Vidskepelser — Varför lever de kvar?
SOM du säkert känner till, finns det fortfarande många som betraktar en svart katt som korsar deras väg som ett illavarslande tecken, och många är rädda för att gå under en stege. Många tror också att fredagen den trettonde är en otursdag och att det är farligt att vistas på trettonde våningen i ett hus. Sådana vidskepelser lever kvar fastän de strider mot förnuftet.
Varför bär somliga en hartass, och varför tar en del i trä när de uttrycker en förhoppning? Är det inte för att de, utan några förnuftiga skäl, tror att detta kommer att ge dem tur? I boken A Dictionary of Superstitions heter det: ”Om man är vidskeplig, tror man att vissa föremål, platser, djur eller handlingar för med sig tur (goda tecken eller amuletter) och att andra för med sig otur (illavarslande tecken, tecken på olycka).” — Se Galaterna 5:19, 20.
Försök att utrota vidskepelse i Kina
Det är tydligt att vidskepelsen har överlevt försök att utrota den i våra dagar. År 1995 utfärdade folkkongressen i Shanghai en officiell förordning som förklarade vidskepelse vara en föråldrad kvarleva från det förgångna. Målet var att ”utrota feodalistisk vidskepelse, förnya begravningsseder och främja uppbyggandet av en mer civiliserad stad”. Men vad har resultatet blivit?
Det rapporteras att människorna i Shanghai fortsatte att hålla fast vid sina vidskepligheter. I trots mot det officiella förbudet mot den kinesiska seden att bränna falska sedlar på förfäders gravplatser sade en person som besökte en grav: ”Vi har bränt upp 19 miljarder yuan [cirka 25 miljarder kronor].” Han sade vidare: ”Det är tradition att göra så här. Det gör gudarna glada.”
Den inflytelserika tidningen Guangming Daily framhöll hur verkningslös lagen är, och den visade att det kan finnas så många som ”fem miljoner i Kina som har till yrke att spå, samtidigt som det totala antalet av dem som arbetar med vetenskap och teknik inte uppgår till mer än 10 miljoner”. Tidningen konstaterade: ”Utvecklingen tycks gynna spåmännen.”
I The Encyclopedia Americana, den internationella utgåvan, heter det angående detta att vidskepelsen lever kvar: ”I alla kulturer bevaras en del gamla sedvänjor, och dessutom tolkas de om och får en ny innebörd.” I en nyare utgåva av The New Encyclopædia Britannica medgavs det: ”Också i vår så kallade moderna tid, en tid då sakliga bevis är något man värderar högt, skulle de flesta, om de ställdes mot väggen, medge att de i hemlighet höll fast vid åtminstone en eller två irrationella trosuppfattningar eller vidskepligheter.”
Dubbelmoral
Många visar uppenbarligen prov på dubbelmoral, eftersom de inte vill erkänna för andra vad de gör privat. Enligt en författare beror denna motvilja på att man är rädd för att verka löjlig i andras ögon. Därför kanske de föredrar att kalla sina vidskepligheter för rutiner eller vanor. Idrottsmän, exempelvis, kanske kallar sitt beteende en förberedelse eller en ritual inför tävlingen.
En journalist gav nyligen en ironisk kommentar om ett kedjebrev, dvs. ett brev som skickas till flera personer med en önskan om att dessa i sin tur skickar en kopia av brevet till ytterligare ett antal personer. Ofta blir den som skickar vidare ett sådant brev lovad tur, medan den som bryter kedjan förmodas ha olycka att vänta sig. Journalisten blev därför en ny länk i kedjan och sade: ”Ni förstår, jag gör inte detta därför att jag är vidskeplig. Jag vill bara inte drabbas av otur.”
Antropologer och kännare av folktro anser till och med att ordet ”vidskeplig” är för subjektivt; de är tveksamma till att beteckna vissa beteendemönster på det viset. De föredrar de mer ”vittomfattande” men förskönande termerna ”folksed och folktro”, ”folklore” eller ”trossystem”. Dick Hyman skriver uppriktigt i sin bok Lest Ill Luck Befall Thee—Superstitions of the Great and Small: ”Vidskepelse är som synd eller förkylning; det finns få förespråkare men många utövare.”
Men vad man än kallar vidskepligheterna, så lever de kvar. Varför är det så i vår tekniskt avancerade och vetenskapliga tidsålder?
Varför det lever kvar
Somliga menar att det är normalt för människan att tro på vidskepelse. Det finns till och med de som hävdar att det i våra gener finns en benägenhet för det vidskepliga. Men studier har bevisat motsatsen. Det är bevisat att människor blir vidskepliga till följd av det de får lära sig.
