Vietnam — trettio år i krigets skugga
Berättat av Nguyen Thi Huong
Det var den 18 september 1950 i Vietnam. Den franska ockupationsarmén började ett anfall mot vår motståndsgrupp bestående av omkring hundra stridande. Vi hade just återvänt från en strid och hade stannat för att vila några dagar i den lilla byn Hoa Binh.
JAG föddes i januari 1923 och växte således upp under det franska styre som hade varat i nära hundra år. Nu var vi redo att offra våra liv för att befria vårt fädernesland. Vårt krig för att befria landet från franskt styre började strax efter andra världskrigets slut år 1945. Det hade varken någon front eller några speciella slagfält, utan utkämpades överallt. De stridande tog sin tillflykt hos folket i byarna, där de fick mat, kärlek och omvårdnad.
Nu cirklade attackplan runt den by där vi befann oss och besköt den med kulspruteeld. Invånarna flydde från sina hem, ut på risfälten. Andra hoppade i floden eller kröp ner i hål som gerillasoldaterna hade grävt. Flygplanen dånade, och kulorna ven, och döden fanns överallt.
När planen hade gett sig av, for franska kanonbåtar fram och tillbaka på floderna och sköt mot stränderna. De utgjorde skydd för armén som kom för att leta igenom husen för att upptäcka gerillasoldaternas gömställen, som fanns överallt. Skottsalvor från alla håll mejade ner byborna, som föll på åkrarna, i kanalerna, i trädgårdarna, medan deras blod sipprade ner i fosterlandets jord och gödslade de risfält som de stridslystna soldaterna trampade under sina fötter.
Under nattens mörker grävde våra medsoldater hål utmed flodstränderna. Där gömde de sig och väntade. Tidigt på morgonen kom fiendens patrullbåtar och besköt stränderna, och de kom också allt närmare bakhållet. Plötsliga eldskurar från skjutvapen av alla slag mejade ner de franska soldaterna i båtarna. Deras vapen och ammunition beslagtogs genast av gerillasoldaterna. Därefter flydde de i all hast genom trädgårdarna och in mellan husen för att komma undan den kanoneld som med säkerhet skulle följa. Vi brukade alltid fly undan från våra fiender men stanna kvar tillräckligt nära för att vara beredda att döda dem, driva bort dem från vårt land.
Ett löfte till Gud
Efter sex dagars kurragömmalek med fienden fick vår motståndsgrupp order om att upplösas. Min man, hans två bröder och jag diskuterade igenom vår situation. Eftersom jag var havande i femte månaden, orkade jag inte hålla samma takt som gerillasoldaterna i deras långa och farofyllda flykt. Vi beslöt därför att vi skulle gömma oss på var sitt håll följande dag, och att den av oss som överlevde skulle ta hand om barnen.
Den natten var förmodligen den längsta och kusligaste i hela mitt liv. I skydd av mörkret återvände invånarna i Hoa Binh, samlade ihop sina tillhörigheter och lastade dem i sina små båtar. Skriken från höns och grisar blandade sig med barnens gråt. Jag såg hur konvojen av båtar ringlade sig i väg som en lång orm. De drevs av den starka strömmen och var snart utom synhåll. I den skrämmande tystnaden tänkte jag på mina tre barn, som befann sig långt borta hos sina farföräldrar. Jag lade handen på magen och kände hur mitt lilla barn rörde sig i moderlivet. Jag skälvde till. Tanken på vad jag trodde var en säker död kändes som en dolk i mitt hjärta.
Tidigt nästa morgon gav min man sig i väg och sade att han skulle komma tillbaka. Men han kom inte. Solen stod redan högt på himlen, och kulorna smattrade mot tegelväggarna på det hus där vi befann oss. Vi flydde ut på risfälten som låg strax intill, men mina svågrar, som var rädda att bli tillfångatagna, sprang långt före mig. Kulor slog ner runt omkring mig, och jag fruktade för vad som skulle hända med mig i de brutala soldaternas händer.
”Min Gud, ha förbarmande med mig!” ropade jag. ”Jag är havande, och jag har förlorat min man. Hjälp mig ut ur detta helvete!” När jag bad, strömmade tårarna ned för mina kinder, och jag kände den bittra smaken på läpparna. När jag lyfte upp mina ögon, drogs de mot ett litet skjul som låg ett bra stycke längre bort. ”O min Gud, ge mig kraft så att jag orkar gå”, bad jag, ”för jag är alldeles utmattad.”
Med stor ansträngning lyckades jag ta mig fram till skjulet. När jag satt på jordgolvet där inne, med sänkt huvud och händerna knäppta över bröstet, svor jag inför Gud: ”Jag vill offra mitt liv till att tjäna dig, o Gud, om du hjälper mig att komma ur detta helvete, så att jag kan få träffa min man och mina barn igen.”
