Oskyldiga offer för atomåldern
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Guam
MÅNDAGEN den 1 juli 1946 skakades den glittrande stilla lagunen vid en föga känd atoll bland Marshallöarna omkring 3.200 kilometer sydväst om Hawaii av en bländande explosion. Ett radioaktivt svampliknande moln steg 10 kilometer upp i luften, och Bikini blev i ett nu känt som området för de första atombombsproven i fredstid.
Bikini består av ett antal små tropiska öar och småöar runt en oval, 775 kvadratkilometer stor lagun. Fem månader efter det att städerna Hiroshima och Nagasaki ödelades av atombomber valde Förenta staternas regering Bikini som platsen för fortsatta atombombsexperiment, och detta kungjordes officiellt i Förenta staterna. Men först några veckor senare blev invånarna på Bikini underrättade om att de måste flytta.
De 167 öborna var ovilliga att lämna sina hem, men de gick med på det när de fick veta att proven var ”till mänsklighetens bästa och skulle göra slut på alla världskrig”. Snart började tusentals militärer och vetenskapsmän, liksom hundratals fartyg och flygmaskiner, anlända till den palmbevuxna atollen. Under tiden gjorde sig bikiniborna, med sorg i hjärtat, beredda att lämna sina hem och ge sig av på en lång odyssé som för några av dem ännu inte är avslutad.
Bikiniborna hade fått besked om att de skulle kunna få återvända efter det att proven hade genomförts, och därför valde de att bosätta sig på atollen Rongerik 200 kilometer österut. Men Rongerik var inget Bikini. Denna tidigare obebodda atoll, som bestod av 17 öar, utgjordes av endast 1,3 kvadratkilometer landyta, jämfört med Bikinis 6 kvadratkilometer. Dess lagun om 142 kvadratkilometer kunde på intet sätt jämföras med Bikinis 775 kvadratkilometer stora lagun. Den enda källan på ön gav bara bräckt vatten. Kokosnötterna var av dålig kvalitet. Många fiskarter som var ätliga på Bikini var giftiga på Rongerik. Mindre än en månad efter det att bikiniborna hade anlänt bad de att få återvända hem. Detta var tyvärr nu inte möjligt.
Folket på den närliggande atollen Rongelap fick höra om deras nödsituation och försökte komma till hjälp genom att forsla fisk och annan mat till dem i sina utriggarkanoter. Men situationen på Rongerik fortsatte att försämras. En vådeld förstörde 30 procent av de produktiva kokospalmerna, vilket medförde ännu större brist på mat. Flera läkarrapporter som avgavs under de två följande åren bekräftade att bikiniborna var ett ”svältande folk” och att deras avflyttning hade ”fördröjts alltför länge”.
Slutligen evakuerades de en andra gång till ett tillfälligt läger på flottbasen Kwajalein som också tillhör Marshallöarna. Flera månader senare röstade de för att flytta till Kili. Kili är en ensam ö, som upptar en yta på mindre än en kvadratkilometer. Men den hade en viktig fördel som gjorde att man valde den — den var obebodd. Varför var det så viktigt?
Invånarna på Marshallöarna har ingen äganderätt till andra landområden än de som finns på deras hematoller. De säljer och köper inte heller jord som folk av andra nationer gör. Eftersom land och hav ger dem deras uppehälle, är de obenägna att slå sig ner där andra öinvånare redan bor. På varje annan ö än en obebodd skulle de få en ställning som motsvarade fattiga släktingars, som var beroende av de ursprungliga invånarnas godhet. Bikiniborna ville inte komma i den situationen. Därför valde de att fara till Kili.
Men levnadsförhållandena där var usla. Kili omges av smala klipphyllor som stupar brant ner i det djupa vattnet. Även om kokosnötter växer bra där och det faller rikligt med regn, så finns det inga rev där man kan fiska och inga skaldjur, eftersom bränningarna slår direkt mot klipporna. Man kan inte använda kanoter, eftersom det är omöjligt att sjösätta dem på grund av den grova sjön. Medan passadvinden blåser är oceanen så stormig att inga båtar med förnödenheter kan komma till ön. En bikinibo som nu bor på Majuro yttrade sig så här: ”Livet på Rongerik och Kili var mycket hårt. Det var värre än att sitta i fängelse, eftersom öarna var så små och det inte fanns tillräckligt med mat.”
