För många gudar, tills jag fann den sanne

JAG föddes i Croydon i England år 1921 och var den äldsta flickan av tre flickor och två pojkar. När jag var tre år, fick några av oss barn difteri. Jag lades in på sjukhus. Min bror Johnnie dog, och eftersom han inte var döpt, tillät inte den anglikanska kyrkan en begravningsakt. Min far blev upprörd över detta och frågade en av prästerna om han skulle vilja be en bön, när de sänkte ner Johnnies kista i jorden. Han vägrade.

Min mor sade att det här vände min far bort från religionen för gott. Hon var så rädd att någonting skulle hända mig och mina systrar att hon, utan min fars vetskap, tog oss till kyrkan och lät döpa oss. Min far blev aktiv medlem av kommunistpartiet och uppmuntrade oss att läsa material om dialektisk materialism, bland annat böcker av Huxley, Lenin och Marx. Gud nämndes aldrig i mitt hem, utom när min far sade att det inte finns någon Gud.

År 1931, när jag var ungefär tio år, gick jag ibland gatan ner för att hälsa på mina farföräldrar. Min farfar kritiserades ofta av andra, men han hade glimten i sina vackra blå ögon och var alltid glad. När jag skulle gå hem, brukade han ge mig lite godis och något att läsa. Jag åt godsakerna och kastade bort läsmaterialet. Jag förstod inte då varför andra talade negativt om honom.

När jag var i tonåren gick jag med i kommunistiska ungdomsförbundet och blev så småningom deras sekreterare. Jag höll tal i stadshuset och arbetade med att sprida tidningen Challenge på gatan och erbjöd den åt alla som ville lyssna. Vid den tiden var en fascistgrupp kallad svartskjortorna aktiv, och den var våldsam motståndare till kommunismen. Jag kommer ihåg hur jag stod på trottoaren och erbjöd Challenge, då medlemmar av svartskjortorna kom fram och pratade med mig och kallade mig Solskenet, ett öknamn som de hade gett mig. De äldre medlemmarna av kommunistpartiet som jag tillhörde fick reda på att fascisterna planerade att klå upp mig med knogjärn, så de började ge mig eskort.

Vid ett tillfälle fick vi veta att fascisterna planerade att marschera genom East End i London (då till största delen bebott av judar). Vi blev tillsagda att ta upp kampen med dem och ta med oss påsar med spelkulor som vi skulle kasta under hovarna på polismännens hästar, när de gick till attack för att skingra de båda grupperna. Många blev arresterade den dagen, men lyckligtvis var jag inte bland dem, eftersom jag hade beslutat mig för att inte gå dit.

Mitt samvete börjar vakna

Vid ett annat tillfälle blev jag uppmanad att säga någonting vid ett offentligt möte, något som jag visste inte var sant. Jag vägrade, och man frågade mig: ”Vad har det för betydelse, så länge det tjänar vårt syfte?” Det var i det här skedet i mitt liv som mitt samvete började oroa mig, och jag började undra över en massa saker.

En gång under mina tidiga tonår uppmuntrade min mor mig att gå i kyrkan, bara för att se vad det handlade om. Jag minns hur jag blev uppmanad att gå fram till altaret och bekänna mina synder. När jag stod där, lade jag märke till att broderierna på altarduken hade tre sammanflätade ringar. Jag frågade vad de betydde och fick svaret att de representerade ”den heliga treenigheten — Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den helige Ande”. ”Det här var märkligt”, tyckte jag. ”De tror på tre gudar, men min far säger att det inte finns en enda!” När jag ställde fler frågor, förklarade man för mig att ett ägg har tre delar men ändå i verkligheten är ett ägg. Jag var inte nöjd med det svaret heller. Då sade man till mig att jag ställde för många frågor. Jag gick hem och sade till min mor att jag inte ville gå i kyrkan mer, och det gjorde jag inte heller!

När andra världskriget bröt ut, var jag inte längre aktiv i kommunistiska ungdomsförbundet. Jag gifte mig med en militär från Canada, och vi fick en son. Vårt första hem i London bombades. En V1-robot föll ner framför vårt hus, när min son och jag var hemma. Vi förlorade alla våra materiella ägodelar. Vi begravdes i spillrorna men var lyckliga nog att klara oss med livet i behåll. Min man var i Normandie i Frankrike när det hände.

Jag minns att det var ungefär vid den tiden som jag samtalade med två unga kvinnor och frågade dem: ”Om det finns en Gud, varför tillåter han allt detta lidande?” De sade någonting om att Satan är denna världens gud. ”Å”, tänkte jag, ”en gud till som jag inte vet någonting om!” Sedan kom en ung man. Jag bombarderade honom med frågor, och han sade att han letade efter får, inte getter. Eftersom jag inte kände till Jesu liknelse, frågade jag honom om han var predikant eller bonde. Några år till gick, och andra världskriget kom till sitt slut. Min man kom hem efter att ha fått se 95 procent av Saskatoons lätta infanteri, som han hade tillhört, utplånas i kriget. Vi slog oss ner i en annan bostad i Croydon.

