Behovet av mening i livet

Vem har detta behov? Daggmasken eller örnen har det inte och inte heller jordekorren eller valen. Av alla jordens skapelser är det bara människan som ställer frågan: Har livet någon mening? Varje generation har funderat på detta. Om behovet av att ha mening i livet inte fanns inneboende i människan, skulle frågan inte ha ansatt henne genom århundraden

FÖR människan tycks jorden vara mycket stor, men den är i själva verket en liten planet som kretsar kring en medelstor stjärna som vi kallar solen. Vår sol är omkring 1.390.000 kilometer i diameter. Detta hörs imponerande ända tills vi får reda på att en del röda supergiganter bland stjärnorna har en diameter av 3.200.000.000 kilometer. Det tar ljuset, som färdas med en hastighet av 300.000 kilometer i sekunden, åtta minuter att nå jorden, men det behöver 100.000 år för att färdas över vår galax, Vintergatan, som består av omkring 100.000.000.000 stjärnor.

Somliga astronomer beräknar att det finns lika många galaxer i rymden som det finns stjärnor i Vintergatan. Radioteleskop har upptäckt ljus från rymden som kommer från ett avstånd av 10.000.000.000 ljusår.a Inte ens dessa häpnadsväckande siffror ger oss universums storlek.

De okända ofantliga avstånden i rymden är inte av intresse för kaninen eller kackerlackan eller schimpansen eller något annat djur, men människan förundrar sig över rymdens ofantliga storlek. För länge sedan såg Israels kung, David, endast två eller tre tusen stjärnor på himlen, och bara denna mycket ringa del av universums rymd fick honom att vända sig till Jehova Gud och utropa: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?” — Ps. 8:4, 5.

David kände sig mycket liten inför några tusen stjärnor. Med tanke på den kunskap vi har om milliontals galaxer borde vi känna oss mikroskopiska! Om jorden är enbart ett dammkorn i universum — vilken betydelse har då människor som lever på detta dammkorn?

Det är inte bara vår litenhet i ett stort universum som gör det svårt för oss att tro att vårt liv har någon mening, utan också den korta tid vi lever i förhållande till evigheten. Alldeles som djuren inte förstår universums rymd, så har de inte heller något begrepp om tiden, men ”Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan”, ”han har ... gett människorna ett tidsbegrepp om det förflutna och framtiden”. (Pred. 3:11, Levande Bibeln och The New English Bible) Människan vet att tiden är evig, men hon vet också att hennes liv är mycket kort.

Psalmisten säger: ”En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav.” ”En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.” Den kristne bibelskribenten Jakob ger uttryck åt samma tanke. Han säger: ”Ni är ett dis som syns för en liten stund och sedan försvinner.” — Ps. 103:15, 16; 144:4; Jak. 4:14.

Om livet är så kort och flyktigt och sedan efterföljs av en framtid i glömska, hur skulle det då kunna ha någon mening? Men behovet av mening och beständighet är så stort att man tillgriper lärorna om själens odödlighet och reinkarnation. Många tycker sig ha behov av att göra det nuvarande livet minnesvärt genom att lämna någonting efter sig — en bok, en målning, en musikalisk komposition, en donation, en stiftelse eller någonting som ger något slag av påtagligt bevis för att de har existerat. Det tycks hjälpa dem att känna att det är någon mening med deras tillvaro. Även minnet av dem som gjort sig ett namn bleknar bort, allteftersom de, så att säga, ställs i skuggan av mer framträdande personer som nu lever. Angående människans försök att förändra detta förhållande i livet gör bibeln följande uttalande: ”Se, ... allt [är] fåfänglighet och ett jagande efter vind.” — Pred. 1:14.

Trots människans litenhet i universum och hennes flyktiga och korta framträdande på livets ström behöver hon emellertid fortfarande känna att hennes liv har mening. Detta härrör från det sätt på vilket hon skapades. Det är ett medfött behov. Viktor Frankl, den psykiatriker som grundade den psykiatriska riktningen logoterapi, definierar logoterapi som terapi för att ge mening åt tillvaron, och han säger: ”Strävan att finna en mening i livet är den främsta motiverande kraften i människan.”

Hur kan man tillgodose behovet av mening i livet? De följande artiklarna framlägger något av det som fordras.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 5]

Om jorden är enbart ett dammkorn i universum — vilken betydelse har då människor som lever på detta dammkorn?

[Infälld text på sidan 5]

”Strävan att finna en mening i livet är den främsta motiverande kraften i människan.”