Docent Stuart A. Vyse förklarar: ”Ett vidskepligt beteende är, som de flesta beteenden, något som en människa förvärvar under sitt liv. Att ta i trä är inte medfött; vi lär oss att göra så.” Det har sagts att människor lär sig att tro på magi som barn, och sedan förblir de mottagliga för vidskeplig tro långt efter det att de har ”blivit vuxna i sitt sinne”. Och var förvärvar de alla vidskepliga uppfattningar?
Många vidskepelser har nära samband med religiösa uppfattningar som man håller fast vid. Så till exempel var vidskepelser en del av den religion som utövades av dem som bodde i landet Kanaan före israeliterna. Bibeln visar att det var sed bland kanaanéerna att bruka spådom, utöva magi, förlita sig på omen eller trolldom, binda andra med trollformler, rådfråga spiritistiska medier och sådana som hade till yrke att förutsäga händelser samt fråga de döda. — 5 Moseboken 18:9–12.
Även de forntida grekerna var kända för vidskepelser som hörde samman med deras religion. Liksom kanaanéerna trodde de på orakler, spådom och magi. Babylonierna brukade se på levern hos ett djur, och de trodde att detta skulle visa vilket handlingssätt de borde välja. (Hesekiel 21:21) De var också kända för sitt hasardspelande och för att de sökte hjälp från det Bibeln kallar ”guden Lyckan”. (Jesaja 65:11) Hasardspelare har än i dag namn om sig att vara vidskepliga.
Det är värt att lägga märke till att flera kyrkor faktiskt har uppmuntrat till att man hänger sig åt spel och dobbel. Ett exempel är katolska kyrkan, som ju främjar sådan verksamhet som bingo. En hasardspelare säger dessutom: ”Jag är säker på att katolska kyrkan är medveten om att [spelare är väldigt vidskepliga]. I närheten av hästkapplöpningsbanan brukade det nämligen alltid stå nunnor med sina insamlingsbössor. Hur skulle en katolik, som många av oss var, kunna gå förbi en ’syster’ och förvänta att få någon framgång i att spela på hästar? Därför brukade vi ge bidrag. Och om vi vann den dagen, brukade vi sedan vara särskilt frikostiga, i det vi hoppades att det skulle ge fortsatt framgång.”
Tydliga exempel på det nära sambandet mellan religion och vidskepelse är de vidskepelser som hör samman med julen, ett firande som främjas av kyrkorna i kristenheten. Så till exempel finner vi tron att om man kysser någon under en mistel kommer detta att leda till äktenskap, och dessutom förekommer det många vidskepliga uppfattningar om jultomten.
Boken Lest Ill Luck Befall Thee konstaterar att vidskepelse utvecklades i ett försök att ”kika in i framtiden”. Så i dag, precis som tidigare i historien, är det vanligt att såväl vanliga människor som makthavare rådfrågar spåmän och andra som säger sig ha magisk kraft. I boken Don’t Sing Before Breakfast, Don’t Sleep in the Moonlight heter det: ”Människor behövde tro att det fanns amuletter och besvärjelser som fungerade mot fasor orsakade av både det kända och det okända.”
Vidskepligheter har således varit ett försök från människors sida att på något sätt få kontroll över sin fruktan. Som boken Cross Your Fingers, Spit in Your Hat säger: ”[Människor] förlitar sig på vidskepelser av samma skäl som man alltid har gjort. När [de] ställs inför situationer [som de] inte kan påverka — sådant som beror på ’tur’ eller ’slumpen’ — får vidskepelsen [dem] att känna sig tryggare.”
Även om människans lott, genom vetenskapen, har förbättrats på många sätt, lever känslan av osäkerhet kvar. I själva verket har osäkerheten ökat på grund av de problem som vetenskapen har orsakat. Docent Vyse säger: ”Vidskepelsen och tron på paranormala fenomen är djupt rotade i vår kultur ... eftersom vår moderna värld har ökat vår känsla av osäkerhet.” The World Book Encyclopedia konstaterar: ”Vidskepelser kommer antagligen att vara en del av livet så länge människor ... känner osäkerhet inför framtiden.”
Sammanfattningsvis kan man säga att vidskepelser lever kvar därför att de har sin grund i den fruktan som många människor hyser och främjas av religiösa trosuppfattningar som man håller fast vid. Men bör vi dra slutsatsen att vidskepelse tjänar ett gott syfte, eftersom människor får hjälp att ta itu med sin oro? Är vidskepelse ofarligt? Eller är det något som är farligt och bör undvikas?
[Bild på sidan 5]
Enbart i Kina kan det finnas fem miljoner som har till yrke att förutsäga framtiden
[Bild på sidan 6]
Genom att främja bingo har många kyrkor gett näring åt vidskepelse
[Bild på sidan 7]
Jultraditioner, till exempel att kyssa någon under en mistel, är genomsyrade av vidskepelse