Vid liv! — med hjälp av dialys

”NI HAR 10 till 15 år kvar att leva.” Det var den dystra framtidsutsikt läkarna gav mig år 1965. Men det kom egentligen inte som någon överraskning. Jag hade haft besvär med mina njurar i nästan 10 år. Det var ett problem som undan för undan hade förvärrats, tills jag slutligen fick njurinsufficiens. Stora doser av antibiotika gav en viss lindring, men läkarna var allt annat än optimistiska beträffande min framtid.

Trots dessa dystra utsikter beslöt jag mig för att använda mina ”sista” år i Guds tjänst. Min man Bill var resande representant för Jehovas vittnen och tjänade vid detta tillfälle som områdestillsyningsman. Trots min vacklande hälsa ville jag fortsätta att följa med honom på hans resor; och jag gjorde detta under de närmaste tio åren. Men år 1975 drabbades jag av slutgiltig njurinsufficiens. Vid denna tid hade Bill tillsynen över en krets, ett något mindre antal församlingar, i Sheffield — den berömda stålstaden. Lyckligtvis var Sheffield också berömt för sin njurforskning, så när jag var alltför sjuk för att kunna färdas de 26 milen till London med ambulans, gick njurkonsulten i Sheffield med på att behandla mig.

När jag kom in på sjukhuset, hade så mycket slaggprodukter ackumulerats i kroppen att jag kräktes oavbrutet. För att motverka detta förde man sonder genom näsan ner i magen och tappade av en del av maginnehållet. Denna procedur upprepades ungefär två gånger i timmen i flera dagar. Därefter började man med peritonealdialys. Efter att ha gett mig lokalbedövning förde läkarna in en smal plastkateter genom nedre delen av bukväggen. Med hjälp av ett Y-rör kopplades sedan denna kateter till två påsar dialysvätska som hängde på en ställning. Konstruktionen var mycket enkel. Med hjälp av tyngdkraften rann vätskan långsamt ner i bukhålan. Där fick den stanna kvar i 20 minuter och ta upp slaggprodukter från blodet. Därefter sänktes de två påsarna ner till golvet och vätskan rann ut. Detta kretslopp upprepades under 48 timmar, och hela processen måste upprepas varje vecka. Läckande vätska och en genomblöt säng gjorde behandlingen ännu obehagligare. Men kroppen vande sig vid den, och jag måste erkänna att den gjorde mig mycket gott under de fyra månader den varade.

Bunden vid en maskin?

Även om peritonealdialysen hade varit till stor hjälp, blev jag så småningom tvungen att stifta bekantskap med en hämodialysmaskin. Detta innebar att man måste lägga en AV-fistel (arterio-venös fistel) — en operation som syftar till att förstora venerna. Detta gör det lättare att föra in de kanyler som används vid hämodialysen. Den första operationen misslyckades. Blodet koagulerade. Man gjorde emellertid ett nytt försök på högra armen, och det lyckades. Efter fyra månader på detta sjukhus flyttades jag därför till ett annat i juli 1975. Där såg jag en dialysapparat för första gången.

Jag tror att detta var en av de värsta perioderna i mitt liv. När jag såg den där maskinen, insåg jag för första gången hur bunden jag skulle bli i framtiden. Resten av mitt liv skulle jag bli tvungen att tillbringa minst sex timmar om dagen, tre dagar i veckan, vid denna maskin, plus två timmars förberedelse och rengöring. Dessutom skulle jag aldrig kunna lämna maskinen någon längre tid. Efter ett liv i frihet, då jag kunnat tjäna Jehova Gud var behovet än funnits, föreföll detta som en fruktansvärd börda.

”Du blir tvungen att vänja dig”

Hämodialys är en fascinerande process. Först förs två kanyler in i blodkärlen. Blodet pumpas genom den ena kanylen och en flera meter lång plastslang in i en konstgjord njure. Det är denna ”njure” som utför själva renandet av blodet. Därifrån passerar blodet genom ännu fler plastslangar till den andra kanylen och därifrån tillbaka in i kroppen. Dialysmaskinen sköter själv det mesta av arbetet.

Införandet av kanylerna var, och är fortfarande, ganska svårt att stå ut med. Det är smärtsamt och kräver ibland flera försök. Detta beror på att kanylen måste föras in i en ven, träs in i den, så att säga, inte genom den. När detta inträffar sipprar blod ut och fyller de kringliggande vävnaderna och förorsakar en smärtsam svullnad eller bula. Det var också vissa problem med att anpassa sig mentalt och fysiskt till rutinen.

Maskinen verkade så komplicerad att jag trodde att jag aldrig skulle kunna klara av den. Detta och problemet med kanylerna gjorde att jag till slut började gråta av bedrövelse. Men en sjuksköterska sade: ”Du blir tvungen att vänja dig, annars kommer du att dö.”

