Min far var provinsialläkare

”MIN far var provinsialläkare.” Dessa ord säger en hel del om en grupp yrkesmän från början av 1900-talet. De var ett släkte för sig. Många av dem var hängivna sitt yrke, outtröttliga och vanligen vänliga mot sina patienter. Provinsialläkare var en tillgång för sitt samhälle och i synnerhet för de fattiga och de sjuka som de behandlade.

De tycktes ha ett sjätte sinne när det gällde att diagnostisera krämpor; kanske berodde det på deras stora erfarenhet av så många sjukdomar. Detta gjorde de utan modern teknologi. Det är inte så att de var en outbildad grupp eller oövade inom sitt område. Min far utbildade sig först till lärare och fortsatte senare på Starling Medical School i Columbus i Ohio i USA, en skola som senare kom att bli en del av Ohio State University.

Låt mig berätta för dig vad det innebar att vara läkare på den tiden — utan antibiotika och mirakelmediciner. I själva verket bar de för det mesta med sig pillren och tinkturerna i en liten svart väska. Eller också kunde de, om de befann sig på mottagningen, ge patienten ett grönt tonicum, en vit salva eller en svart salva, alltefter fallets art. Läkemedlen såldes till pappa av ”drogagenten” vid något av dennes talrika besök på min fars mottagning. Provinsialläkaren var alltså i viss utsträckning insatt i farmaci, och det var sällan som patienten behövde bege sig till ett ofta avlägset apotek för att få ett recept expedierat.

I början reste pappa med häst och vagn. Senare blev han ägare till en T-Ford, som han måste starta med vev. Jag kan komma ihåg de kalla morgnarna och hur han då vevade Forden — som verkligen inte ville starta! I regel var min far en mild man, men denna ansträngning kunde frambringa ord som ögonblickligen borde ha värmt upp motorn tillräckligt för att få den att starta omedelbart!

Men förr eller senare brukade den gamla Forden starta, och pappa gav sig i väg för att besöka de sjuka. Till och med under småtimmarna på morgonen kunde telefonen ringa, och han fick stiga upp ur en varm säng och bege sig i väg om natten för att hjälpa de sjuka. Ja, på den tiden kom läkarna hem till en, även om man kanske var så bra att man kunde åka till dem!

Och deras sätt att uppträda vid sjukbädden! När provinsialläkaren stegade in i patientens rum, ingav han förtroende och var omtänksam och verkligen intresserad. Han kunde trösta en ung kvinna, som under fruktan och smärta var i färd med att framföda sitt första barn. Eller också kunde han lägga sin svala hand på ens panna, när man var brännhet av feber. Man var sjuk, och han hade kommit för att stå till tjänst med sin personliga omsorg, vilket var som balsam på lidandet. Sedan brukade han stoppa ner handen i sin lilla svarta väska, plocka med dess innehåll, ta fram ett piller och tala om hur man skulle ta det och att han skulle komma tillbaka, när man behövde honom.

Provinsialläkarens kunskap var ganska omfattande. Han kunde inte enbart spjälka ett brutet ben eller hjälpa mödrar att föda sina barn till världen, utan tidvis var han också tvungen att bekämpa smittosamma sjukdomar. I den lilla stad där vi bodde i West Virginia utbröt vid ett tillfälle en tyfusepidemi, vilket inte var ovanligt på den tiden. Pappa pysslade om ganska många, så att de återfick sin hälsa. I själva verket fick vi senare veta att han gjort sig ett framträdande namn genom att aldrig ha förlorat någon tyfuspatient!

Och han kunde även dra ut tänder!

Ja, han kunde även dra ut tänder, och detta för ett arvode på 50 cent. Han var kanske överbetald, om man tänker på hur ont det måste ha gjort i jämförelse med tandutdragningar nu för tiden. En kall vinterkväll kom en man till vårt hus och bad pappa komma och dra ut en värkande tand på hans far. Vägen till mannens hus var för dålig till och med för häst och vagn, och därför red pappa till häst till hans hus, som låg 10 kilometer bort vid en grusväg. Detta gjorde han för 50 cent!