Befrielsen
På eftermiddagen, när kulorna kom mer och mer regelbundet, kom andra människor springande mot skjulet. Vi var nu sju stycken där inne. Långt borta kunde vi se röken stiga upp från nedbrända hus. Fransmännen var inte långt borta från oss.
Sent på eftermiddagen, när kanonsalvorna kom närmare och närmare och kulspruteelden blev allt intensivare, flydde de som var i skjulet till risfälten och skingrades i alla riktningar. Men vad fick jag se? En ensam person kom springande mot skjulet. Trots kulorna stod jag där och försökte känna igen silhuetten. Det var min man! ”Hur skall jag kunna tacka dig, Gud?”
När min man kom fram till mig, frågade jag: ”Varför övergav du mig?” Han svarade att han hade hittat en man som var svårt skadad och att han hade varit tvungen att leta efter en plats där han kunde gömma honom och sköta om honom. Kulorna fortsatte att hagla runt omkring oss. Men eftersom det snabbt började bli mörkt, visste vi att fransmännen snart skulle avbryta sitt anfall.
Månen lyste upp vår stig när vi flydde över risfälten genom vatten och lera. Omkring klockan två på morgonen kom vi fram till byn och såg de brända och skövlade husen. Två månader efter denna anfallsvåg läste vi i en rapport: ”Av de mer än ett hundra kvinnor och flickor som blev tillfångatagna och kvarhållna av fransmännen på deras kanonbåtar var det mer än 20 som blev havande.”
Två år senare dödades min man av fransmännen. Vår lilla dotter var då 20 månader gammal. Efter min mans död lämnade jag min hemby Binh Phuoc och slog mig ner i den närbelägna staden Vinhlong. Jag försökte få tag i ett arbete för att kunna försörja mina fyra barn, som nu alla bodde hos mig igen. Det äldsta var nu nio år. Jag fick arbete som lärare i grundskolan. Oavhängigheten från Frankrike vanns kort därefter, i maj 1954.
Jag glömde inte mitt löfte
Jag kunde inte glömma den tacksamhetsskuld jag stod i till Gud, och jag började därför söka efter honom. När jag var barn hade jag ofta gått till en pagod i närheten av vårt hus. Min yngre syster och jag fann nöje i att titta på den stora magen på den Buddhabild som fanns där. Han skrattade med munnen vidöppen. Hur många gånger hade jag inte stoppat in fingret i hans mun och dragit ut det igen, just när min syster sade: ”Han bits!”
Nu återvände jag till pagoden som en stackars varelse som stod i skuld till Gud. Jag hoppades finna någonting högre, någonting mäktigare och heligare, någonting som jag kanske hade förbisett i min ungdom. Här stod troende människor och bugade sig framför Buddhabilden, och präster och prästinnor mässade obegripliga böner med entonig röst. Jag kände mig oerhört besviken. Men jag återvände för att tala med en prästinna, som talade om buddismen och det restriktiva livet vid pagoden. Jag kände mig inte uppmuntrad. De böcker hon gav mig att läsa hade en hinduisk anstrykning som jag inte alls kunde förstå.
Katolicismen, som införts till Vietnam av franska missionärer på 1500-talet, var en annan framträdande religion i detta land. Men den tilltalade mig inte alls. Det motbjudande uppförande som kyrkans representanter lade i dagen, deras inblandning i politik och deras strävan efter makt och rikedom fyllde mig med avsmak.
Under sömnlösa nätter brukade jag be till Gud om hjälp att lära känna honom. Jag kom ihåg att mina föräldrar hade talat med mig om Skaparen. De hade ett altare på gårdsplanen framför huset, där de betygade honom sin vördnad och respekt. Det bestod av en pelare med ett trästycke ovanpå, som var tillräckligt stort för en skål med ris, en med salt och en med rökelse som brändes varje morgon och kväll. När de hade någon särskilt god mat, offrade de den åt honom och bad att han skulle ta emot den.
Vi kallade Skaparen Troi, vilket betyder ”Den mäktigaste”. Om barn var olydiga, brukade människor säga till dem: ”Troi kommer att döda dig.” Vi hade inga skrifter om Skaparen, men vi fruktade honom och försökte göra det som var gott. Vi bad till honom om hjälp när vi hade det svårt och tackade honom när vi fått hjälp. Den Gud som jag sökte måste säkert vara Skaparen! Men hur skulle jag finna honom? Hur? Hur? Denna fråga förföljde mig. Jag kände mig så skyldig för att jag inte kunde finna den sanne Guden, så att jag kunde tjäna honom och på så sätt betala min skuld!
Inbördeskrig
När vårt land hade blivit oberoende från Frankrike, delades det igen. Detta gav supermakterna en chans att intervenera ännu en gång, och ett krig bröt ut mellan den norra och den södra delen av landet. Det varade i nära 20 år, till april 1975. Med de tekniskt avancerade militära resurser som de intervenerande supermakterna hade, blev förstörelsen över all mänsklig fattningsförmåga.
