Massakern på Lubys cafeteria

ONSDAGEN den 16 oktober 1991 såg ut att bli som vilken dag som helst för min hustru, Paula, och mig. Nu ser vi tillbaka på den som helt olik alla andra dagar vi någonsin upplevt.

På eftermiddagen den dagen befann vi oss på Lubys cafeteria i Killeen i Texas, när en sinnesrubbad man brakade igenom ett stort fönster med sin lastbil och började skjuta. Han dödade 22 och skadade mer än 20 andra och sköt slutligen sig själv i huvudet. Det var det blodigaste skottdramat i Förenta staternas historia.

Paula och jag är heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, och vi hade gjort ett uppehåll på Lubys efter förmiddagens förkunnande. Tidigare hade vi varit ett femtiotal samlade vid vår plats för tillbedjan, Rikets sal, för att dryfta förmiddagens verksamhet innan vi gick ut. Flera föreslog att vi skulle samlas och äta lunch på Lubys, men alla utom Maria, Paula och jag ändrade sig.

Vi kom till Lubys klockan 12.25 och ställde oss i serveringskön. Eftersom den rörde sig så långsamt, beslöt Maria, som skulle leda ett bibelstudium klockan ett, att gå. Paula gick till toaletten. Lyckligtvis kom hon snabbt tillbaka, för några sekunder senare brakade lastbilen genom det fönster hon just hade gått förbi.

Det lät som om någon tappat tonvis med porslin. Glas, bord och stolar flög omkring. Sedan hördes en knall. Jag trodde att lastbilen baktände. En del trodde att föraren hade problem med fordonet och gick för att hjälpa honom, men han sköt dem. Någon ropade i förvåning: ”Han skjuter folk!” Han började skjuta redan innan han kommit ut ur lastbilen.

Serveringskön var U-formad. Vi befann oss i själva böjen. Lastbilen stannade i början av serveringskön vid kassadisken. Paula grep tag i min hand och sade: ”Kom, så går vi ut härifrån.” Men jag drog ner henne på golvet. Revolvermannen gick längs serveringskön och avlossade skott hela tiden. Han ropade hela tiden sådant som: ”Var det värt det, Bell County? Var det värt det, Belton?” Det var uppblandat med oanständiga uttryck.

Han kom så nära som någon meter från oss, och han sköt hela tiden medan han gick. Vi såg honom aldrig i ansiktet, men han var så nära att vi kände vibrationerna i golvet när kulorna slog i. Både Paula och jag bad tyst till Jehova. Vi låg orörliga; de som rörde sig blev skjutna. Jag höll min hustru i fotlederna utan att veta om hon levde eller var död.

Så gick han tillbaka, medan han hela tiden sköt. Han gick längs den andra sidan av den U-formade serveringskön och stannade i närheten av mina fötter. Han avlossade ett skott mot kvinnan bakom mig. ”Här har du en”, sade han när han satte kulan i henne. Strax innan han sköt hade hon sagt: ”Han kommer emot oss.” Kanske hade hon lyft på huvudet.

Skottet var så kraftigt att jag trodde jag blivit träffad. Sedan hörde jag revolvermannen vända och gå in i restaurangavdelningen, 15 eller 20 meter bort. Jag visste att det i den avdelningen fanns en skiljevägg som gjorde att han inte kunde se oss. Jag reste mig slutligen för att se om Paula var oskadd, och hon gjorde detsamma och sade: ”Kom, så går vi!”

Vi skyndade oss ut genom framdörren, och 8 eller 10 andra gjorde detsamma. En äldre dam som inte kunde gå så snabbt gick framför oss. Vi ansträngde oss att vara tålmodiga trots att vi var skräckslagna. Vi sprang över ett öppet område, stort som en fotbollsplan, och tog skydd i ett hyreshus i närheten. Vi ringde till en bekant och bad henne möta oss nere på gatan.

När vi kom ut ur huset såg vi polisen komma från andra hållet. Helikoptrar anlände för att hämta de sårade. Vi var fortfarande rädda eftersom vi inte visste var revolvermannen fanns. När vår vän kom, grät hon. Hon hade hört nyheten i radio.

Vi tar itu med efterverkningarna

Vi begav oss hem, och vänner kom hela tiden för att träffa oss. Hur tröstade de oss inte genom att vara hos oss! Morgonen därpå gick vi, som vi brukar, ut i tjänsten. På vägen köpte jag en dagstidning, och reportaget gjorde att jag tydligt mindes hela händelsen igen. Vi insåg att vi ännu inte var känslomässigt redo att träffa folk, så vi vände hem igen.

Under flera veckor kände vi oss oroliga när vi gick in på offentliga lokaler. När vi vid ett tillfälle befann oss i en hamburgerbar smällde någon en ballong. Det satte våra nerver på helspänn! Traumaspecialister säger att den bästa terapin för människor som upplevt sådana tragedier som den vi var med om är att tala öppet om det. Vi var verkligen tacksamma över att vänner besökte oss under de följande dagarna, vilket gav oss möjlighet att göra det!

En av vännerna sade till Paula: ”Tjänsten kommer att bota dig.” Hon hade rätt. Även om Paula tvekade att ta del i förkunnartjänsten den första veckan, återupptog hon snart tjänsten från dörr till dörr och arbetet med att leda bibelstudier.

Bibeln har helt rätt när den varnande säger att man ådrar sig problem när man isolerar sig. (Ordspråken 18:1) Vi fick veta att somliga, däribland personer som inte ens var på restaurangen den dagen, isolerade sig. Därför var de fortfarande månader efter massakern rädda för att gå ut bland folk.

Det som i synnerhet har hjälpt oss att klara av erfarenheten är förståelsen av Bibelns profetior. Guds ord identifierar vår tid som ”de sista dagarna [då] kritiska tider som är svåra att komma till rätta med [skall] vara här”. (2 Timoteus 3:1) Sådana tragedier som massakern på Lubys cafeteria är därför, tråkigt nog, bara att vänta. En allmänt erkänd expert, dr James A. Fox, har framhållit att åtta av de tio största massmorden i Amerikas historia har inträffat sedan 1980.

Jack Levin, professor i sociologi och medförfattare till boken Mass Murder (Massmord), sade att dessa massdödanden återspeglar ett sammanbrott i samhället och ekonomin. ”Män strax över medelåldern anser att livet har gått dem förbi”, sade han. ”De har förlorat arbetet eller skilt sig. Sådana stödsystem som familjen och kyrkan, som fanns förr, håller på att vittra sönder.” Så var det uppenbarligen för mördaren, 35-årige George J. Hennard, som kom från en splittrad familj och som nyligen förlorat sin sjömansbok därför att han misstänktes använda narkotika.

Ja, människor behöver det på Bibeln grundade hoppet om den rättfärdiga nya värld som Gud utlovar. (2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Vår förvissning om att alla vår tids tragedier snart bara skall vara ett dunkelt minne har uppehållit Paula och mig under denna prövosamma tid. Gud har sannerligen tröstat oss, alldeles som han i sitt ord lovat att göra. (2 Korinthierna 1:3, 4) — Berättat av Sully Powers.

[Bild på sidan 19]

Polisen undersöker det inre av Lubys cafeteria, där en revolverman med en lastbil brakade igenom fönstret på framsidan

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från Killeen Daily Herald

[Bild på sidan 20]

Oidentifierade kvinnor utanför den restaurang där en revolverman dödade 23 personer, däribland sig själv

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från Killeen Daily Herald

Min hustru, Paula, och jag