Varför religionen är inblandad

Religion — en kraft för fred eller för krig?

INFÖR det faktum att religionernas samband med krig är en obestridlig verklighet frågar man sig oundvikligen: Varför? Många människor anser att felet inte ligger hos religionen, utan hos dem som underlåter att leva som deras religioner lär. De anser att om fler människor tillämpade sin religiösa tro i det dagliga livet, skulle det kunna bli fred.

Även om det ligger en viss sanning i detta, får vi inte förbise det faktum att många av de människor som deltar i religionskrig gör detta med sådan iver och övertygelse att de får soldater i vanliga krig att blygas.

Under århundradenas lopp har uppfattningen om ”heliga” eller ”rättfärdiga” krig övat ett enormt inflytande på många religioners anhängare. Kristenhetens korståg och, på motsatta sidan, islams djihad (heligt krig) är framträdande exempel. Korstågens förespråkare har alltid hänvisat till bibeln som stöd för sina argument. Men historiker erkänner att ”i den tidiga kyrkan var den uppfattningen starkt förhärskande att krig är en organiserad ogärning, med vilken kyrkan och Kristi efterföljare inte kan ha något att göra”. — Hastings’ Encyclopaedia of Religion and Ethics.

Längre fram i tiden kom emellertid framträdande kyrkliga ledare, till exempel Augustinus och Tomas från Aquino, att framföra starka argument till förmån för ”rättfärdiga” krig. ”Augustinus (i början av 400-talet) skapade den första stora syntesen mellan kristen tro och utkämpandet av krig”, skriver teologiprofessorn Robert Culver i Christianity Today. Detta ”blev den gängse uppfattningen inom alla de större grenarna av kyrkan från och med den tiden fram till denna dag”.

Läran om ”rättfärdiga” eller ”berättigade” krig grundar sig på förutsättningen att härskare har den gudagivna plikten och makten att upprätthålla lag och ordning i ett ofullkomligt samhälle med våldsmedel — polis, domstolar, fängelser och galgen — om det visar sig nödvändigt. Om så är fallet, då har de också rätt att vid behov använda armén, flottan och vadhelst annat de önskar för att bevara nationell fred och säkerhet.

Det är lätt att förstå varför en sådan lära blev mäkta populär bland de styrande. Men den vann också stöd hos folket, eftersom den befriade gemene man från förpliktelsen att fatta beslut i samvetsfrågor. Allt han behöver göra är att lyda staten. Han kan i själva verket få en känsla av att han, genom sitt deltagande, gör Guds vilja eller att Gud står på hans sida. Är det inte så praktiskt taget varje soldat i krig känner det?

Missuppfattning beträffande det tusenåriga riket

”Sökandet efter det tusenåriga riket, ofta anfört av en messiasgestalt, har varit den tändande gnistan till otaliga revolutionära rörelser, av vilka många lett till betydande politiska och sociala omvälvningar”, skriver Gunter Lewy i Religion and Revolution.

Ett synnerligen intressant och belysande exempel är taipingupproret i Kina åren 1850—1864, under en tid av yttre förtryck och inre korruption. Denna sekt var en egendomlig blandning av konfucianism och kristen förkunnelse. Dess ledare, Hung Siu-tsüan, hävdade att han, som Guds son och bror till Jesus, hade blivit sänd till jorden av Gud för att upprätta Taiping Tien-kuo, det Himmelska Riket av Stor Fred. Rörelsen spred sig så småningom till 16 av de 18 provinserna, erövrade ungefär 600 städer, intog staden Nanking och gjorde den till den ”himmelska huvudstaden” på jorden. Den har kallats ”den största massrörelsen i historien före modern tid”, och dess fall medförde en förlust av kanske ända upp till 40 millioner människoliv.

På andra platser och vid andra tider har det funnits till exempel mackabéerna och seloterna inom judaismen, de politiska buddistmunkarna i Burma och på Ceylon, Femte monarkins män och det puritanska upproret i 1600-talets England, de islamiska mahdisterna i Sudan, som låg bakom den fruktansvärda belägringen av Khartum — listan kan göras hur lång som helst.

Religiösa ledare fortsätter att mana till samarbete mellan de olika trosriktningarna för världsfredens skull. De anser tydligen att om de bara kunde reda ut sina religiösa tvistefrågor, så skulle freden kunna tryggas. Men fakta visar att mycket få krig har utkämpats enbart på grund av meningsskiljaktigheter i lärofrågor. I stället har problemen i stor utsträckning gällt sociala, ekonomiska, territoriella, politiska och många andra frågor. Men i stället för att förhindra sådana krig har religionen blandat sig i dessa stridsfrågor och, med hjälp av vissa vilseledda präster, hos den stora massan av ”de trogna” ingjutit sådan iver och glöd att de gripit till vapen.

Religionen har uppenbarligen misslyckats som en kraft för fred. Men hur förhåller det sig med Guds ord, bibeln? Är den verkligen en kraft för fred?

[Ruta på sidan 6]

”Religionskrig är ofta särskilt våldsamma. När folk kämpar om landområden för ekonomisk vinnings skull, kommer de till en punkt där striden kostar mer än det förväntade utbytet, och därför kompromissar de. När bakgrunden är av religiös natur, tycks kompromiss och förlikning vara av ondo.” — Roger Shinn, professor i socialetik vid Union Theological Seminary i USA