”Sambo” eller gift — spelar det någon roll?
H. Persson L. Lund
H. Persson
TVÅ familjenamn på dörrskylten är en vanlig syn numera. I många fall vittnar det om att det genom vigsel legaliserade äktenskapet, som var en självklarhet för samlevnaden för bara ett par årtionden sedan, snabbt fått ge vika för den ”fria” samlevnaden. I de nordiska länderna är det i runt tal en million män och kvinnor som sammanbor utan att vara gifta.
Efter en rundfråga bland 330 advokater, som skött ärenden åt ogifta sammanboende par, visade det sig att det vanligaste skälet till att parterna inte gift sig var att de helt enkelt inte ville binda sig. Det näst vanligaste skälet var att man ville ”pröva en tid” före äktenskapet. Andra skäl var kritik mot äktenskapet som samhällsinstitution, ekonomisk självständighet, oföretagsamhet och risk för att förlora vissa förmåner i fråga om underhåll, pension och skatt.
I lagstiftningen försöker man numera i vissa avseenden sätta likhetstecken mellan legaliserad och icke legaliserad samlevnad. I sociallagstiftningen kallas sammanboendet ”äktenskapsliknande förhållande”. I Riksskatteverkets upplysningar för den allmänna självdeklarationen sägs det: ”Med makar jämställs de som lever tillsammans utan att vara gifta, men som tidigare varit gifta med varandra eller som har — eller har haft — gemensamt barn fött före (beskattningsåret).” Från officiellt håll menar man att samlevnad utan äktenskap numera är så socialt accepterat att man inte bör favorisera den ena formen framför den andra.
Också i många religiösa kretsar ser man alltmer ”liberalt” på samlevnad utan legalisering. Det har inneburit att kyrka och samfund blundar för föräktenskapliga sexuella förbindelser, något som man inte alltid tidigare godkänt inom sina led.
Vad är bibelns syn?
Jehovas vittnen hävdar emellertid konsekvent, utan att därmed sätta sig till doms över andra eller deras rätt att bestämma formen för sin samlevnad, att bibeln inte medger någon annan form av samlevnad kristna män och kvinnor emellan än det legaliserade äktenskapet. Därför händer det ofta, i synnerhet när Jehovas vittnen vid ett bibelstudium med ett par som sammanbor utan att vara gifta kommer till ämnet om bibelns syn på äktenskapet, att det behövs en närmare förklaring till bibelns ståndpunkt.
Jehovas vittnen brukar framhålla för ett sådant par att ett av skälen till att samlevnaden kristna emellan måste legaliseras är den princip som Jesus uttalade, då han som svar på en fråga om betalning av skatt svarade: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.” (Matt. 22:21) Jehovas vittnen menar att när ”kejsaren” (dvs. myndigheterna i landet) begär att ett äktenskap skall registreras för att få lagligt erkännande och för att skydda de äktenskapliga rättigheterna, bör de kristna ”betala ... tillbaka till kejsaren” för detta, det vill säga rätta sig efter hans föreskrifter för att få det och alltså inregistrera sitt äktenskap.
Paret kanske då frågar: ”Om myndigheterna lättar på det kravet och godtar en icke legaliserad samlevnad som likvärdig, varför bör man då legalisera sitt förhållande?”
Jehovas vittnen svarar då att det nya alternativet till samlevnad inte upphäver den ”gamla” anordningen med legalisering och inte heller särskilt rekommenderas av myndigheterna. Den nya ”synen” på den ”fria” samlevnaden från samhällets sida är egentligen bara att betrakta som en utväg, som myndigheterna sett sig nödgade att godta för att få praktisk och juridisk kontroll över den nya situation i samhället som uppstått genom den ”fria” samlevnadsformen.
En viktig sak att tänka på för de kristna är var denna ”fria” samlevnadsform har sina rötter. Inte gärna i de kristnas strävan att följa apostelns maning i Hebréerna 13:4, där det sägs att ”äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad”, utan i den så kallade nya moralen, i den moderna ”fria” levnadsstilen, där det legaliserade äktenskapet inte passar särskilt väl in.
Jehovas vittnen framhåller också att kristna legaliserar sitt äktenskap inte bara för ”kejsarens” skull, utan framför allt för hans skull som instiftade det och också för deras skull som står utanför äktenskapet. För att äktenskapet skall kunna ”hållas i ära bland alla”, måste kristna se till att vidta alla de åtgärder som är rimliga, för att deras samlevnad inte skall utsättas för ogynnsam kritik eller bristande aktning från något håll.
För de kristna är äktenskapet en gudomlig anordning, instiftad och auktoriserad av Gud i Eden. Äktenskapet skulle tjäna som ett permanent föreningsband mellan man och kvinna och inbegripa löften om livslång trohet och samlevnad inför Gud själv. Det är med det motivet som kristna ingår äktenskap, aldrig med motivet att ”pröva en tid” för att hålla möjligheten öppen att upplösa samlevnaden, om saker och ting inte går som man tänkt. De måste vara säkra på sin sak innan de börjar sin samlevnad. De vet att deras samlevnad inte bara bör ses som ett förhållande dem båda emellan, utan också som ett förhållande mellan dem och Gud. Därför godtar parterna villigt varje medel som kan hjälpa dem att fullfölja sina samlevnadslöften. Legalisering är ett sådant medel. Det ger offentligt eftertryck åt hur allvarligt man menar att man vill leva tillsammans och hjälper en att visa att man verkligen vill axla sitt äktenskapliga ansvar inför Gud och människor.