Nästan dagligen dog tusentals soldater och civila — på risfälten, på sitt arbete, på torget, i skolan, i sina sängar. Barn i sina mödrars armar fick svälta ihjäl i sina gömställen. Omkring två millioner vietnamesiska soldater dödades och ett oräkneligt antal civila. Om kropparna hade staplats upp i en stor hög, skulle den ha räckt upp till bergstopparna. Millioner fler sårades och lemlästades. Omkring tio millioner sydvietnameser, omkring halva befolkningen, blev flyktingar på grund av kriget.
Mina barn hade nu vuxit upp och var tvungna att göra militärtjänst och slåss mot sina bröder i norr. Under sömnlösa nätter, när ljudet från kanonerna kunde höras ända till staden, kändes det som om hjärtat skulle brista, och jag bad för mitt lands välgång och för mina barns säkerhet.
År 1974, då kriget närmade sig sitt slut, kringrändes en av mina söner och hans trupp på mer än hundra man och tvingades leva under jorden i tre månader. Endast fem av dem överlevde, däribland min son. Efter fem års strider kom mina tre söner tillbaka friska och välbehållna. Min dotter överlevde också striderna. När kriget var över, hade Sydvietnam i grund besegrats av det kommunistiska Nordvietnam.
Under kommunistiskt styre
Nu tog kommunisterna hämnd på alla som hade stått på den sydvietnamesiska regeringens sida. Enligt kommunisterna bar de ansvaret för nära 20 års strider mellan norr och söder. En million människor sattes i fängelse. Dessa fängelser byggdes i skogarna av fångarna själva, som utsattes för den hårdaste behandling. Många av dem dog av brist på föda och medicin och i synnerhet på grund av överansträngning. De fick bara lite ris varje vecka, och mycket lite kött. Men ändå tvingades de arbeta långt utöver sin förmåga.
Om arbetet inte var klart, fick fångarna stanna kvar tills det var färdigt. Ibland låg deras arbetsplats omkring åtta kilometer från lägret. Det brukade därför vara mycket sent när de återvände. De fick bara några timmars sömn innan de måste återvända för att arbeta följande dag. Med tiden försämrades deras hälsa, och många av dem dog. Många andra begick självmord. Mina söner fick gå igenom sådana svårigheter.
Eftersom kommunistregeringen inte kunde tillgodose en million fångars behov, tillät den, under humanitetens täckmantel, att familjemedlemmar besökte fångarna varje månad och gav dem mat. Vi, fångarnas föräldrar, hustrur och barn, gjorde vad som förväntades av oss och tackade kommunistregeringen för att vi fick tillåtelse att ge dem mat, att uppehålla deras liv. Eftersom det var en million män som hölls fängslade, var det omkring fem millioner människor som direkt berördes av detta.
Jag hade slutat mitt arbete för att kunna sörja för mina söner, och min dotter var till stor hjälp för mig. Pojkarna blev hela tiden förflyttade från det ena lägret till det andra — längre och längre bort. Så med alla tillgängliga transportmedel — till fots, med bil, med båt — förde jag varje månad omkring femton kilo specerivaror till lägret. Ofta fick jag vandra i lera eller på slippriga vägar, när jag bar på detta.
När jag kom fram till lägret, fick jag träffa mina söner i endast två timmar. Vi talade inte så mycket. Vi kunde knappt få fram ett ord över våra läppar, eftersom vi var så bedrövade. Vi kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Deras ömkliga yttre avslöjade deras vedermödor. Trots våra ansträngningar var de ständigt hungriga, eftersom de delade med sig av sin mat till dem vars släktingar hade dött, hade flytt från landet eller var alltför fattiga för att kunna ge dem någonting.
I mer än 30 månader skaffade jag mat åt mina söner, och många andra gjorde detsamma för sina söner. Vi såg ut som en stor skara tiggare, med smutsiga kläder, stora korgar i händerna och stora hattar av palmblad som nästan dolde våra ansikten. I solens hetta och i hällande regn stod vi vid busstationer och färjelägen. Jag sålde allt jag ägde, också vårt hus, för att köpa mat. I min stora fattigdom ropade jag till Gud att rädda mina barn från detta helvete. Till slut, efter nära tre år, blev de fria.
[Infälld text på sidan 16]
Jag fruktade för vad som skulle hända med mig i de brutala soldaternas händer
[Infälld text på sidan 19]
Min son och hans trupp tvingades leva under jorden i tre månader
[Bild på sidan 17]
Jag hade ofta gått till en pagod i Vietnam, där troende böjde sig ner för den lycklige Buddha, en staty lik denna
[Bild på sidan 18]
Människor som kommer med mat till krigsfångar, precis som vi gjorde med våra söner, som var fängslade efter kriget
[Bildkälla]
Foto: U.S. Army
[Bildkälla på sidan 15]
Bettmann Newsphotos