Hur man kan förstå en stammares svårigheter

Det var en tradition i familjen att mycket varma dagar stanna till vid ortens glassbar. Carls favorit var en strut glass med pekannötter. ”I min svettiga näve höll jag krampaktigt den blanka, tjocka femcentaren som min far hade gett mig. Mitt hjärta bultade, och jag kände hur svetten började rinna nerför tinningarna. Jag önskade av hela mitt hjärta att pappa ville beställa min strut, men vid det här laget visste jag vad han skulle säga. Han hade sagt det så många gånger förr: ’Om du så gärna vill ha struten, får du beställa den själv.’ Jag hatade honom för att han sade så. Förstod han inte hur mycket det sårade mig? Jag stod tyst och darrande framför den höga, blanka kromdisken. Om jag stod på tå, kunde jag precis nå upp till kanten och ge min svettiga femcentare till gymnasisten med det flinande, finniga ansiktet.

’Vad skall du ha för smak, grabben?’

’Jag vill ha en med pe ... kan jag få en med ppee ... en med pepepe. ...’

Mina läppar pressades samman, och jag fortsatte att kämpa utan ett ljud. Jag såg hur grabben tittade över mitt huvud på min far. Det var den där blicken som alla som stammar så väl känner till, blicken som sade: ’Kan inte du hjälpa till? Den här killen ser ut som om han skall få ett anfall, och han gör mig nervös.’ Detta gjorde naturligtvis att jag ansträngde mig ännu mer, tills jag var ilsken, förlägen och flämtade efter luft. Till slut lyckades jag stöta fram ’pekannötter’. Det värkte i hela kroppen, men strapatsen var lyckligen överstånden.” — The Best of Letting Go, Newsletter, San Francisco, USA.

OM DU hade stått där och sett på när lille Carl beställde sin strut, hur skulle du då ha reagerat? Doktor Oliver Bloodstein, som har studerat stamningens problematik i 37 års tid, gör den intressanta iakttagelsen att ”såvida det inte föreligger mycket speciella skäl förstår icke-stammare sällan hur skrämmande och frustrerande stamning är”. Ja, för många är stamningen en verklig börda.

Men du kanske själv har lätt att uttrycka dig? Om så är, kanske du finner denna oro svår att förstå. Varför? Därför att talet är något som de flesta av oss inte tänker så mycket på. När vi är hungriga, går vi in på en restaurang och beställer mat. Om vi vill köpa en present, ber vi helt enkelt en expedit om hjälp. När telefonen ringer, drar vi oss inte för att svara. Men för personer som stammar kan sådana vardagliga ting bli en veritabel mardröm.

”Men är problemet verkligen så allvarligt?” kanske du frågar. Ja, har du någon gång undrat hur livet gestaltar sig för en som stammar? För att bättre förstå stammarens belägenhet och få större medkänsla kan du följa med oss till hans egen värld — hans känslor.

Stammarens egen värld

Joe: ”Jag betraktar inte stamning som en talrubbning; jag betraktar den som en livsrubbning. Den rubbar våra normala livsfunktioner. Den rubbar våra utbildningsplaner, våra yrkesplaner och våra sociala relationer. Jag känner människor som inte har blivit gifta. ... De har inga vänner. De håller sig undan, de är utestängda, de är utfrysta.”

Donna: ”Jag har stammat sedan jag var omkring nio år gammal. När jag var 27 år, var det så svårt att jag aldrig svarade när det ringde i telefonen hemma. Jag är livrädd, därför att ni kommer att fråga mig vad jag heter, och då måste jag tala om det för er, och att säga ’Donna’ är väldigt svårt för mig. De två senaste åren har jag använt olika namn 122 gånger.”

Anonym: ”Det bästa sättet att berätta för er hur stamningen påverkar mitt liv är att skriva om en del saker som hände i dag. Allt gick bra till frukosten, eftersom jag inte talade. Men sedan gick jag ner till baren på hörnet, eftersom jag hade försovit mig, eller rättare sagt jag låg bara där i sängen och gruvade mig för dagen framför mig. Jag ville ha kaffe och småfranska, men jag beställde havregrynsgröt och mjölk, eftersom jag visste att jag skulle stamma svårt på de andra orden, och jag ville inte att kvinnan som passade upp skulle tycka synd om mig. Jag avskyr havregrynsgröt.

Under en lektion ställde läraren en fråga till mig, och fastän jag visste svaret, spelade jag dum och skakade på huvudet och kände mig sedan som en hund. Efter lektionen skyndade jag i väg till biblioteket, fick tag i en bok och låtsades vara försänkt i studier när någon jag kände gick förbi.

Jag är pank och skrev därför ett brev till min pappa och bad om pengar. Jag ville skicka det som expressbrev men kom ihåg hur det var förra gången jag skulle skicka ett från posten och stod en evighet och stammade expe-pe-pe-pe så att postkassörskan blev otålig, och folk bakom mig i kön också, och jag kände att jag inte skulle klara det, så jag köpte ett vanligt frimärke i automaten och postade brevet. Jag har 30 cent kvar att leva på.”