Legaliseringen bör alltså inte betraktas som en tvångströja, utan som ett skydd för alla parter, inte minst barn som man kanske sätter till världen. Det legaliserade äktenskapet utgör den stabilaste och tryggaste anordningen för samlevnaden i samhället jämfört med andra samlevnadsformer. Därför bör de kristna vara intresserade av att välja den.
Att en man och en kvinna förenas i samlevnad påverkar också människor utanför den föreningen: släktingar, grannar och andra i samhället. Därför är en sådan förening av allmänt, offentligt intresse. När Gud hade instiftat det första äktenskapet i Eden, sade han: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.” (1 Mos. 2:24) Vad innebar det uttalandet? Det innebar en gudomlig kungörelse för Adams och Evas efterkommande, vilken antydde att äktenskapet skulle bli en social angelägenhet som påverkade släkt och samhälle. En man skulle ”övergiva sin fader och sin moder”, vilket också bekräftas av Jesus i Matteus 19:4—6: ”Har ni inte läst att han som skapade dem från början gjorde dem till man och kvinna och sade: ’Fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och skall hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.’” De här orden antyder att övergången från det ogifta till det gifta ståndet måste markeras genom sådana offentliga åtgärder som gör det allmänt känt att mannen inte längre i första hand är att betrakta som sina föräldrars son, utan som sin hustrus make, och att han måste hålla sig till henne och ta ansvar för henne inför Gud.
Det finns bibliska exempel på sådana offentliga åtgärder. Innan Isak och Rebecka började sin samlevnad, utfördes en rad ”offentliga” formaliteter. Gåvor utväxlades, och brudens och hennes familjs medgivande krävdes. Bruden överlämnades sedan åt Abrahams utsände tjänare, som i stort följe förde henne med sig den långa vägen till Isaks hem, där han sedan redogjorde för allt som han hade utfört. Först efter alla dessa ”offentliggörande” formaliteter tog Isak Rebecka till sig. Om tjänaren hade ignorerat denna förberedelse och bara övertalat Rebecka att i ensamhet komma med till Isak, hade hon aldrig blivit känd som Isaks hustru, utan bara som hans älskarinna. — 1 Mos., kap. 24.
På liknande sätt talar Mose lag om offentliga formaliteter som föregick äktenskapet, sådana som erläggande av brudgåva till brudens föräldrar. (2 Mos. 22:16, 17; 5 Mos. 22:28, 29) De grekiska skrifterna talar också om bröllop som firades offentligt och bevittnades av samhället. (Joh. 2:1—10; Matt. 22:1—14) Bibeln antyder inte på något ställe att de kristna skulle vara fria att förbigå sådana formaliteter som utmärker början av äktenskapet och som gör det offentligt känt.
Barn med i bilden
Barn kan komma med i bilden. ”Barn behöver ett stabilt och varaktigt förhållande till föräldrar.” Detta fastslås i 1979 års statliga utredning ”Barnets rätt” som ett av barnens grundläggande behov. Myndigheterna vill alltså värna om barnens behov i det här fallet. Enligt statistiska uppgifter bjuder det legaliserade äktenskapet på det säkraste sättet att ge barnen ”ett stabilt och varaktigt förhållande till föräldrar”. Trots att skilsmässofrekvensen är hög, är motsvarande frekvens ännu högre bland sammanboende ogifta.
Många som flyttar ihop utan att gifta sig menar kanske att de, om de en dag måste flytta isär, slipper gå igenom den plågsamma procedur som en skilsmässa innebär. Men undersökningar visar att en upplösning av en ”fri” samlevnad kan vara minst lika plågsam som en skilsmässa. Och den kan till och med medföra ännu större juridiska problem. Eftersom den ”fria” samlevnaden visar sig vara den svagaste samlevnadsformen, har många gått igenom den ena hjärtslitande upplösningen efter den andra. Många sammanboende gifter sig senare, då de fått barn, för att ge dessa en tryggare tillvaro och lagens hela skydd.
Ekonomiska skäl, såsom fruktan för att förlora underhåll av vissa slag, kan motivera somliga till en ”fri” samlevnad. Men eftersom lagstiftningen nu alltmer utformas så att de ekonomiska förhållandena blir likvärdiga i de båda samlevnadsformerna, undanröjs vissa sådana eventuella ”fördelar”. Dessutom sätter den kristne i ekonomiskt avseende alltid sin förtröstan till Gud och det löfte som Jesus Kristus uttryckte med orden: ”Fortsätt därför med att först söka riket [Guds rike] och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matt. 6:33.
Äktenskapen och familjerna har alltid varit ”stenarna” i samhällsbyggnaden. Historien visar otvetydigt att samhällets styrka beror av styrkan hos äktenskap och familj, alldeles som styrkan i en byggnad beror av de enskilda stenarnas kvalitet. Detsamma gäller den kristna församlingen. Dess styrka återspeglar starka kristna äktenskap och familjer, sammanfogade av Gud i kärlek. Det leder till lycka och framgång för alla parter. Det är därför de kristna vill värna om det legaliserade äktenskapet.
”Likaså är det männens plikt att älska sina hustrur, så som de älskar sina egna kroppar. En man som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Var och en skall älska sin hustru, så som han älskar sig själv. Och hustrun skall visa sin man aktning.” — Ef. 5:28, 33, Hedegård.