”Sveriges blå band” — en pigg 150-åring
DET unga 1800-talet var en romantisk epok med fantasi, vilja och framtidstro. Tanken att skapa en kommunikationsled tvärs genom Sverige är ett exempel på detta.
Bland dammiga protokoll, svårlästa handskrifter och överväldigande många böcker kan man få en fängslande bild av Sveriges längsta kanal, Göta kanal, med smeknamnet ”Sveriges blå band”.
Av hela vattenvägen mellan Kattegatt och Östersjön med en sammanlagd längd av nära 40 mil utgörs halva längden, eller 19 mil, av egentliga Göta kanal med sina 64 slussar.
Det är något av en sensation att färdas med någon av passagerarbåtarna, M/S Juno, som är över 100 år gammal och äldst bland kanalens ”drottningar”, M/S Wilhelm Tham, byggd 1912, samt den drygt halvsekelgamla M/S Diana. Majestätiskt glider de fram på ”den grönskande vattenvägen” genom mörka skogar och öppna slätter, över stilla sjöar, förbi åkrar och leende ängar, genom nutid och forntid.
För den som är ute efter en rogivande och samtidigt vederkvickande resa är detta ett mycket bra alternativ. Att glida fram behagligt och utan stress och jäkt och bekanta sig med amerikaner, tyskar, holländare, engelsmän, danskar och norrmän m. fl. är upplyftande för sinnet och kroppen.
Låt mig bekanta dig med Göta kanal, som i dag är en väl bibehållen 150-åring, genom att beskriva en dagsresa på kanalen, en färd som börjar i Motala, kanalens ”huvudstad”.
Medan vi sakta glider ut från kajen och varningsklockan klämtar och klaffbron över kanalen går upp, skall jag berätta lite om denna kanals grundare, Baltzar Bogislaus von Platen, som står staty på torget i Motala, och om detta imponerande byggnadsverk.
”Du kan hvad du vill”
Baltzar von Platen föddes den 29 maj 1766 på fädernegodset Dornhoff på Riigen. Han var son till generalguvernören i Pommern, Philip Julius Bernhard von Platen. Vid tretton års ålder sattes han i kadettskola och började en militär karriär. Efter en tid i tjänst på handelsfartyg som seglade på världshaven och efter en ny period av militärtjänst och krigsfångenskap i Ryssland slog han sig ner på en nyinköpt egendom, Frugården vid Vänersborg. Det var här som han i egenskap av Trollhätte kanalbolags direktionsledamot snart kom att intressera sig för den gamla planen att sammanbinda Östersjön och Nordsjön. Med samma nit som han tidigare ägnat den sjömilitära banan gick han in för att förverkliga ett kanalprojekt.
Kanaler var helt enkelt vid denna tidpunkt på modet. I ett brev 1806 berättade Baltzar von Platen att han redan 1801 hade fattat ett ”inre beslut” att försöka genomdriva sin plan. År 1806 lade von Platen fram sin omsorgsfullt planerade ”Afhandling om Canaler genom Sverige med särskildt afseende å Wenerns sammanbindande med Östersjön”. På 64 innehållsrika sidor och med bifogade kartor presenterade författaren full av glödande entusiasm sin kanalplan. ”Vägen är alltså efter min tanke gifven, på hvilken Sverige med minsta kostnad och lättast kan genomskäras ... ” Som slutkläm citerar von Platen ett yttrande: ”Du kan hvad du vill, och när du säger du kan intet, så vill du intet ... ” Orden skulle med goda skäl kunna stå som motto för von Platens kanalföretag, eftersom ett fullbordande av kanalen framför allt krävde vilja. Baltzar von Platen ägde den egenskapen, och av allt att döma var han en skicklig organisatör och arbetsledare. Han lyckades få statsmakterna att godkänna och bevilja vittomfattande hjälp till bygget. För projekteringen anlitades en av dåtidens mest kända ingenjörer, engelsmannen Thomas Telford.
Medan vår ”skräddarsydda” passagerarbåt makar sig till rätta i den första slussen, är vi överens om att det fortfarande finns några viktiga frågor som vi gärna skulle vilja ha besvarade kring detta ”riksdike”, som ännu i denna dag kan räknas som ett av de största. anläggningsföretag som utförts i Sverige.
Ett märkligt bygge
Det är en säregen upplevelse att forslas ner från slusstrappan vid Borenshult i Motala och sedan sakta glida ut i sjön Boren. Medan fartyget ökar farten, som om det kände en viss befrielse från sitt ”taklösa fängelse”, tänker vi oss tillbaka till den tid då detta kanalbygge var i full gång.
Utstakningen av kanalen hade krävt noggranna uppmätningar och avvägningar av höjden över havet. Det gällde att säkra vattentillgången i kanalen, så att man alltid hade tillräckligt med vatten vid kanalens högsta punkt.
De första spadtagen togs i maj 1810 vid Motala. Arbetet koncentrerades till en början till Motala och Forsvik i Västergötland. Under de 23 byggnadsåren utförde i runt tal 60.000 man, inberäknat ett pionjärkompani ryska krigsfångar och en del privata arbetare, sju millioner effektiva dagsverken å tolv timmar. Tänk bara vilket fantastiskt arbete att gräva, spränga, snickra och mura. Grävningen av i stort sett hela kanalen utfördes för hand med plåtskodda träspadar. Cirka åtta millioner kubikmeter jord grävdes ut, långa sträckor berg sprängdes bort, och åtskilliga slussar, hamnar och dammar murades. Det måste ha varit ett otroligt hårt arbete.
