunnit.

18. Vad har senare hebreiska översättare varit tvungna att göra i fråga om namnet?

18. Sedan 300-talet har det gjorts översättningar av de kristna grekiska skrifterna till det hebreiska tungomålet till gagn för judar. I sitt ”Förord” räknar kommittén upp nitton sådana hebreiska översättningar, och alla dessa tillsammans innehåller Guds namn i 307 särskilda fall. Där Jesu lärjungar citerade från de hebreiska skrifterna i verser där det omnämnda tetragrammaton förekommer, var dessa hebreiska översättningar helt enkelt tvungna att införa Guds namn precis så som det står i den inspirerade hebreiska originaltexten, alldeles som aposteln Matteus var tvungen att göra. Således har alla dessa hebreiska översättningar infört Guds namn Jehova i de kristna skrifterna från och med Matteus till och med Uppenbarelseboken, och alla nutida översättare är ur stånd att göra några invändningar. Hänvisningarna i nedre marginalen i Nya Världens översättning visar, var den har stöd hos alla dessa nitton hebreiska översättningar.

19. I vilka andra nyare översättningar förekommer Guds namn?

19. Och inte nog med att det gudomliga namnet uppträder i dessa hebreiska översättningar, utan det återfinnes också i mera folklig eller dialektal form i många översättningar som verkställts av missionärer under de båda senaste århundradena. Kommitténs ”Förord” anger 38 sådana översättningar av de kristna grekiska skrifterna, i vilka namnet Jehova förekommer på tjugo ”infödingsspråk” vid sidan av de hebreiska och engelska översättningarna. Och så vitt som alla dessa översättningar har stöd i de hebreiska skrifterna, är det korrekt att de använder Guds namn Jehova (Yahwéh) i stället för den obestämda titeln ”Herren”, som Konung Jakobs bibelöversättning gör.

20, 21. a) Innebär detta, att man gör det Gudomliga Väsendet till en stamgud? b) Varför vill nutida översättare degradera honom till en namnlös Gud? Varför bör vi inte göra det?

20. Därmed gör man inte det Gudomliga Väsendet till en judarnas stamgud, i vilken de hedniska nationernas folk inte har någon del. En nutida bibelöversättare, som förordar att man skall taga bort namnet ”Jehova” eller ”Yahwéh” (”Jahvé”) från översättningar till och med av de hebreiska skrifterna, har i år bevisligen uttalat sig så här: ”Alltså gynnar den judiska synagogans tradition den praxis som vi finner i Konung Jakobs översättning, vartill vi återvänder ... Det finns ett ännu starkare skäl i våra dagar. Varken judar eller kristna tillbeder endast en stamgudomlighet, som måste ha ett egennamn för att kunna skiljas från andra gudar. Vi tillbeder universums ene och ende Gud.” Nåväl, vad tycker ni om att ha en man med sådana åsikter till er bibelöversättare, låt vara att han är universitetsprofessor? Med den skenbart vidsynta tanken att göra det Högsta Väsendet till en internationell Gud som förevändning vill han, i likhet med många andra, göra honom till en namnlös Gud.

21. Men Gud, den Högste, har inte valt att förbli namnlös för människosläktet. Han har givit sig själv ett namn, fullt av mening och betydelse för oss. När han av människan blev tillfrågad, vad Guds namn är, omtalade han det och sade till sin profet Mose: ”Jag är Jehova.” Genom sin profet Jesaja säger han: ”Jag är Jehova, detta är Mitt namn.” (2 Mos. 3:13—15; 6:2, 3 och Jes. 42:8, Yg) Jesus Kristus är den större profet, som visades i en skuggbild både genom Mose och Jesaja, och själva hans namn ”Jesus” betyder ”Jehova är frälsning”. Jesus sade: ”Jag har kommit i min Faders namn.” Han lärde sina lärjungar att bedja: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat.” (Joh. 5:43 och Matt. 6:9, NW) Nej, denne Jesus, som sände anden, hjälparen, varigenom de kristna grekiska skrifterna blev inspirerade, degraderade inte sin himmelske Fader till en namnlös Gud.

22. Vad åstadkommes därigenom att namnet återbördas till de kristna skrifterna?

22. Att Guds namn återbördas till de kristna grekiska skrifterna ger den himmelske Fadern en personlighet som särskiljer honom från hans Son, Jesus Kristus. I stället för att följa Konung Jakobs översättning, t. ex. i Apostlagärningarna 2:34, där denna översättning lyder: ”HERREN sade till min Herre: Sitt du på min högra sida”, lyder Nya Världens översättning, i full harmoni med de hebreiska psalmerna, så här: ”Jehova sade till min Herre: ’Sitt på min högra sida’”; och i vers 21 lyder den: ”Och då skall var och en som åkallar Jehovas namn bliva frälst.” Ack, hur mycket klarare denna välgrundade översättning gör bibeltexten för vårt förstånd och gör det möjligt att genast förklara den på det rätta sättet! Vilket uppenbarande ljus den kastar över kristenhetens traditionella lära om treenigheten! På liknande sätt avslöjar Nya Världens översättning genom sina direkta och konsekventa återgivanden falska religiösa traditioner om människosjälen, helvetet, jordens öde, Guds rike och andra viktiga läror. Men vi måste spara framställningen av de upplysande dragen och detaljerna i denna översättning av år 1950 till artiklar i ett senare nummer av denna tidskrift.

Utbred språket!