”Det kan hända”, sade jag, ”men det finns det som är värre än att dö. Döden skrämmer mig inte.”

”Men”, fortsatte hon, ”låt oss se saken från en annan synvinkel. I ditt arbete gör du en hel del för att hjälpa andra människor. Människor behöver den sortens hjälp, så tänk på dem och på det arbete du kan uträtta.” Det fick mig att tänka.

Det var också en annan sak som uppmuntrade mig mycket. När jag kom till sjukhuset, sade njurkonsulten till sjuksköterskan: ”Ni är väl medveten om att fru Bull är ett Jehovas vittne? Se till att ni aldrig ger henne blod. Vi vill inte att någon skall komma viftande med blodflaskor. Se till att det skrivs upp i hennes journal.”

Vi skaffar oss ett eget hem

Eftersom jag var så allvarligt sjuk, blev det till slut absolut nödvändigt för oss att slå oss ner på en plats. Men eftersom vi hade rest i många år, hade vi inte något hem. Att få hyra ett hus verkade nära nog omöjligt, i synnerhet som vi i åratal aldrig hade bott någonstans i mer än några dagar åt gången. Dessutom hade vi inte de ekonomiska resurser som krävdes för att inreda ett hem. Men medan jag låg på sjukhuset, började min man Bill trots detta att försöka hitta någonstans där vi kunde bo. Vi tänkte på Jehovas löfte att aldrig överge sina tjänare. — Psalm 37:25, 26.

Det visade sig att två andra heltidsförkunnare hade blivit inbjudna att genomgå Vakttornets Bibelskola Gilead (en skola för utbildning av missionärer). Så precis när vi behövde någonstans att bo, flyttade de, och vi fick hyra huset. Nu gällde det att möblera det.

Från hela landet kom pengar och gåvor. När vi till exempel fick höra att några begagnade möbler som vi var i stort behov av var till salu för det facila priset 155 pund (omkring 1.550 kronor), köpte vi dem. Nu hade vi inte ett öre kvar. Följande morgon fick vi ett brev från en kristen syster som vi inte kände och som inte visste någonting om vårt möbelköp. Brevet innehöll en check på 150 pund (omkring 1.500 kronor)!

När vi hade inrett vårt hem, fick jag komma ut från sjukhuset, men i fyra månader fick jag återvända varje vecka för att få peritonealdialys. Mer än 500 vänner från hela landet skickade kort och brev, där de skrev att de bad för mig och önskade att jag skulle bli frisk. Eftersom jag själv kände mig mer eller mindre hjälplös, gav mig vetskapen om dessa böner oerhört stor tröst. Under hela denna tid fortsatte Bill att betjäna församlingarna i sin krets. Till slut blev han emellertid tvungen att bestämma sig för att skaffa sig ett förvärvsarbete, för att vi skulle kunna fullgöra våra åtaganden. Han började därför arbeta som sotare.

Hemdialys

Kort efter det att vi flyttat in i vårt nya hem fick vi installerat ett av den moderna teknologins under: en hemdialysmaskin. Den är bara 122 gånger 69 centimeter i fyrkant. Den sköter temperaturen, blodflödet och sammansättningen av dialyskoncentrat och vatten, den process genom vilken slaggprodukterna skils från blodet. En serie alarmfunktioner som kontrollerar dessa och andra processer gör att maskinen är så gott som hundraprocentigt säker. Trots detta innebar denna dialysmaskin stora inskränkningar för både Bill och mig. På den tiden kunde Bill bara arbeta två och en halv dagar i veckan, eftersom han alltid måste vara närvarande när jag fick dialys. Under de senaste åren har emellertid två kristna systrar kärleksfullt turats om att komma och se till mig under dialysen. Om mitt blodtryck blir för lågt, kan jag bli så dålig att jag förlorar medvetandet. Så fastän maskinen är en välsignelse, är dialysen ändå ett uthållighetsprov för alla berörda parter. Tre gånger i veckan måste jag gå igenom denna sex timmar långa pärs.

Efter arton månaders behandling återfick jag så småningom i någon mån mina krafter och fick möjlighet att ta del i viss kristen verksamhet. Men så i februari 1977 började min sjukligt förstorade vänstra njure att blöda. Det blev omöjligt att utföra dialysen i hemmet, och jag återvände till sjukhuset. Mitt tillstånd förvärrades emellertid, och blodförlusten blev allt större. När alla andra behandlingsmetoder hade misslyckats, föreslog man en sista utväg — blodtransfusioner.

