Ungdomar frågar:

Kommer jag att dö i ett eldklot?

ÅR 1945 dog tusentals ungdomar i Hiroshima och Nagasaki i Japan i atombombsexplosioner. Skräcken för sådan förödelse — som inte har glömts bort under de årtionden som har följt — har kommit tillbaka. Och denna gång oroar den många ungdomars tankar. Man kan därför hysa förståelse för den flicka i sjätte årskursen som drog följande slutsats: ”Om ett kärnvapenkrig bröt ut, skulle allting jag har levt för spolas bort som sanden på havsstranden. Alla mina drömmar om högskolestudier, om en karriär och om livet skulle vara borta.”

Kan detta hända? Kommer det att hända?

Kärnvapenkrig. Riskerna för ett sådant förefaller så påtagliga på senare tid att de klamrar sig fast vid ungdomars medvetande. Redan år 1978 visade sig detta bland ett urval av 434 amerikanska studenter. Sjuttio procent trodde att Förenta staterna inte skulle kunna överleva ett kärnvapenanfall. En enkät om fruktan som utfördes år 1982 av Read (en tidskrift för skolbarn) fick tusentals svar. Pojkar satte ”kärnvapenkrig” högst på listan över sådant de fruktar; flickor placerade det på andra plats, enbart föregånget av ”mina föräldrars död”. Vid en undersökning i Sverige fick 917 elever svara på ett frågeformulär angående olika hot de fruktade för. Kärnvapenkrig visade sig vara det som ungdomarna var mest rädda för — 42 procent av dem ansåg detta vara det största hotet. Flickorna var mer oroade för detta än pojkarna var. En tonåring som uttryckte sitt missmod inför sin kamrats mor skämtade följaktligen inte när han sade: ”Varför skulle jag bry mig om att få bra betyg? Världen kommer i alla fall att sprängas i bitar.”

Det är sannerligen inte alls lustigt att väga möjligheterna för och emot att världen kommer att sprängas i bitar. Den 20 november 1983 visades till exempel filmen The Day After (Dagen efter) i Förenta staterna. Filmen, som på ett målande sätt skildrade massdöd och händelseförlopp i vilka människor förångades, tycktes förstärka den skräck för kärnvapenkrig som fanns i mångas sinnen. Eftersom världen svävar i så stor fara, kanske du befinner dig i den situationen att du undrar om alla de vuxnas mål och ideal är orealistiska. Två psykiatriker från Harvarduniversitetet fruktar att många ungdomar kanske resonerar just på detta sätt. ”I en sådan värld”, rapporterade dr William Beardslee och dr John Mack år 1982, ”tycks det vara meningslöst att planera, och gängse värderingar och ideal förefaller naiva.”

Somliga värderingar måste ha missat målet, eftersom världen har kommit så nära en katastrof. Men om man erkänner att experterna har misslyckats i fråga om internationell politik, innebär då detta att du inte har någon framtid? Och har i så fall din mammas råd att göra dina läxor, äta ordentligt och borsta tänderna blivit värdelösa? Inte alls.

Bara två alternativ?

Ofta hör man, när kärnvapenhotet presenteras, att det bara finns två alternativ: Antingen löser människan nedrustningsproblemet, eller också ödelägger hon jorden. Och det är faktiskt svårt att tro att människan snart kommer att nedrusta och på något sätt övervinna sin girighet och aggressivitet.

Bibeln visar emellertid vad de två alternativen förbigår. Nej, mänskliga ledare sitter inte inne med alla svaren. ”Det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” (Jeremia 10:23) Men att medge att människor är inkompetenta innebär inte att man dömer vår jord till radioaktivt fördärv. Varför inte?

Därför att jorden kommer att bestå för evigt med människor som invånare på den. Den kommer att överleva de anstormningar som människors missbruk av den utgör, och den kommer till och med att uppnå en balanserad ekologi.a Det centrala i dessa framtidsutsikter är Guds löfte att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. — Uppenbarelseboken 11:18.

I själva verket är det så att bibeln till och med förutsåg att mänskligheten skulle hamna i våra dagars kritiska tider. Den rådde sina läsare att skärpa uppmärksamheten, när de såg ”ängslan bland nationer som inte känner utvägen ... , medan människor blir vanmäktiga av fruktan”. — Lukas 21:25, 26.

Tydligen är det så att vi kan dra lärdom av detta i stället för att hysa fruktan för kärnvapenhotet. Vilken lärdom? Att vi behöver Gud och hans rike: ”Men när dessa ting börjar inträffa, räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig. På samma sätt vet ni också, när ni ser dessa ting inträffa, att Guds rike är nära.” — Lukas 21:28, 31.

Verkar det förnuftigt att människorna plötsligt skulle behöva hjälp som ligger utanför deras egen förmåga? ”Nestorn bland de amerikanska psykologerna inom behaviorismen”, B. F. Skinner, är medveten om människans hjälplöshet. I en vetenskaplig uppsats i Science (31 juli 1981) skrev han: ”Vår art förefaller nu vara hotad. Måste vi vänta på att [evolutions]urvalet skall lösa problemen med överbefolkning, utarmandet av våra resurser, miljöföroreningar och en kärnvapenkatastrof?” Senare förklarade han i The New York Times: ”Jag är mycket pessimistisk. Vi kommer faktiskt inte att lösa våra problem.”