Vittnena besöker oss

En söndag kom två Jehovas vittnen och ringde på vår dörr. Min man öppnade, och han hade ett mycket långt samtal med dem. Han hade blivit bitter på all religion på grund av det skrymteri han hade sett under kriget. Det faktum att Jehovas vittnen intagit en neutral hållning hade gjort intryck på honom. Han talade om för mig att han hade inbjudit dem att komma tillbaka för ett samtal om Bibeln. Jag blev mycket bekymrad och frågade min far vad jag skulle göra. Han sade att jag inte skulle blanda mig i saken, och om min man fortsatte med denna tokiga religion, så var det bäst att jag sökte skilsmässa.

Jag beslöt mig för att vara med vid ett av samtalen för att ta reda på vad det handlade om. Vi satt alla runt bordet, och vittnet sade: ”En dag kommer du att kunna lägga armarna runt ett lejon precis som du kan göra med en hund.” ”Å, de är tokiga”, tänkte jag. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat som sades den kvällen. Efteråt sade jag till min man att jag inte ville att de skulle komma tillbaka. Vi fällde många tårar, och vi talade om att ta ut skilsmässa.

Kort därefter kom ett annat vittne på besök. Vi fick senare veta att han var kretstillsyningsman och besökte församlingen på platsen och hade hört talas om oss. Jag kommer ihåg honom mycket tydligt. Han hade blå ögon och ett mycket vänligt, tålmodigt sätt. Han påminde mig om min farfar. Jag tog fram en lista med 32 frågor som jag hade skrivit ner. ”Vi tar dem en i taget”, sade han, och det gjorde vi. Han hjälpte mig att inse att för att helt och fullt förstå vad Bibeln säger behövde jag läsa och studera den. Han föreslog att någon skulle besöka oss regelbundet för att studera Bibeln med oss. Det gick jag med på.

När jag undan för undan började få kunskap om vår store Skapare, Jehova Gud, rördes jag till tårar. Jag minns hur jag gick in i sovrummet och bad till Jehova om förlåtelse och hjälp att förstå Bibeln och hans uppsåt. Min man, min son och jag döptes år 1951. Min far blev mycket upprörd när han fick reda på detta och sade att han hellre önskade att jag var död än att jag var ett Jehovas vittne.

Att tjäna där behovet är större

Min man beslöt sig för att återvända till Canada, och år 1952 flyttade vi till Vancouver i British Columbia. Min far vägrade att säga adjö, och jag såg honom aldrig mer och hörde inte heller av honom. När vi hade bott i Vancouver i flera år, gick en uppmaning ut att flytta till platser där behovet var större, särskilt till områden som Quebec, där premiärminister Duplessis hade en Hitlerlik attityd mot Jehovas vittnen.

År 1958 packade vi alla våra jordiska tillhörigheter i vår bil och körde till den internationella sammankomsten i New York. Därifrån körde vi till Montreal i Quebec, där vi blev anvisade att tillhöra en fransk församling i Ville de Jacques-Cartier. Medan vi tjänade i Quebec hade vi många intressanta erfarenheter. En gång vältes vår bil, folk kastade stenar på oss, och en gång riktade en kvinna en vattenslang mot oss med full styrka. Det här hände på en plats som hette Magog.

En annan gång passerade min kamrat och jag en kyrka just som kyrkobesökarna var på väg ut. Någon kände igen oss och ropade: ”Témoins de Jéhovah!” (”Jehovas vittnen!”) De började jaga oss, ledda av prästen, men vi lyckades springa ifrån hela folkskaran. Vi blev arresterade många gånger. Jag hade ändå glädjen att få hjälpa en hel del personer att få kunskap om Jehova, av vilka många fortfarande aktivt tjänar honom.

I början av 1960-talet blev min man av sin arbetsgivare förflyttad till Los Angeles, och vi tjänade i en församling där i över 30 år. Vilken glädje det var för oss att få tala om sanningen med människor som hade flyttat till Los Angeles från alla delar av jorden! Jag hade privilegiet att få studera med människor från Libanon, Egypten, Kina, Japan, Frankrike och Italien, för att bara nämna några få. Jag minns hur jag träffade en ung kvinna som inte talade någon engelska. Som väl var gjorde hennes man det, så min man och jag studerade med dem båda tillsammans. Så småningom hade jag ett separat studium med henne. Jag använde boken ”Låt Gud vara sannfärdig” på engelska, och hon slog upp bibelställena i sin kinesiska bibel och svarade på frågorna på kinesiska. Sedan sade jag svaret på engelska, och hon upprepade det på engelska. Så småningom talade hon flytande engelska, men med brittisk accent. Till min glädje kan jag berätta att både hon och hennes man nu är överlämnade tjänare åt Jehova.

Vi har nyligen flyttat till Tucson i Arizona, och vi gläder oss över att alla medlemmar av vår familj troget tjänar Jehova, däribland våra barnbarnsbarn som blir undervisade om vår store Skapare, Jehova.

Till sist vill jag tala om att det var en upplevelse att av vännerna i Croydon få veta att min farfar med glimten i de blå ögonen var ett Jehovas vittne. — Berättat av Cassie Bright.