Sedan kom spanska sjukan åren 1918 och 1919. Min far var i farten bokstavligen talat dag och natt. Människor var i ett förtvivlat behov av läkarhjälp. Ibland kunde det hända att han, efter ett besök i ett hus på en bakgata, blev hejdad vid nästan varje hus på väg tillbaka till huvudgatan. I vår egen familj hade fyra av oss denna influensa, och till sist blev pappa så utarbetad att han också insjuknade i den. Men tack vare honom överlevde vi alla.

Provinsialläkaren — välbetald

Och lönen för allt detta? I viss mening var pappa välbetald. Han fick stor tillfredsställelse av att hjälpa andra. Han var mycket omtyckt, och många barn uppkallades efter honom. I själva verket fanns det somliga som till och med uppkallade sina barn efter hans små döttrar, som han ibland hade med sig.

När det gällde pengar, ja, då var det så att pappa klarade sig på vad som kan förefalla att vara en liten inkomst i dag. De flesta provinsialläkare hade på något sätt tillräckligt med energi för att kunna sköta en stor trädgård och hålla sig med en ko och några höns för att dryga ut det hela. Under skördetiden utgjordes deras ersättning från patienterna ofta av äpplen, potatis, korv, skinkor och vadhelst annat som lantbrukarna odlade eller födde upp. Om en patient drabbades av någon olycka, till exempel missväxt, ja, då kunde pappa vänta med att få sina pengar. Och mer än en gång gav han en patient pengar till hjälp för denne under sjukdomstiden, när denne inte kunde arbeta.

En dag kom pappa tillbaka från ett besök och sade åt oss barn att komma ut till vagnen för att få se något. Han öppnade en låda, och ur den hoppade det upp en valp — hans betalning för ett hembesök. Ingen hund kan ha varit mer älskad än Bruno, som blev en del av familjen.

I vårt hem i Elm Grove i West Virginia var min fars mottagning med dess förråd av mediciner en del av huset. Oavsett vilka som kom till mottagningen i samband med en måltid brukade de bli inbjudna att äta tillsammans med oss vid vårt bord. Pappa var mycket gästfri, och ingen gick någonsin hungrig från vårt hem. Ibland kunde det till och med hända, om någon bodde långt bort och det snöade, att han eller hon tillbringade natten hos oss.

Den stora läkedomen

Det var en vinterkväll år 1929. När pappa var på hemväg från ett hembesök, blev hans bil påkörd av en buss. Efter två veckor på sjukhuset dog han — 57 år gammal. Många var de som kom för att betyga sin aktning för provinsialläkaren, som de fortfarande var tack skyldiga för hans besök. Hur det nu än var, blev vi aldrig lidande på grund av pappas vänlighet mot andra. I själva verket är det så att när jag blir föremål för vänlighet, upplever jag detta som en belöning för att ha haft en far som var provinsialläkare.

Nu är inte allt som här sagts till för att förringa läkarna av i dag och de underbara ting de kan göra. Bara för någon kort tid sedan genomgick en liten vän till mig, som endast är tio år gammal, en hjärnoperation. Operationen pågick sex och en halv timme — utan blodtransfusion. Min far kunde aldrig i sina vildaste drömmar ha hjälpt denna pojke med den kunskap och de erfarenheter som han hade.

Men även den nutida läkaren har sina begränsningar. Han får också se elände och död. Provinsialläkaren såväl som den nutida praktiserande läkaren tillhör båda en och samma tidsålder. Men den välsignade tid kommer, när den store läkaren skall åstadkomma bestående läkedom, och ”ingen där bosatt skall säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24, NW) Jag har all anledning att tro att min far, provinsialläkaren, kommer att finnas med där och att han kommer att få möjligheten att glädjas åt hela mänsklighetens evigtvarande hälsa. — Från en av våra läsare.

[Infälld text på sidan 26]

På den tiden kom läkarna hem till en, även om man kanske var så bra att man kunde åka till dem!

[Infälld text på sidan 27]

Pappa öppnade en låda, och ur den hoppade det upp en valp — hans betalning för ett hembesök