Kinesiska tecken — varför skrivs de på det sättet?
DEN lille pojken som sitter i skolbänken är koncentrationen personifierad. Med vänstra handen håller han fast ett stycke rispapper, på vilket ett rutsystem finns tryckt. Huvudet är lutat något åt vänster, och ögonen är koncentrerade på spetsen av en pensel med ett smalt bambuskaft som han håller upprätt i högra handen. Han för penseln i en långsam och kontrollerad rörelse, då och då avbruten av att han doppar penseln i ett bläckhorn. Han håller mödosamt på att lära sig skriva — kinesiska.
Vad som kommer på papperet kan tyckas vara otroligt komplicerat och hopplöst förvillande för en västerlännings öga. Men genom aldrig upphörande övning och upprepning får den lille pojken, liksom milliontals andra unga elever i Kina, lära sig de första grunderna i det kinesiska skriftspråket, kanske på det enda praktiska sättet.
En förteckning av idéer
Vad som skiljer kinesiskan från de flesta andra språk är att det inte har något alfabet. Därför skrivs de kinesiska tecknen inte på så sätt att man helt enkelt skriver ljuden med hjälp av bokstäver, som man gör på svenska och på andra alfabetiska språk. I själva verket är det kinesiska skriftspråket inte en förteckning av talade ljud; det är snarare en förteckning av idéer.
Enligt språkforskarnas vokabulär är det kinesiska skriftspråket ideografisk skrift, idéskrift. Varje ord eller tecken förmedlar, genom sin form och sitt utseende, en viss idé till läsaren. Om det är en enkel idé, kan tecknet bara bestå av en enkel bild av den. Språkforskaren kallar den här sortens tecken för Piktografi, bildskrift. Den innefattar ord för vanliga föremål som man känner till från vardagslivet, till exempel
SOL MÅNE TRÄD MAN MUN [Kinesiska tecken]
När du ser på orden här ovan, är det inte säkert att du tycker att de ser ut som bilder. Det beror på att dessa bildtecken genom åren har förenklats undan för undan, så att de skulle bli lättare att skriva. Men om du skulle undersöka de äldre versionerna av dessa ord, skulle du finna att bildelementet är mycket framträdande. I illustrationen på sidan 24 kan du se vilka förändringar som några av tecknen har genomgått, från ren bildskrift till vänster till våra dagars stiliserade form.
Ett skriftsystem som enbart bestod av enstaka bildtecken skulle naturligtvis vara mycket begränsat, eftersom inte alla begrepp kan återges med en enkel bild. För mer komplicerade och abstrakta idéer består därför tecknen vanligen av flera enkla bildtecken, som satts ihop så att människor, mot bakgrund av sin egen erfarenhet, kan känna igen idéerna. ”Sol” och ”måne” tillsammans betyder till exempel ”ljus”, ”lysande”; en ”man” som lutar sig mot ett ”träd” betyder ”vila”.
SOL + MÅNE = LJUS [Kinesiska tecken]
MAN + TRÄD = VILA [Kinesiska tecken]
Det är väl ganska lätt att förstå varför dessa båda tecken är utformade på det här speciella sättet. I det enklare levnadssättet förr i tiden fanns det förmodligen ingenting som lyste starkare än solen eller månen, och en kort rast under ett träd skänkte angenäm vila.
Några ovanliga idéer
Det finns emellertid vissa ord som tycks ha en mycket ovanlig bakgrund, en bakgrund som kan förefalla sakna varje samband med de erfarenheter människor har av vardagslivet nu för tiden. Ta till exempel tecknet för ”fartyg”. Det är ju verkligen inte något särskilt komplicerat begrepp att förklara. Ändå är tecknet överraskande nog mycket komplicerat. Det består av tre enkla tecken:
BÅT + ÅTTA + MUN = FARTYG [Kinesiska tecken]
Den tredje delen, ”mun”, är ett mycket vanligt tecken som också kan betyda ”människor”, ungefär som det gör i det svenska uttrycket ”ännu en mun att mätta”. Tecknet för ”fartyg” kommer alltså från idén om eller tanken på ”åtta människor i en båt”. Konstigt, inte sant? Var har den idén kommit ifrån?