W. J.: ”Jag stammar. Jag är inte som andra människor. Jag måste tänka annorlunda, handla annorlunda, leva annorlunda — bara därför att jag stammar. Precis som andra stammare, precis som andra utstötta, har jag i hela mitt liv känt stor sorg och samtidigt stor förtröstan, och detta har gjort mig till det slags människa jag är. En trög tunga har format mitt liv.”

Anonym: ”Jag arbetade som eldare på ett lokomotiv på en rangerbangård. En dag använde vi en sträcka på huvudbanan för att rangera några vagnar. Enligt vad vi visste skulle det inte komma något tåg på den linjen den närmaste halvtimmen. Jag tittade ut för att kontrollera någonting och fick plötsligt se ett godståg som var på väg rakt emot oss. Min lokförare var upptagen med något inne i förarhytten. Jag försökte säga något till honom, men jag fick inte fram ett ord. Jag kunde inte ens stamma förrän det var för sent. Godståget gick inte särskilt fort, men båda loken blev förstörda. Ingen blev dödad, men min kamrat förlorade ena benet. Jag har aldrig förlåtit mig själv. Om jag bara kunde ha varnat honom.”

Fem människor. Deras tankar och erfarenheter ger oss åtminstone en liten inblick i den besvikelse, den oro och den förödmjukelse som de som stammar kan ställas inför varje dag i livet. Mångfaldiga nu dessa erfarenheter till uppskattningsvis 15 miljoner liv. Förstår du då bättre varför stamning kan vara en verklig börda?

Om du har en vän som stammar, varför då inte fråga honom hur han ser på detta? Du kanske blir förvånad över att få veta vilket mod och vilken beslutsamhet som krävs också i det dagliga livet.

Visa medkänsla

Eftersom detta problem ofta har en tendens att påverka sina offer mycket starkt — både psykiskt och känslomässigt — hur bör man då behandla sådana personer? Bör man tycka synd om dem, behandla dem med silkesvantar, så att säga? Bör man behandla dem annorlunda? Vakna! ställde just dessa frågor till flera personer som har, eller har haft, detta problem. Här följer några av deras kommentarer.

GÖR INTE NARR AV OSS. Tjugonioårige Frank har haft problem med stamning sedan han var tio år. ”Jag vill att människor skall förstå att de som stammar också har känslor och bör behandlas som individer och inte är något att göra sig lustig över”, säger han. ”Det är bara det att stammare har ett problem. Alla har problem med något, och stamning råkar vara mitt problem.” En välkänd kolumnist i en tidning konstaterade en gång att bara därför att stamning inte är livshotande, tycks det vara det enda handikapp som öppet förlöjligas. Robert medger att hans vänner ibland lite obetänksamt retas med honom för hans sätt att tala. ”Men jag bryr mig inte om det”, säger han med ett leende, ”eftersom jag vet att det bara är på skoj.” Alla människor är ju olika, och somliga stammare kanske inte alls bryr sig om att man skojar lite med dem. Men håller du inte med om att det bästa är att visa medkänsla och behandla dem som stammar som du själv skulle vilja bli behandlad under sådana omständigheter?

TYCK INTE SYND OM OSS. Den som stammar kommer säkert att uppskatta en som visar förståelse, men han kommer att känna sig kränkt över medlidande. ”Vi vill inte att människor skall tycka synd om oss, men vi behöver deras tålamod”, säger Carol, som har stammat i omkring 25 år. ”Och jag vill inte att människor skall tycka synd om mig för att jag stammar”, tillägger Kate, som nu är i 60-årsåldern. ”Jag vill att de skall betrakta mig som en individ och inse att det finns värre problem än stamning. Stamning är bara en mindre defekt.”

TRO INTE ATT VI ÄR DUMBOMMAR ELLER NEUROTIKER. ”Jag önskar att människor inte skulle försöka läsa in eller tolka in för mycket i det och börja psykoanalysera”, säger Robert. ”Och var inte rädda för oss”, säger Carol. ”Vi ’smittar’ inte. Mödrar behöver inte skydda sina barn mot oss. Jag önskar att människor skulle betrakta stammare med värdighet och respekt. Vi är lika intelligenta som vem annan som helst. Det är bara det att vi inte kan säga vad vi vill. Och alla rörelser, gester och grimaser — de är bara en del av ansträngningen för att få fram ordet.”

”Det är bra att veta hur de som stammar känner det”, kanske du säger, ”och det kan hjälpa mig i framtiden. Men jag undrar: Hur klarar de av sin situation?” Det är en bra fråga, en som verkligen förtjänar att begrundas.

Hur somliga har klarat av sin situation

För att få svar på denna fråga kontaktade vi några Jehovas vittnen, eftersom de befinner sig i en särskilt krävande situation. Vid ett av sina varje vecka återkommande möten, skolan i teokratisk tjänst, får vittnena till exempel övning i att tala inför stora åhörarskaror. Somliga som stammar är inskrivna i denna skola. Alla vittnen förkunnar också offentligen de goda nyheterna om Guds rike, i de flesta fall från hus till hus. Detta kräver självfallet en hel del kommunicerande under svåra omständigheter. Hur klarar de av det? Två saker är till hjälp för dem — andras exempel och bön.

