FN — Har det förenat nationerna?

”VEM kommer att införa den bestående freden, och när kommer det att ske?” Jehovas vittnen ställde dessa frågor i en broschyr med titeln Blir freden varaktig? som publicerades på engelska år 1942. På grund av andra världskriget befann sig Nationernas förbund i ett tillstånd av skendöd, i ”avgrunden”, som bibeln uttrycker det. (Uppenbarelseboken 17:8) Därför ställdes också följande fråga: Kommer Förbundet att stanna kvar i avgrunden?

Redan vid denna tidiga tidpunkt hade Jehovas vittnen funnit svaret i bibeln. Mitt under brinnande världskrig förutsades det i denna broschyr: ”Sammanslutningen mellan världsliga nationer kommer att uppstå igen.” Gick denna förutsägelse i uppfyllelse?

I april 1945 höll man en konferens i San Francisco för att anta Förenta nationernas stadga. I sin bok The Great Design beskriver Cornelia Meigs vad som ägde rum när konferensen skulle öppnas: ”En storslagen och inspirerande gudstjänst hölls i Washingtonkatedralen för att be om Guds hjälp i detta nya företag. ... Också vid själva konferensen var det, anmärkningsvärt nog, många av de främsta talarna som i sina inledande och avslutande framställningar anropade Gud om hjälp i den uppgift de nu skulle ta itu med.”

Somliga ansåg att Gudomen skulle nämnas i stadgan. Andra ansåg det inte. Nationerna var inte eniga, så ordet ”Gud” utelämnades. Denna meningsskiljaktighet borde ha utgjort en förvarning om vad som skulle komma. De 51 nationerna skrev emellertid under FN-stadgan, och det avsomnade fredsförbundet reste sig ur askan.

På vilket sätt har FN skilt sig från Nationernas förbund? Har det med större framgång kunnat bevara freden? Har det verkligen förenat nationerna?

Generalsekreteraren

Grunden för en starkare och effektivare organisation lades av Franklin D. Roosevelt, Winston Churchill, Josef Stalin och deras rådgivare. Dessa män representerade ”de tre stora” — Förenta staterna, Storbritannien och Sovjetunionen — vid konferenser som hölls i Moskva, Teheran, Jalta och Dumbarton Oaks (Washington D.C.). Det var i själva verket president Roosevelt som slutligen valde namnet Förenta nationerna.

FN:s generalförsamling höll sin första session i januari 1946. Den 1 februari hade FN utsett sin förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie. Hur betraktade han sitt utnämnande? ”Jag hade skjutits fram liksom från en katapult till posten som generalsekreterare i denna nya, internationella organisation för fredens bevarande och utvecklingens främjande i en värld av oro, fattigdom och rivalitet mellan stormakterna. Det var en mera krävande uppfordran än jag tänkt mig i mina vildaste drömmar. Men det var också som en mardröm. ... Jag [frågade] mig gång på gång varför denna förfärande uppgift tilldelats en arbetaradvokat från Norge.”

Liksom fallet var med det gamla Nationernas förbund, hade man ursprungligen inte så stora förväntningar på organisationens sekreterare. Enligt författaren Andrew Boyd förutsåg inte FN:s grundare hur omfattande generalsekreterarens befogenhet skulle komma att bli. Som Boyd förklarar i sin bok Fifteen Men on a Powder Keg (Femton män på en krutdurk): ”De [”de tre stora”] hade aldrig ens kunnat tänka sig möjligheten att den nya världsorganisationens främste befattningshavare skulle komma att leda dess internationella styrkor.” Han tillägger: ”De betraktade honom som sin hantlangare, och en mycket försagd hantlangare, dessutom.”

Men i artikel 99 i FN-stadgan sades det tydligt: ”Generalsekreteraren äger fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet, som enligt hans åsikt kan hota upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.” (Kursiverat av oss) Som Trygve Lie skrev: ”Denna artikel pålägger Förenta Nationernas generalsekreterare ett världspolitiskt ansvar, som ingen enskild person, inte en representant för en enda nation, någonsin tidigare haft.” Han skulle således bli en maktfaktor att räkna med.

Generalsekreterarens inflytande som konfliktlösare blev i själva verket allt större, och under Kongokrisen år 1961 mobiliserade Dag Hammarskjöld, som efterträdde Trygve Lie, 20.000 soldater och tekniska experter från 18 länder för att hjälpa till att göra slut på den konflikten. År 1964 hade U Thant, som då innehade denna befattning, ansvaret för tre samtidigt verksamma fredsbevarande FN-styrkor.

Den nuvarande generalsekreteraren, peruanen Javier Pérez de Cuéllar, har befäl över de FN-styrkor som fortfarande är stationerade på Cypern och i Mellersta Östern. Han är också chef för sekretariatet, som nu har omkring 7.400 anställda, i FN:s högkvarter i New York. Ytterligare omkring 19.000 arbetar under FN i andra länder. Har då Förenta nationerna, med alla dessa mänskliga resurser till sitt förfogande, lyckats förhindra krig under de 40 senaste åren?

Det skäller men kan inte bitas

Svaret på den frågan måste bli både ja och nej. Tjugo år efter det att Nationernas förbund hade grundats år 1919 gick det sin död till mötes när andra världskriget bröt ut. Fyrtio år efter grundandet är FN fortfarande vid liv. Men även om ett tredje världskrig ännu inte brutit ut, har förvisso många fruktansvärda krig utkämpats och milliontals människor drabbats av följderna. Krigen i Korea (1950—1953), Mellersta Östern (1948—1949, 1967 och 1973) och Indokina-Vietnam (1945—1954 och 1959—1975) dyker osökt upp i sinnet. Den logiska frågan är: Varför var FN ur stånd att förhindra dessa krig?