Vi tar ett annat exempel. Tecknet för ”girighet” eller ”girig” skrivs med två tecken för ”träd” placerade ovanför tecknet för ”kvinna” eller ”kvinnlig”.
TRÄD + TRÄD + KVINNA = GIRIG [Kinesiska tecken]
Den övre delen av ordet, två träd bredvid varandra, är i sig själv tecknet för ”skog”. Men när hela tecknet skall framställa något i bild tycks det föreställa en kvinna som står framför, eller möjligen tittar upp mot, två träd. Varför framställs tanken på ”girighet” på det här sättet?
Många andra tecken kan analyseras med liknande resultat. De berättar fängslande historier som inte förefaller ha något som helst samband med människors vanliga erfarenheter från det dagliga livet. De tycks visa på en bakgrund eller en källa till idéer och uppfattningar som skiljer sig helt från vad de flesta människor, i synnerhet kineserna själva, skulle betrakta som typiska. Var kommer sådana idéer ifrån?
Ett tänkbart samband?
Om du känner till något från bibeln, kanske du lade märke till något som verkade bekant i fråga om bakgrunden till tecknet för ”fartyg”. Håller du inte med om att det finns en slående likhet med bibelns berättelse om hur Noa och hans familj, sammanlagt åtta personer, överlevde syndafloden i arken? — 1 Moseboken 7:1—24.
Hur är det då med tanken bakom tecknet för ”girighet”? Du minns kanske bibelns beskrivning av Edens lustgård, i vilken två träd särskilt namnges: ”Livets träd mitt i lustgården, likaså kunskapens träd på gott och ont.” (1 Moseboken 2:9) Var det inte Evas omåttliga begär efter frukten på ett av dessa träd som slutligen ledde till fördärv för mänskligheten?
Är det här bara tillfälligheter, eller ligger det något mera bakom? I en bok med titeln Discovery of Genesis (Upptäckten av Första Moseboken) analyserade de båda författarna, C. H. Kang och Ethel R. Nelson, tiotals ideografiska kinesiska tecken, inbegripet de två som nämnts tidigare, och de lade då märke till att ”när tecknen plockades isär i de komponenter som de bestod av, så återgav de gång på gång delar av skildringen om Gud och människan som finns i de första kapitlen i Första Moseboken”.
Men, undrar du kanske, vilket tänkbart samband kan det finnas mellan bibeln och det gamla kinesiska sättet att skriva? Det kan faktiskt verka svårt att hitta något som är mera avlägset från bibeln än de gåtfulla österlänningarnas språk. Men om man på ett objektivt sätt tar i betraktande det som sägs i bibeln och jämför det med vad man känner till från bevisad historia, så får man hjälp att förstå att ett sådant samband inte är orimligt.
Ledtråd i bibeln
Historiker har länge sagt att civilisationens och språkets ursprungliga hem fanns på den mesopotamiska slätten. Detta är i själva verket i full överensstämmelse med vad som sägs i bibeln. I Första Moseboken, kapitel 11, omtalas en händelse som ägde rum i Sinears land i Mesopotamien, något som ger oss den behövliga ledtråden i vår undersökning.
”Hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt”, sägs det i 1 Moseboken 11:1. Denna enhet missbrukades emellertid av människorna i trots mot vad som var Guds uppsåt för dem. ”De sade: ’Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn. Vi kunde eljest bli kringspridda över hela jorden.”’ — 1 Moseboken 11:4.
Tornet var förstås det ökända Babels torn. Det var alltså i Sinears land i Mesopotamien som Gud förbistrade människans språk. ”Därav fick den namnet Babel, eftersom Herren [Jehova] där förbistrade hela jordens tungomål. Därifrån spred också Herren [Jehova] ut dem över hela jorden.” — 1 Moseboken 11:9.
