Den filippinska kyrkan i blickpunkten
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna
I FLERA månader hade förväntningarna varit höga bland Filippinernas 40 millioner katoliker, medan det andra besöket av deras kyrkliga överhuvud kom allt närmare. Bokstavligt talat millioner människor kom för att se påven Johannes Paulus II. Regeringen utlyste två helgdagar, skolorna var stängda, och gatorna var packade av folk, som försökte få se en skymt av påven under hans sex dagar långa besök, från den 17 till den 22 februari 1981.
Men var detta yttre sken av religiöst nit ett tecken på att allt står väl till inom den katolska kyrkan? Det är faktiskt avslöjande att lägga märke till uttalanden som gjorts av filippinarna själva, av vilka de flesta är katoliker.
Endast en minoritet aktivt religiös
Chefredaktören för tidskriften Weekend, Neal H. Cruz, belyste ett problem, när han förklarade varför tidskriften ägnade så mycket utrymme åt påvens besök. ”Svaret är att trots att Filippinerna till 85 procent är katolskt efter 460 års kristnande, står allt inte väl till inom den filippinska katolska kyrkan. Man har beräknat att endast tio procent av filippinska katoliker lyssnar på mässan.”
Kolumnisten J. T. Gatbonton i Asiaweek pekar också på förlusten av aktiva medlemmar och anger en bakomliggande orsak, när han säger: ”På Filippinerna, liksom i Latinamerika, lämnar både städernas nya medelklass och de kringflyttande fattiga den etablerade kyrkan i stora skaror, därför att den förefaller mindre och mindre relevant för deras liv. Denna flykt återspeglas i bristen på sökande till prästyrket och nedgången i antalet kyrkobesök.” Denna brist på intresse för religiösa yrken har nått så långt att, som en präst vid namn Marciano Guzman nyligen framhöll, ”det bara finns ungefär 2.000 präster för att sörja för 40 millioner katolikers andliga behov”.
En annan anledning till att en hel del människor har slutat upp att gå i kyrkan nämndes av Teodoro Valencia, som skrev i sin dagliga spalt: ”Anledningen till att många romerska katoliker inte ens pliktskyldigast går i kyrkan på söndagar och helgdagar är att många präster inte inspirerar till religiös tillbedjan på grund av sitt öppna ställningstagande och sin politiska aggressivitet.”
Före detta prästen Horacio de la Costa framhöll denna inaktiva tro, då han sade att religionen är ”någonting filippinarna lär sig i barndomen eller i skolan som en abstrakt företeelse eller som en dogm eller en akademisk uppgift, men den blir egentligen aldrig en del av dem själva, av deras dagliga liv”. Den är något ”de troende i teorin ger sitt bifall åt, men inte verkligen tillämpar i praktiken”. President Marcos riktade också uppmärksamheten på en sådan brist, när han sade: ”Vi som betraktar kyrkan utifrån ser den som en källa till andlighet, och likväl ser vi hur den moraliska grundvalen hos vårt land och folk vittrar sönder. Häri ligger regeringens misslyckande, men kanske också vår kyrkas misslyckande.”
Blev deras förhoppningar infriade?
Påven Johannes Paulus II:s besök var en tornado av verksamhet på den 3.000 kilometer långa resan genom sju filippinska städer. Resans höjdpunkt var den första beatifikationen (saligförklaringen) som hållits utanför Vatikanen, och denna rörde 16 katoliker som dog i Japan under 1600-talet, däribland en filippinare, Lorenzo Ruiz.
Förutom att påven höll mässor på ett antal platser, höll han också tal över olika problem som kyrkan brottas med, precis som han har gjort vid sina besök i andra länder. Han berörde de mänskliga rättigheterna och talade till förmån för familjeanordningen och upprepade kyrkans ståndpunkt angående födelsekontroll och abort. Han gav uttryck åt sitt stöd åt de fattiga och förtryckta, och han förmanade prästerna att hålla fast vid sin traditionella uppgift.
Hur reagerade människorna på hans uttalanden? Många var fulla av beröm, men andra hade större förväntningar. Joan Orendain kommenterade till exempel i tidskriften Panorama vissa av påven Johannes Paulus II:s uttalanden och sade: ”För många som hade hyst så stora förhoppningar verkade påvens 25 tal alltför förenklade ... i avsaknad av skärpa och uttrycklighet. ... Det var helt enkelt för många plattityder, inte tillräckligt med ’nu sätter vi i gång’ och ’så här skall vi göra’.” Eller som Letty Jimenez-Magsanoc uttryckte det: ”Påven kom aldrig till själva kärnan.”
I Kristi fotspår?
Då påven Johannes Paulus II reste runt i landet, var det millioner katoliker och andra som iakttog honom. Såg de i påven ett exempel på en man som verkligen vandrade i Jesu Kristi fotspår och som skulle hjälpa dem att göra detsamma?
Under sitt besök förklarade påven intressant nog: ”Kyrkan visar speciell solidaritet med dem som lider och är i nöd. ... Orättvisan härskar när inom samma samhälle vissa grupper besitter nästan all rikedom och makt, medan stora delar av befolkningen inte kan sörja nödtorftigt för sitt och sina familjers uppehälle.” Men ironin i detta observerades av många och kommenterades av kolumnisten Jose Guevara, som sade: ”En del av de rika, förmögna och mäktiga fick kyssa påvens ring åtskilliga gånger, medan milliontals utsugna och utarmade endast lyckades få en skymt av hans fingertoppar på långt håll.”
Jesus Kristus, däremot, gav uppmaningen: ”När du låter duka till fest, bjud då in fattiga, krymplingar, ofärdiga, blinda, så kommer du att vara lycklig, eftersom de inte har något att återbetala dig med.” (Luk. 14:13, 14) Aposteln Petrus’ exempel står också i kontrast till påvens. Bibeln säger i Apostlagärningarna 10:25, 26: ”Då Petrus var på väg in, kom Kornelius emot honom, föll ner för hans fötter och betygade honom sin vördnad. Men Petrus lyfte upp honom, i det han sade: ’Stig upp; jag själv är också en människa.’”
Uppriktiga katoliker ser allvarligt på sin kyrka. De vet att den har en lång historia. De inser att den har färgstarka ceremonier. Men de börjar bli medvetna om att det råder allvarliga skiljaktigheter mellan deras kyrka och Guds eget ord, bibeln. Den fråga de var och en ställs inför är: ”Vem vill jag följa?”