Under tiden ...
Under tiden hade man med ytterligare atombombsprov i tankarna ögonen på en annan ögrupp inom Marshallarkipelagen som heter Eniwetok och som omfattar 40 öar. Därför evakuerades befolkningen och fördes till Ujelang 200 kilometer åt sydväst. Den ön hade olyckligtvis också utvalts av bikiniborna, som redan höll på med att bygga nya hus åt sig där, när myndigheterna med kort varsel flyttade dit eniwetokborna i stället. Det uppstod mycken bitterhet bland bikiniborna över detta.
Sedan kom vätebomberna, av vilka den första provades vid Eniwetok 1952. En ö pulvriserades fullständigt liksom delar av två andra. Den 1 mars 1954 fick en provsprängning (ironiskt nog kallad Bravo) katastrofal utgång. Detta var den dittills största kända vätebomben, och den var kanske 700 gånger kraftigare än den första atombomb som fälldes vid Bikini. Ett bländande ljussken följt av en eldboll med flera millioner graders hetta sköt uppåt med en hastighet av 500 kilometer i timmen. Inom några minuter reste sig det svampliknande molnet till en höjd av omkring 30 kilometer.
Lagunen skakades av flera kraftiga stormvindar på hundratals kilometer i timmen. Hundratals millioner ton av Bikinis öar och rev pulvriserades och sögs upp i luften tillsammans med lagunens vatten. Vindar på hög nivå transporterade den dödliga radioaktiva askan 130 kilometer bort, där den dalade ner som snö på 23 japanska fiskare i en båt som hette ”Lyckliga draken”. Mer än 160 kilometer bort på de bebodda atollerna Rongerik och Rongelap — vars invånare hade varit så vänliga mot de fördrivna bikiniborna — föll den gryniga, radioaktiva askan ner och lade sig till ett djup av 5 centimeter. Nästan 440 kilometer bort, på atollen Utirik, föll askan som en dimma. Inalles 11 öar och 3 atoller blev direkt berörda.
Strax efteråt började de japanska fiskarna och invånarna på Utirik och Rongelap uppvisa tecken på att ha blivit utsatta för direkt radioaktiv strålning: klåda, sveda i skinnet, illamående och kräkningar. En av de japanska fiskarna dog inte långt därefter, och inom de två följande åren fick den japanska regeringen två millioner dollar i ersättning för de övriga sjuka besättningsmedlemmarna och för den skada som drabbade tonfiskindustrin.
När proven var över hade man sprängt 23 laddningar vid Bikini och 43 vid Eniwetok. De varierade i sprängkraft mellan 18 kiloton och 15 megaton! Även om det var uppehåll mellan proven, var det i medeltal en sprängning varannan dag när en serie sprängningar utfördes.
Vad skulle ske härnäst?
Någon tid efter det att proven var över trodde alla att bikiniborna skulle kunna återvända hem. Efter en första undersökning av atomenergikommissionen år 1969 förklarades Bikini vara ett säkert område. Allt material som hade med proven att göra skulle dumpas på tre platser mindre än två kilometer ut i lagunen. Man sade till bikiniborna: ”Det finns praktiskt taget ingen radioaktiv strålning kvar, och vi kan inte finna någon märkbar effekt på vare sig växt- eller djurliv.” Uppstädningen och återvändandet planerades kunna ske under en åttaårsperiod.
Men den länge närda drömmen blev till en mardröm. I stället för de frodiga öar som de hade lämnat fann de som återvände en söndertrasad atoll täckt av en tjock, värdelös buskvegetation, få träd och tonvis med bråte efter proven. Några grät bittert. Men med ekonomisk hjälp började de ändå arbeta med att återplantera kokospalmer och andra nyttoväxter och att bygga hus.
Men deras svårigheter var inte slut. Radiologiska prov som gjordes 1972 och 1975 visade högre strålningsvärden än man från början hade räknat med. En del vattenkällor var alltför radioaktiva för att man skulle kunna dricka vattnet ur dem. Vissa födoämnen blev förbjudna. Man fann höga värden på radioaktivitet i deras kroppar. Så än en gång fick bikiniborna lov att flytta — tillbaka till Kili. De 50.000 kokospalmerna och de 40 nya husen, som var en del av rehabiliteringsprogrammet på tre millioner dollar, måste överges. Vetenskapliga studier på Bikini i april 1983 visade att om inte en omfattande upprensning görs, kommer det att ta åtminstone 110 år innan någon kan bo där.