Döden släpper sitt grepp

Sjuk och döende som jag var avvisade jag detta förslag. Jag visste genom mitt studium av bibeln att detta skulle vara i strid med Guds lag. (Se 1 Moseboken 9:4; Apostlagärningarna 15:29.) Men mitt blodvärde sjönk mer och mer. Jag blev allt tröttare. De yttre blödningarna avstannade, men de inre blödningarna fortsatte. Jag föll i koma. Under de fyra och en halv dagar denna varade, sjönk hemoglobinvärdet till den ofattbart låga nivån 18 gram per liter. Långt före detta krisläge hade man förlorat allt hopp. Man talade om för min familj och mina vänner att jag inte skulle överleva natten.

På femte dagen vaknade jag emellertid, såg min man och sade: ”Bill, vill du vara snäll och ge mig lite vatten?” Jag satte mig upp och drack, medan Bill kammade mitt hår. Men sedan lade jag mig ner igen och somnade. ”Nu är det slut”, tänkte Bill. Men det var i själva verket en vändpunkt. Till sjukhuspersonalens stora förvåning började jag bli bättre. ”Ett mirakel!” sade de. Jag betraktade det som ett hävdande av Jehovas ord och lag.

En svår tid började. Jag var mycket svag, kunde inte gå och kände mig fruktansvärt nedstämd. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag var hemma igen. Jag såg mig själv som invalid för all framtid, i behov av hjälp så snart jag skulle förflytta mig. Men mitt blodvärde började stiga. I slutet av september opererade man bort den sjuka njuren. Mitt Hb-värde hade då stigit till 119 gram per liter, och även efter operationen låg det, otroligt nog, på 103! Kirurgen sade att bland alla de nefrektomier (avlägsnande av njurar) som han hade utfört, hade han aldrig sett så små blodförluster. När stygnen togs tio dagar senare, var mitt blodvärde uppe i 113 — en mycket hög siffra för njurpatienter, av vilka många får regelbundna blodtransfusioner.

Att leva med dialys

Att vara beroende av dialys innebär att man måste lära sig att leva ett ganska restriktivt liv. Men jag kan sköta hemmet och laga mat. Jag tar också regelbundet del i att predika de goda nyheterna om Riket från hus till hus och är närvarande vid församlingens möten. Även om jag kan vara hemifrån endast två eller tre dagar åt gången (jag måste få dialys den fjärde dagen), har jag till och med kunnat vara närvarande vid Jehovas vittnens kretssammankomster och stora konvent.

Vad beträffar dieten, måste jag undvika födoämnen som innehåller mycket kalium och salt; jag får inte äta för mycket frukt, ingen choklad, inga nötter och ingen torkad frukt. Jag måste hålla mig till vitt bröd och kan äta kakor endast om de inte innehåller bakpulver. De enda drycker som är tillåtna är lite kaffe eller te, om det är svagt. Chokladdrycker, vin och öl är förbjudet.

Trots allt detta känner jag mig mycket lyckligt lottad. Jehova har visat mig sådan kärleksfull omtanke och tillsyn. Jag har en hängiven make som fortsätter att hjälpa mig på alla sätt. Underbara kristna bröder och systrar har också gjort så mycket för att styrka mig under alla dessa år. Jag kan inte heller nog uttrycka min uppskattning för den vänlighet jag fått röna från konsulterande läkare, kirurger och sjukhuspersonal. Mer än en gång har man berättat för nya läkare och sjuksköterskor hur jag var nära att dö på grund av blodförlust, vägrade att ta emot blodtransfusioner och ändå nu har normala blodvärden.

Jag har lärt mig att även om döden är en fiende, är den inte en fiende som man behöver frukta. Även om jag har vandrat i dödsskuggans dal, har jag aldrig behövt frukta något ont. (Psalm 23:4) Vare sig vi lever eller vi dör, gör vi det för Jehova, för våra liv ligger i hans händer. (Romarna 14:8) ”Hur kan jag återgälda Jehova för alla hans välgärningar mot mig?” har jag ofta undrat. (Psalm 116:12, NW) Livet är i sanning en dyrbar gåva, en gåva som jag nu åtnjuter tack vare Guds hjälp, det kärleksfulla engagemanget från skicklig medicinsk personal — och min dialysmaskin. — Berättat av Dorothy Bull.

[Infälld text på sidan 20]

När alla andra behandlingsmetoder hade misslyckats, föreslog man en sista utväg — blodtransfusioner

[Infälld text på sidan 20]

Man talade om för min familj och mina vänner att jag inte skulle överleva natten

[Infälld text på sidan 21]

”Nu är det slut”, tänkte Bill. Men det var i själva verket en vändpunkt

[Infälld text på sidan 22]

Jag har lärt mig att även om döden är en fiende, är den inte en fiende som man behöver frukta

[Bild på sidan 19]

Jag måste tillbringa minst sex timmar om dagen, tre dagar i veckan, vid dialysmaskinen, men jag är vid liv