Kate tänker alltid på Mose exempel. Mose anses nämligen allmänt ha haft något slags talfel. När Mose fick i uppdrag av Jehova Gud att föra israeliterna ut ur Egypten, svarade han: ”Jag är ingen talför man ... , ty jag har ett trögt målföre och en trög tunga.” (2 Moseboken 4:10) Jehova lät därför kärleksfullt hans bror Aron bli hans talesman. Men denna anordning skulle inte vara bestående. I Femte Moseboken finns nedtecknade de livfulla tal som Mose senare höll för israeliterna. Då behövdes inte Aron! Vetskapen om att Mose så småningom övervann sitt speciella talproblem har visat sig vara en källa till stor uppmuntran för Kate.

Robert är äldste i sin församling. ”Jag ber alltid innan jag går upp och håller ett tal”, säger han. Hjälper det? ”Ja. Det har en mycket lugnande verkan.” Mae är några och femtio år och har stammat de elva senaste åren. Hon säger att hon brukade gå från dörr till dörr, men tog inte del själv. En dag råkade hon gå med ett vittne som vänligt frågade henne: ”Vad är det för mening med att vara ute i tjänsten om du inte talar med människor?” Han hade rätt. Hon frågade därför vad hon själv kunde göra åt saken. Vilket råd gav han? Att bedja. Mae har sedan i många år kunnat vara pionjärförkunnare och ägna minst 90 timmar varje månad åt att tala med människor om Guds rike. ”Om jag skulle stamma när jag talar med någon vid en dörr”, säger hon, ”ber jag snabbt en liten bön. Då går det över, och jag blir lugn igen.”

Att lätta på bördan

Står du särskilt nära någon som stammar? Då kanske du känner det som denna unga kvinna, som sade om sin vän: ”Han är en underbar, varm och omtänksam person. Han har så mycket att ge men har ingen möjlighet att uttrycka sig.” Om du känner så, då önskar du, lika mycket som han, att det fanns något botemedel.

Om du kunde säga till en som stammar: ”Gör bara det eller det. Det fungerar alltid!” då skulle det verkligen vara underbart. Men det är inte så. Stamning är ett så komplicerat problem, och varje stammare är en individ med individuella behov. Det som kan hjälpa en viss person att få bukt med sin stamning kanske därför inte har samma verkan på en annan. Betyder då detta att den som stammar är dömd till ett föga hoppfullt liv?a

Robert, Mae och Kate skulle entusiastiskt försäkra dig att det kommer att bli en bot — och det snart. De skulle gärna vilja dela med sig åt dig av sin förtröstan på Guds löfte att den stummes tunga skall jubla. De skulle kunna berätta för dig om den man med talfel som Jesus botade. De skulle vilja förklara att den tid snart är här då Jesus Kristus, som den förhärligade konungen i Guds rike, skall rikta sin uppmärksamhet mot jorden. Och när han gör det, kommer han att göra precis det som han gjorde för den där mannen för så många år sedan, men nu för många människor. Ja, de är övertygade om att Jehova, ”all trösts Gud”, och hans Son, Jesus Kristus, kommer att finna glädje i att lyfta bort denna börda för evigt. — 2 Korintierna 1:3, 4.

Det är således inget tvivel om att allt kommer att bli bra i framtiden. Men hur är det nu? Robert, Mae, Kate och andra i deras situation gör sitt bästa för att leva med sitt problem på ett så värdigt sätt som möjligt. Kommer de att få bära sin börda ensamma? Vi hoppas att det inte skall vara så. Vi kan hjälpa dem genom att ge dem vår respekt. Vi kan alltid vara vänliga och förstående och tålmodiga. Vi kan lyssna till vad de säger. Ja, hur lätt de har att acceptera sitt problem beror ofta på hur villiga vi är att förstå stammarens börda.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 20]

”Jag önskar att människor skulle betrakta stammare med värdighet och respekt”

[Infälld text på sidan 22]

”De som lyssnar är till störst hjälp för dem som stammar när de reagerar för vad stammaren säger snarare än för hur personen säger det.” — Doktor Oliver Bloodstein, talpatolog

[Ruta på sidan 23]

”Tala är silver, tiga är guld”

Detta gamla ordspråk sägs vara av orientaliskt ursprung. Den hebreiska motsvarigheten lyder: ”Om ett ord är värt en sikel, är tystnad värd två.” — Brewer’s Dictionary of Phrase and Fable

En vis man i forna tider uttryckte det rakt på sak: ”Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin stund. ... Tiga har sin tid, och tala har sin tid.” — Predikaren 3:1, 7

[Bild på sidan 21]

Har du någonsin undrat hur livet gestaltar sig för någon som stammar?