23. a) Vilket församlande närmar sig nu sitt slutstadium, och vad är orsaken? b) Vad har Jehova gjort för den nya världens språk?

23. Vad skall vi nu göra? Eller vad skall vi säga? Början av världssmärtorna år 1914 och alla uppfyllelser av bibelns profetior som skett sedan dess vittnar om att vi förvisso befinner oss i ”ändens tid” för världen. Guds godkännande och välsignelse vilar inte över denna till undergång dömda värld i någon av dess politiska, finansiella och religiösa ansträngningar för att hålla denna gamla tingens ordning vid makt — utan i stället hans rättfärdiga vrede och förtörnelse. Hopsamlandet av nationerna och församlandet av konungarikena, med deras Förenta nationer och politiska block och pakter inom denna organisation, närmar sig nu slutstadiet. Den tid då hela denna jordiska tingens ordning skall förtäras i Jehovas nitälskans eld rycker allt närmare. Men inte utan varning från kärlekens och barmhärtighetens Gud. I denna ändens, tid har han hållit sitt löfte och givit ett ”rent språk” åt folken, åt dem som längtar efter sanning och rättfärdighet. Han har inte låtit sig vara namnlös, utan har uppenbarat sin identitet, för att folken må kunna veta vem de skall vända sig till genom Jesus Kristus. Genom sina smorda vittnens teokratiska organisation har han låtit bibelns sanning framstå klarare och klarare och har på det sättet renat deras tal. Därför talar och lever de nu i överensstämmelse med den annalkande nya världens språk. Och här, i detta år 1950, frambringar hans försyn denna Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna såsom en ytterligare rening av hans folks tal. Han har nåderikt skänkt den såsom ännu ett kraftigt medel att ge åt folken ett ”rent språk”.

24. a) Till ära för vems namn är denna nya översättning utgiven? b) Hur kommer denna engelska översättning att gagna människor av många tungomål?

24. Låt alltså inte kristenhetens fördomar, religiösa traditioner och sekteriska inbilskhet påverka er, så att ni tar anstöt. Välkomna denna nya engelska översättning av ett uppriktigt hjärta. Den är inte utgiven för att förhärliga eller hugfästa minnet av några människors namn. Därför har de män som utgjort översättningskommittén meddelat Sällskapets direktion sin önskan att förbli anonyma, och deras uttryckliga vilja är att deras namn inte skall offentliggöras, varken medan de är i livet eller efter deras död. Syftet med översättningen är att upphöja den levande, sanne Gudens namn och utbreda den väldoftande kunskapen om hans rike med Kristus Jesus som regent. Ehuru denna översättning publiceras endast på engelska, kommer den likväl genom Sällskapet Vakttornets publikationer, som citerar den och som översättes till mer än 90 språk, att sprida sin andliga hjälp till millioner människor av många tungomål och nationer. Genom sin trohet mot grundtexten, sitt mod och sin korrekthet kommer den att utgöra sitt eget rekommendationsbrev till varje ärlig sökare av den gudomliga uppenbarelsens sanning.

25. Vad bör de som har denna översättning göra med den, och i vilket verk kommer de på det viset att få en större andel?

25. Tag denna översättning. Läs igenom den; det blir en glädje och lust för läsaren. Studera den, ty den kommer att hjälpa dig att bättre förstå Guds ord. Sätt den i händerna på andra. Hjälp andra att studera den och de bibliska publikationer som är grundade på den. Genom att handla så strävar du framgångsrikt mot målet att fullkomligt behärska det ”rena språket”, som insiktsfullt och på ett förståeligt sätt talar om den nya värld där Guds rike med Jesus Kristus som Konung kommer att vara allenarådande och härska utan någon medtävlare. Genom att handla så kommer du också att såsom Guds medarbetare ha del i att ge åt folken detta ”rena språk”. Detta kommer att sätta dem i stånd till att ”åkalla Jehovas namn” och att ”endräktigt tjäna honom”, i enighet församlade för att stödja och förfäkta hans rike. Detta är det enda sätt varpå de kommer att bli beskärmade under utbrottet av hans vredes och förtörnelses eld i Harmageddonslaget och bli skonade och bevarade för ett glädjefyllt liv i den ändlösa nya världen.

[Fotnot]

”Nya testamentets böcker kan utan tvekan ånyo nämnas, ty de är följande: Fyra evangelier, enligt Matteus, enligt Markus, enligt Lukas och enligt Johannes; och närmast efter dessa Apostlagärningarna och sju så kallade allmänna brev av apostlarna, nämligen följande: Ett av Jakob, två av Petrus, därpå tre av Johannes och efter dessa ett av Judas. Förutom dessa finns det fjorton brev av aposteln Paulus, skrivna i denna ordning: Det första till romarna, sedan två till korintierna och närmast efter dessa till galaterna och därefter till efesierna, sedan till filipperna och till kolosserna och två till tessalonikerna och det till hebréerna; och därpå två till Timoteus, men ett till Titus. Och ett slutligt till Filemon; och återigen av Johannes en uppenbarelse.”

Detta är det första exemplet på förteckningen över de böcker som utgör de kristna grekiska skrifterna, så som vi har dem i våra dagar. Denna offentliggjorda lista, känd såsom ”Athanasius’ kanon”, kom således 30 år före den förteckning som offentliggjordes av kyrkomötet eller synoden i Kartago i Afrika år 397 (e. Kr.).

(The Watchtower, 15 september 1950)