Hur blev det med de andra offren?
År 1958 misslyckades sprängningen av en laddning som beräknades till 18 kiloton — det blev ingen kedjereaktion — och dödligt plutonium 237 spreds över ön Runit, en av Eniwetoks 40 öar. Resterna samlades sedan ihop och grävdes ned i bombkratern som fick ett lock av cement som var 110 meter brett och 50 centimeter tjockt. Det täcker 84.000 kubikmeter av något av det farligaste avfallet i världen. Enligt en rapport kommer det att vara fullständigt otillgängligt ”för evigt”. Endast tre öar i atollen är nu beboeliga, och maten där måste till största delen bestå av importerad föda till dess kokospalmer och brödfruktträd växt upp och man fått en skörd av arrowrot. År 1980 återvände 500 eniwetokbor till sin atoll, men mindre än två år senare for 100 av dem därifrån igen på grund av de svåra förhållandena. Uppstädningen och återställelsearbetet kostade 218 millioner dollar.
Under tiden har det visat sig att det förekommer förhållandevis fler fall av onormala förändringar i sköldkörteln, grå starr, tillväxtrubbningar, dödfödslar och missfall bland invånarna på de atoller som drabbats av radioaktivt nedfall än bland övriga marshallöbor. Många av de 250 marshallöbor som utsattes för ”Bravo”-sprängningen 1954 har fått tumörer på sköldkörteln. Alla 250 har skador på sköldkörteln. De tycks vara särskilt mottagliga för förkylningar, influensa och halsbesvär. De flesta blir fort trötta, och nästan alla är bekymrade för sin hälsa.
En företrädare för regeringen sade: ”Varenda en som har utsatts för påverkan frågar sig: ’Kommer jag att vara frisk i morgon? Kommer mina barn att vara normala?’ Och när han blir sjuk frågar han sig: ’Är det här en normal sjukdom, eller har bombens spöke kommit för att kräva mitt liv nu — åratal efteråt?”’ En man på Utirik klagade: ”Flera av mina barn, som var friska när de föddes, dog innan de var ett år gamla. ... Jag har förlorat sammanlagt fyra barn. Min son Winton föddes bara ett år efter bombkrevaden, och han har opererats två gånger i halsen för cancer i sköldkörteln.”
”Förlängd väntan ...”
Framtiden för flyktingarna från Bikini är fortfarande osäker. Just nu överväger Förenta staternas regering att sända dem till Hawaii, som är deras senaste val för en omplacering. De flesta bor ännu kvar på Kili. Deras erfarenheter visar hur tragisk kärnvapenkapprustningen är. Den kostar långt mer i pengar och bemödanden än mänskligheten har råd med. Också i fredstid skördar den sina offer som även omfattar oskyldiga åskådare som bor långt, långt borta från de mäktiga stater som tävlar med varandra om övertaget när det gäller kärnvapen.
Bibeln säger: ”Förlängd väntan tär på hjärtat.” (Ordspråksboken 13:12) Detta har blivit bikinibornas erfarenhet när de förlitat sig på människor. Dock har nu under många år ett budskap sänts ut över radio från Majuro över hela Marshallarkipelagen, ett budskap som riktar uppmärksamheten, inte på kapprustningen, utan på Guds rike som källan till verklig säkerhet. Detta är verkligen till det bästa för hela mänskligheten och medlet till att göra ände på alla världskrig. Snart kommer detta rike att ”stilla strider intill jordens ända” och ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. — Psalm 46:10; Uppenbarelseboken 11:18.
När bikiniborna som bor på Kili besöker Majuro för att skaffa förnödenheter eller göra affärer, får de detta budskap personligen av de många aktiva Jehovas vittnen som finns där. Kännedom om att den tid är mycket nära då Riket skall återinföra paradisiska förhållanden på jorden kommer att bli till hjälp för dem att kunna få uppleva den senare delen av den bibelvers som citerades här ovan: ”En uppfylld önskan är ett livets träd.” Under detta rike kommer det inte mer att bli något hot från kärnvapen — och inte heller några offer.