Nu spelar jag en annan melodi
NÄR jag som tioåring hörde talas om länderna runt Medelhavet, var de i min barnsliga fantasi avlägsna, exotiska platser höljda i mystik. Deras egendomliga musik innehöll harmonier med mystiska associationer och gammaldags klanger som fascinerade mig. Jag kunde aldrig drömma om att jag som vuxen skulle få se många av dessa länder. Men som musiker i en spansk dansorkester kom jag senare att få spela i Marocko, Etiopien, Grekland, Libyen, Sudan, Egypten och andra länder.
Jag föddes i byn Cervera del Río Alhama i det berömda vindistriktet Rioja i norra Spanien. Ända sedan min barndom hade min far tvingat mig att lära mig spela trumpet; min mor hade sett till att jag fått en strängt religiös uppfostran. Hon lärde mig att gå i mässan varje söndag och på helgdagarna.
Denna vana var så fast rotad i mig att jag åratal senare under mina resor alltid sökte rätt på en kyrka så att jag kunde gå i mässan.
Ett annat instrument
År 1959 skrev jag kontrakt med orkestern ”Los Cinco de España”. En gång när vi var på Cypern och spelade frågade en annan musiker mig om det fanns något jag tyckte om att läsa. ”Religionshistoria”, svarade jag. ”Om du är intresserad av religionshistoria”, sade han, ”då vet jag en som kan lära dig.”
Det blev aldrig av att jag träffade den där personen, men han skänkte mig en bibel. Vilken oväntad gåva! Jag började läsa den med stort intresse. Den blev som ett nytt instrument för mig — ett fantastiskt instrument. Men i mina händer var den som ett professionellt dragspel i händerna på en nybörjare.
Längre fram kom jag till Libyen och träffade en grek som hette Panos. Han var ett Jehovas vittne. Av en ren tillfällighet kom vi att dela rum. Första dagen, när jag packade upp mina saker, tog jag fram mitt illuminerade krucifix och satte kontakten i vägguttaget. Sedan tog jag fram några bilder av ”helgon” och ställde upp dem på bordet. I väskan hade jag ytterligare fyra krucifix som jag hade köpt till mina systrar hemma i Spanien. Jag hade också mitt eget guldkors i en kedja runt halsen. Det sista jag plockade upp var den bibel som jag hade fått på Cypern.
Panos tittade på mig, men han sade ingenting. Några dagar senare kom saken på tal, och vi började diskutera ämnet. Jag blev mycket imponerad över Panos’ sätt att hantera bibeln. Han talade om Andra Moseboken, kapitel 20, verserna 1—7, och Femte Moseboken, kapitel 7, vers 25.
Jag läste dessa skriftställen. ”Vad är detta?” frågade jag. ”Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden. ... Du skall inte tillbe sådana, ej heller tjäna dem. Deras gudabeläten skall ni bränna upp i eld. Du skall inte ha begärelse till det silver och det guld som finns på dem.”
Jag tittade på mitt illuminerade krucifix, på ”helgon”-bilderna och på mitt guldkors. Jag tänkte på alla de kyrkor där jag hade besökt mässan och som var fulla av bilder och beläten — föremål för tillbedjan och dyrkan från min sida!
Några dagar förflöt efter det där samtalet. Jag tänkte på det som stod i bibeln, och till sist fattade jag mitt beslut. Jag tvekade inte. Jag tog en tung sten och krossade avgudabilderna och kastade bitarna i havet. Ett regelbundet bibelstudium tillsammans med den grekiske musikern skingrade mina tvivel.
En annan melodi
Innan jag återvände till Spanien, började jag skriva till min familj om min nyvunna tro — ibland inte alltför taktfullt. När jag kom tillbaka till min hemstad, samlade jag ihop alla mina föremål för tillbedjan och krossade dem och brände upp dem.
En kväll kallade jag samman omkring 80 av mina grannar och vänner och gav dem ett vittnesbörd. Någon sade varnande att mitt nit skulle komma att stå mig dyrt. På den tiden, före år 1970, kunde Jehovas vittnen inte fritt utöva sin religion i Spanien. Jag fick till och med höra talas om att man i en av städerna i närheten hade gjort i ordning en påle där man tänkte hänga mig. Men jag betraktade det som tomma hotelser. Det viktigaste var att jag höll på att lära mig att hantera det finaste av alla instrument — bibeln.
Ju mer jag använde bibeln, desto lättare blev det att bevisa olika frågor med hjälp av skriftställen: Andra Moseboken 20:1—5: Gud godkänner inte bruket av bilder vid tillbedjan; Hesekiel 18:4, 20: själen är inte odödlig; Johannes 1:1, 18: Jesus är Guds Son, inte Gud själv. Jag kunde bevisa min tro på ett enkelt och välgrundat sätt.
Jag verkar för en bättre sak
Längre fram, den 19 maj 1968, under en turné i Holland, blev jag döpt.
Detta var för mig början till en ny karriär. Jag återvände till Rioja-trakten, där min syster och systerdotter också hade blivit döpta. De var förstlingsfrukten av mitt första, impulsiva predikande. Under denna period blev jag arresterad när jag var ute i förkunnartjänsten tillsammans med en kretstillsyningsman i Soria. Detta var innan Jehovas vittnen fick lagligt erkännande i Spanien år 1970. Efter tolv timmars förhör sattes jag i fängelse i tre dagar. Jag utnyttjade den tiden väl genom att predika i fängelset. En av fångarna, en man från Sevilla, blev intresserad av sanningen. När han kom hem till Andalusien igen, tackade han ja till ett bibelstudium och blev så småningom döpt.
När jag nu var överlämnad och döpt, beslöt jag mig för att börja i heltidstjänsten. År 1970 blev jag förordnad som pionjär med särskilt uppdrag, och under de år som följde predikade jag i många olika delar av Spanien. På alla dessa distrikt gav människor gynnsamt gensvar till sången om de goda nyheterna om Guds rike i Kristi händer. Där det för 20 år sedan bara fanns ett fåtal Jehovas vittnen, eller inga alls, finns det nu starka, aktiva församlingar.
Jag har haft privilegiet att spela en liten roll i denna expansion, inte med min trumpet, utan med Guds ord, bibeln. (Psalm 9:12) — Berättat av José María Peláez.
[Bild på sidan 26]
Nu är bibeln mitt instrument, och Rikets budskap är min melodi