En tvistefråga
I den vetenskapliga världen godtar man naturligtvis inte gärna den här bibliska skildringen. Vad vetenskapen beträffar är man faktiskt där inte överens om hur det kinesiska språket uppstod. Och det råder delade meningar bland forskarna när det gäller frågan om det kinesiska skriftspråket uppstod i Kina eller om det fördes in utifrån, åtminstone från första början.
I. J. Gelb framhåller till exempel i sin bok A Study of Writing (En undersökning av skrivkonsten): ”Att det kinesiska skriftspråket direkt härstammar från Mesopotamien, vilket framkastats av vissa forskare på grundval av formella jämförelser mellan kinesiska och mesopotamiska tecken, har aldrig bevisats genom noggranna vetenskapliga metoder.” David Diringer skrev på liknande sätt i sin bok The Alphabet (Alfabetet): ”Försöket från vissa forskare att bevisa att det tidigaste kinesiska skriftspråket har sumeriskt ursprung är i alla händelser en stor överdrift.”
Vi måste emellertid lägga märke till att bibeln inte säger att alla andra språk utvecklades eller härleds från ett ”enahanda tungomål” som talades ”på enahanda sätt” av människorna där borta i Sinear. Vad som framgår är att de språk som blev ett resultat av förbistringen var så olika varandra och hade så lite gemensamt att människorna tvingades överge byggnadsprojektet och flytta ut ”över hela jorden”, eftersom de inte längre kunde göra sig förstådda eller tala med varandra.
Vad som tydligen hände var att förbistringen suddade ut det ursprungliga språkmönstret i människornas sinnen och ersatte det med nya. Därför var de nya språk som de talade helt olika det de tidigare kände till. Dessa var inte några sidoskott eller biprodukter till deras ursprungliga ”enahanda tungomål”.
Vad man däremot måste komma ihåg är att även om deras språkmönster förändrades, så gjorde tydligen inte deras tankar och förmåga att minnas det. Deras erfarenheter, traditioner, ängslan, kärlek, känslor och uppfattningar fanns kvar. Detta förde de med sig vart de än kom, och det hade ett starkt inflytande på de religioner, kulturer och språk som utvecklades i de mest avlägsna delar av jorden. När det gäller kineserna, kom uppenbarligen denna förmåga att minnas till synes i deras piktografiska och ideografiska skrivtecken.
Det är därför inte förvånande att Diringer, som citerades tidigare, sedan han hade gjort invändningar mot teorin att kinesernas skriftspråk härrör direkt från den sumeriska skrivkonsten, erkänner att ”den allmänna uppfattningen om hur man skriver kan ha lånats, direkt eller indirekt, från sumererna”.
Vilken slutsats kan vi dra?
Vår korta undersökning av idéerna bakom de ideografiska kinesiska skrivtecknen för fram frågan om deras källa eller ursprung i förgrunden. Som vi har sett har forskarna svårt att godta påståendet att den kinesiska skrivkonsten kan härledas från en källa utifrån. Men deras invändningar grundar sig på bristen på formella eller yttre likheter. Problemet kommer kanske att förbli olöst till dess ytterligare arkeologiska bevis finns att tillgå.
Å andra sidan har vi kunnat lägga märke till att likheten mellan tankarna bakom de kinesiska skrivtecknen och bibelns redogörelse för människans tidigaste historia är minst sagt anmärkningsvärd. Även om det bara är fråga om omständighetsbevis, är det inte desto mindre fascinerande att tänka sig att det är möjligt att den kinesiska skrift, som vår unge studerande höll på att öva sig i, kan ha sin grund i de idéer som kom från Sinear som ett resultat av språkförbistringen vid Babels torn och av att människorna då spreds ut över jorden.
[Tabell på sidan 24]
(För formaterad text, se publikationen)
Utvecklingen av några kinesiska skrivtecken under århundradenas gång
HÄST
SKÖLDPADDA
FISK