När tuktans ris får vila

”KOMMER vi att få lov att upprätta skyddshem för misshandlade föräldrar år 2000?” frågade den franske psykologen Jean-Pierre Chartier. Varför ställde han den frågan? På grund av omständigheter som visar att ett oroande antal barn inte bara är olydiga mot sina föräldrar, utan rentav handlar illa mot dem. I hans bok Les parents martyrs (Föräldramartyrerna) berättas det om barn som har skrivit hotelsebrev till sina föräldrar och till och med övat utpressning mot dem. Som orsak till detta fenomen anger Chartier att föräldrarna underlåtit att ge sina barn normer och regler att leva efter. ”I några fall”, säger han, ”skulle det ha varit bra om de örfilat upp dem litet.”

Du reagerar kanske negativt mot det här. Det är en omisskännlig trend på många håll i världen att föräldrar undviker det gammalmodiga sättet att tillrättavisa, för att de inte skall ”hämma barnets utveckling”, ”påverka personligheten” eller ”inkräkta på deras mänskliga rättigheter”.

Men ändå är många missräknade på de liberala barnuppfostringsteorierna. En opinionsundersökning år 1980 avslöjade till exempel att sex av tio i Europa hade en känsla av att föräldrar nu för tiden är alltför släpphänta. I Frankfurter Allgemeine Zeitung hette det: ”Barnuppfostran har mer och mer blivit en fråga om att låta allt sköta sig självt.” Vad har resultatet blivit? Enligt psykiatrikern John O’Malley, som nyligen citerades i tidskriften Time, har efterlåten barnuppfostran frambringat tonåringar ”som är mindre respektfulla och hörsamma mot föräldramyndighet. Barnen har inga fasta gränser, inga normer för uppförandet.”

Trots att föräldrarna ogillar det tar ungdomar öppet del i drogmissbruk och otillåten sex. Och om de inte tar del i sådana uppenbara ogärningar, så visar en del ändå en fientlig inställning mot sina föräldrar. Psykoanalytikern Benjamin Wolman gör sålunda gällande att föräldrar som underlåter att lära sina barn att lyda ”gör dem vildvuxna”. Han fördömer uppfattningen att barn skall få ”göra som de själva vill”, eftersom den ”hindrar barnets tillväxt”, inte ger det några ”restriktioner eller någon självdisciplin” och troligtvis lägger grunden till ett asocialt uppförande senare i livet.

En tragisk händelse som nyligen inträffade i Tyskland belyser hur asocialt och odisciplinerat ett barn kan bli. I det här fallet var det så att en 15-åring noga planlade och verkställde ett mord på sin mor. Polismyndigheterna rapporterade att pojken inte alls var ångerfull, utan i stället uttryckte sin besvikelse över att ett liknande försök att döda fadern hade misslyckats.

Att ta i på skarpen

Eftersom så många föräldrar finner det svårt att fostra sina barn, har organisationer avsedda att hjälpa föräldrar skjutit upp som svampar ur jorden. I USA leder organisationen Families Anonymous (Anonyma familjer) gruppdiskussioner med föräldrar, vänner och släktingar till ungdomar som har problem med sitt uppförande.

En annan organisation för hjälp till självhjälp försöker en mera bestämd metod. Den kallar sig mycket lämpligt ”Toughlove” (ungefär: Kärlek med hårda metoder). ”Sätta gränser för okontrollerade ungdomar och tvinga dem att uppföra sig väl” är deras tillkännagivna uppsåt. Detta försöker man åstadkomma genom att hjälpa föräldrar att sätta rimliga restriktioner för egensinniga barns uppförande — restriktioner som tillämpas. Medlemsfamiljerna stöder och hjälper varandra inbördes. På bara ett års tid, under åren 1981 och 1982, ökade gruppen från 25 till 500 avdelningar i USA och Canada.

Båda organisationerna anser sig ha nått en viss framgång i att hjälpa föräldrar och deras barn. Men tanken att tukta sina barn är knappast ny. Redan för mycket länge sedan kunde man läsa i bibeln: ”Oförnuft häftar vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.” (Ordspråksboken 22:15) Det är därför ingen överraskning att självhjälpsorganisationer som följer detta visa råd erfar ett mått av framgång. Men betyder nu det att man använder ”tuktans ris” att man skall bruka våld mot sina barn?

Tuktan — en livets väg

En del sätter likhetstecken mellan tuktan och stryk. Och visst, det finns tillfällen då det kanske kan tyckas att fysisk tuktan skulle vara på sin plats. Men i bibeln inbegriper tuktan också tillrättavisning och övning. I Ordspråksboken 8:33 sägs det till exempel: ”Hör tuktan, så att ni blir visa, ja, låt henne inte fara.” Att tala med barnet och delge det råd från bibeln är ofta tillräckligt. — 5 Moseboken 6:6, 7.

Dock är det så att en ung människa behöver mer än regler och restriktioner. Hon behöver vägledning och ett uppsåt i livet. Detta kan åstadkommas endast om föräldrarna meddelar sina barn kunskap i och uppskattning av bibeln. När hon en gång blivit lärd Guds normer för uppförandet, är hon i stånd att undvika snaror som andra ungdomar fastnar i. (Ordspråksboken 2:10—13) Hon behöver inte vara osäker om vilken väg hon skall välja i livet, eftersom ”tillrättavisningar till tukt” är ”en livets väg” som hon kan följa. — Ordspråksboken 6:23.

Så om du finner att det inte fungerar med dina barn att du låter tuktans ris få vila — underlåter att tillämpa tuktan — försök då att tillämpa bibliska råd om tuktan. Jehovas vittnen vill gärna visa dig hur det kan gå till.

[Bild på sidan 13]

Råd byggda på bibelns ord är ofta mer effektiva än riset