Att se verkligheten som den är

Det är naturligtvis oroande att se att de vuxnas samhälle, som tycks vara på kollisionskurs, är på väg mot en kärnvapenkatastrof. ”Hur kan de fortsätta med livet som vanligt”, kanske du frågar, ”som om det inte fanns någon fara?” En psykiatriker från Yaleuniversitetet i USA, Robert J. Lifton, kallar det ”psykisk avskärmning”, eller ”psykisk bedövning”, när vuxna utestänger alla tankar på förintelse. Doktor Beardslee och dr Mack hävdar emellertid att ungdomar sällan lär sig att avfärda problemet så fullständigt. Detta utsätter dem för verkligheten som den är, och det finns ingenting som kan ge dem sinnesfrid.

Måste du döva ditt sinne och förneka alla obehagliga fakta för att gå i land med det dagliga livet? Inte enligt Jesus Kristus. När han jämförde vår tid med Noas tid, rådde han oss att ta ”notis” om förhållandena i världen. ”För såsom de var i de dagarna före syndafloden, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort, så kommer Människosonens närvaro att vara.” — Matteus 24:38, 39.

År 1945 satte den unge Tsutomu Miura detta råd på prov.

”Det hände min familj”

Tsutomu var 11 år gammal, när eldklotet förintade Hiroshima. Hans far befann sig i den staden vid det tillfället, men han överlevde som genom ett mirakel. Tsutomu blev mycket lycklig över att få höra nyheterna om att hans far fortfarande befann sig i livet! Men många ungdomar i Japan blev förståeligt nog skräckslagna av denna händelse. Psykiatrikern Lifton fann senare även bland överlevande från Hiroshima ”en genomgående tendens till håglös förtvivlan — en mer eller mindre bestående form av psykisk bedövning”. En rapport år 1982 från American Psychiatric Association (Amerikanska psykiatriska sällskapet) tillägger: ”Det är en förödande, djup och livslång psykologisk chock att utgöra måltavla för en atombomb.”

Eftersom katastrofen inträffade så nära hemmet, skulle det ha varit lätt för Tsutomu att ge efter för känslor av fruktan.

Men med hjälp av sina föräldrar tog Tsutomu inte sin tillflykt till dövad förtvivlan. Han ”tog ... notis” om det som inträffade. När han blivit vuxen, blev han, liksom sina föräldrar, heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen.

Vilken innebörd fäster Tsutomu vid det som hände år 1945? ”Dessa ’elektriska bomber’, som vi först kallade dem, gjorde slut på andra världskriget. Men de förvärrade bara en kritisk period som hade börjat med första världskriget. Till uppriktiga ungdomar säger jag: ’Bevara sinnet öppet och granska de tillförlitliga bibliska profetiorna. Då kommer du, med tanke på de nuvarande hemska tiderna, att inse att sann och bestående fred genom Guds rike är nära.’”

Kommer dessa fruktansvärda vapen att förstöra vår jord? Tsutomu tycker om att med bibelns hjälp, med skriftställen som till exempel Predikaren 1:4, Psalm 46:9, 10 och Daniel 2:44, visa att detta hot aldrig kommer att sättas i verket.

Tror Tsutomu att han personligen aldrig kommer att dö i ett eldklot från någon kärnvapensprängning? Nej, han spekulerar inte om detta, utan säger: ”Det bästa sättet att leva är med evigt liv i sikte. Planera sedan för framtiden och sätt upp verkliga mål. Jag finner att bibelns hopp om en uppståndelse skänker tillförsikt — den fullkomliga lösningen på ens fruktan för en alltför tidig död och för en så kallad naturlig död.”

Det är alltså tydligt att utvecklingen av kärnvapen är ett tecken på att vi behöver gudaktig vishet, inte själviskhet. I likhet med Tsutomu kan du motverka fruktan med hjälp av kunskap och kärlek. I våra dagar, när ”jag först”-attityden får nationerna att kämpa om ledningen i kärnvapenkapprustningen, framstår bibliska värderingar som bättre än någonsin.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 14]

HOTET OM KÄRNVAPENKRIG

”Kärnvapenkrig är den mest avgörande kris som någonsin har hotat mänskligheten och den svåraste att granska med fattning och allvar. Att ta detta under begrundan stör ens ro och välbefinnande på ett sätt som de flesta av oss skulle föredra att undvika. ... Det tvingar oss också att bli känsligare i fråga om den växande utsträckning i vilken våra barn och ungdomar uppfattar hotet om tillintetgörelse genom kärnvapen som en del av deras liv och i fråga om hur dessa ungdomar, som ser sin egen framtid sväva i fara, tar sin tillflykt till nuet.” — Med. dr Lester Grinspoon i American Journal of Psychiatry, oktober 1982.