Det svar som FN-tjänstemän ger är att organisationen endast är så effektiv som dess medlemmar tillåter den att vara. Den polske utrikesministern, Stefan Olszowski, framhöll i ett brev, daterat 9 maj 1985: ”Inte ens perfekta beslut från Organisationens sida kan få de väntade praktiska resultaten med mindre än att de har gensvar och stöd hos medlemsstaternas politiska vilja. Min förhoppning är att mänskligheten kommer att lyckas hejda och lägga om sin dödsbringande kurs.”

FN kan därför bara vara ett rådgivande organ, inte ett organ med polisiära befogenheter. Det är i själva verket en världsarena, ett debattforum, där de deltagande nationerna kan framföra sina klagomål — om det passar dem. Som den föregående generalsekreteraren, Kurt Waldheim, skrev: ”Om de inte är beredda att lägga fram ett problem inför [säkerhetsrådet], kan Förenta nationerna vara till mycket liten hjälp. ... Detta åsidosättande eller ignorerande av Säkerhetsrådet undergräver dess anseende och försvagar dess ställning. ... Jag betraktar detta som en av de kanske farligaste tendenserna i Förenta nationernas historia.”

Men även om nationerna lägger fram sina problem inför FN, är det ofta fråga om anklagelser och motanklagelser. FN blir ett forum för politisk propaganda. Med detta i tankarna kanske du frågar: ”Hur kan FN använda sitt inflytande för fredens sak?”

Det svar som FN-tjänstemän ger är att FN tar upp olika frågor och försöker ändra världsopinionen så att regeringarna påverkas. Men på egen hand kan det inte vidta några militära åtgärder för att förhindra eller stoppa ett krig. Men hur förhåller det sig i så fall med FN:s egna väpnade styrkor?

En FN-publikation ger svaret: ”Dessa styrkor [bemyndigade av säkerhetsrådet eller generalförsamlingen] har till uppgift att förhindra att strider återuppstår, att återställa och upprätthålla ordningen och underlätta en återgång till normala förhållanden. De fredsbevarande styrkorna är för detta ändamål bemyndigade att alltefter behov använda sig av förhandling, övertalning, observation och undersökning. ... De är visserligen beväpnade, men de får använda sina vapen endast i självförsvar.” (Kursiverat av oss) Deras uppgift är således att försöka få andra att avstå från konflikt och själva göra detsamma.

Vad är då FN, när allt kommer omkring? Det visar sig vara som en vakthund som får skälla men inte bitas. Men en skällande hund ger åtminstone en varning när det blir svårigheter. Varför visar sig då FN vara så verkningslöst?

Var den verkliga makten ligger

Enligt Andrew Boyd byggdes FN:s problem in i stadgan av ”de tre stora”. Han förklarar: ”De sade rent ut till smånationerna att de redan hade beslutat om en säkerhetsstruktur inom FN som helt och hållet skulle kontrolleras av stormakterna. ... Det hade rått fullständig enighet mellan Roosevelt, Churchill och Stalin om att det föreslagna Förenta nationerna skulle bli ett instrument för verkställande av de beslut som gemensamt fattats av de tre stora (med Kina och Frankrike som privilegierade medförbundna).”

Boyd fortsätter: ”Det är uppenbart att ett system som hade skapats av de tre själva inte skulle bli ett som medförde att de måste avstå någon del av sin enorma militära makt till hela sammanslutningen av mindre stater; eller till FN:s generalsekreterare ... eller till Internationella domstolen eller till någon annan.” Hur gick de då till väga för att skydda sitt maktmonopol?

Boyd förklarar: ”De tre litade inte på varandra. Vetorätten skulle bli deras skydd mot varandra såväl som mot de mindre staternas majoritetsmakt.” Vad är vetorätten? Det är rätten att med en negativ röst förhindra att en resolution antas. Den är förbehållen de fem permanenta medlemmarna (Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA) i det av 15 medlemmar bestående säkerhetsrådet. För beslut i viktigare frågor i säkerhetsrådet krävs bifall av nio medlemmar, däribland alla de fem permanenta medlemmarna. Nedlagd röst räknas emellertid inte som ett veto.

I och med vetorätten kan det således sägas att FN-stadgan ”återspeglade förväntningen att stormakterna sannolikt skulle råka i luven på varandra”. Med denna begynnelse fick de ”förenta” nationerna inte någon vidare bra start.

Men nu har vi hunnit fram till år 1985, och hittills har ett tredje världskrig kunnat undvikas. FN spelar fortfarande en aktiv roll i världens angelägenheter. Är det därför rimligt att tro att FN ändå kan vara Guds sätt att åstadkomma fred?

[Ruta på sidan 6]

FN:s generalsekreterare och några av deras problem

[Bild på sidan 4]

Trygve Lie frågade sig varför denna förfärande uppgift tilldelats honom

[Bildkälla]

Foto: FN

[Bild på sidan 5]

U Thant hade befäl över tre samtidigt verksamma fredsbevarande FN-styrkor

[Bildkälla]

Foto: FN

[Bild på sidan 7]

Kurt Waldheim skrev om ”en av de farligaste tendenserna i Förenta nationernas historia”

[Bildkälla]

Foto: FN

[Bild på sidan 7]

Javier Pérez de Cuéllar är chef för omkring 26.000 anställda

[Bildkälla]

Foto: FN