Under arbetets gång upprätthölls militär disciplin. Revelj en gick klockan 4 på morgonen, och klockan 9 på kvällen blåstes tapto. Efter varje arbetsvecka hade man 4 timmars exercis. Baltzar von Platen var ständigt i gång med omsorgerna. Hans entusiasm när det gällde kanalen omfattade alla nivåer av arbetet. När som helst kunde han dyka upp vid någon arbetsstation för att med vänliga ord uppmuntra arbetarna eller, om han ansåg att något missköttes, bli mycket militant. Underordnade likaväl som överordnade mötte samma oförställda lynne.
Vi närmar oss nu Borensberg och varskos om slussarna i god tid. Stänger med diagonalt ställda vita tavlor markerar att det är 300 meter till närmaste sluss, och genom att sakta farten och ge signal är förberedelserna vid slussen klara när man kommer fram. I Borensberg finns det alltid en trogen skara åskådare som med spänning följer slussvaktarens arbete. Han manövrerar fortfarande slussportarna med handkraft för att demonstrera hur det gick till på det gamla sättet. Det är ett tungt arbete med dragbom och luckspel. Men många åskådare är villiga att hjälpa till. Det här är en bestämmande sluss, vilket innebär att man härifrån reglerar vattenflödet in i kanalen, så att slussarna längre fram får det vatten som behövs. Så många passagerare som möjligt försöker följa skådespelet från det trånga fördäcket.
Framför oss öppnar sig nu slätten med de böljande sädesfälten och en underbar allé med ek, oxel, lind, lönn och ask så långt ögat når. Vi lägger också märke till den gamla dragvägen eller dragstigen längs hela kanalen. På den tre meter breda dragvägen, skulle hästar eller oxar dra skutorna mellan sjöarna. Kanalsträckorna var indelade i skjutshåll. Vid varje skjutshåll kunde man hyra dragare. Numera är oftast den gamla dragvägen cykelväg. Många föredrar en billig cykelsemester längs kanalen, där det överallt finns möjligheter till övernattning.
Vi har god tid att närmare beskåda naturens skönhet och det konstnärliga sinne som är kännetecknande för Skaparen av allt detta. Vi har också god tid att närmare betrakta de pittoreska slussvaktarstugorna med sina skarpa färger i knutar och fönsterbågar och med snickarglädje i taklisternaa. I de små vassdungar som finns kring kanalen ser vi också med nöje och uppskattning sjöfågelfamiljer simma omkring och ”rulla” fram och tillbaka för varje passerande båt — verkligen ett rörligt familjeliv.
Vi blir nu plötsligt uppmärksammade på en ny sällsamhet av på en gång antikt och modernt slag: den akvedukt som invigdes den 10 maj 1970 och leder kanalen över landsvägen i Ljungsbro. Sällan kan man åka båt över en bilväg. Men här passerar faktiskt båtarna på kanalen över bilarna. Romarna var ju kända för sina akvedukter som försåg städer med friskt källvatten från bergen. Även om de vattenledningar som skapades på den tiden var skönare i sitt slag, föraktar vi dock inte den härliga idyll det innebär att långsamt glida fram över den trafikerade landsvägen.
Denna dagsresa på cirka 4 mil börjar nu lida mot sitt slut, och vi når kanalbron i Berg. Från denna plats ser vi den långa slusstrappan med sina 15 slussar och en höjd av cirka 40 meter ner mot sjön Roxen. När vi dröjande går av båten och får fast mark under fötterna igen frågar vi oss: Blev denna kanal, som invigdes i sin fulla sträckning den 26 september 1832, den ”pulsåder” med livlig trafik som man hade tänkt sig?
Kanalens betydelse
Den grundläggande tanken med kanalen hade varit att varor från landets inre delar lätt skulle kunna skeppas till kusterna för vidare export och att varutransporter inom landet skulle underlättas. Framför allt var det spannmål som kom i fråga, men även andra varor hade stor betydelse.
Så länge det inte fanns någon konkurrenssituation var kanalen en given transportled för gods och persontrafik mellan de stora kuststäderna Göteborg och Stockholm. Men de första tecknen till problem började i och med den intensiva järnvägsbyggnationen från 1854 och fram till 1914. Även om kanaltransporterna var billigare under den här perioden och till och med kunde öka i godsvolym, så var det ändå början till en omöjlig konkurrens i transporthänseende. Situationen blev ännu mörkare när lastbilarna från 1930-talet tog över en allt större del av godstransporterna. De ökande kraven på snabbhet i varudistributionen gjorde att kanaltransporter efter andra världskriget alltmer kom i bakgrunden.
Men även om kanalen inte fick den nationalekonomiska betydelse som man räknade med, är den ändå i dag av stort rekreationsvärde. Från öppningen omkring den 15 maj till kanalens stängning i mitten av september har under senare år bortåt 6.000 fritidsbåtar årligen passerat. Trafiken har mer än fördubblats på tio år, och sannolikt kommer den att öka än mer i takt med att satsningar görs för att underlätta den här typen av turism. Omkring 100.000 passagerare reste i fjol på kanalen, och i år räknar man med en ökning av antalet besökare.
Det har varit en skön båttur förbi slätt och sjö med skiftande naturupplevelser och fantasieggande historia och — inte att förglömma — den trevliga samvaron på däck. Visst skulle vi vilja fortsätta ut i skärgården, från lummiga holmar, via fjärdarnas glittrande vatten ut till kobbar och skär och öppna havet för att slutligen lägga till i Stockholm. Göta kanal är en fantastisk upplevelse hur du än tar dig fram — med någon av kanalbåtarna, med egen båt eller med cykel på den gamla dragvägen utmed kanalen. Bara detta att se hur en slussning går till kan vara ett fascinerande skådespel. Skönheten och idyllen har gjort ett starkt intryck på oss och övertygar oss om att Göta kanal nu är en ”pigg 150-åring” som är värd att uppleva. — Från en av våra läsare.