Vatikanen tänder på nytt helveteselden

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Frankrike

”BESTÄMD påminnelse från Vatikanen”. ”Helvetet blir åter besökt”. ”Har det inte funnits någon eld i helvetet på länge?” ”Kyrkans läror om livet efter detta måste skyddas — kristna är upprörda”.

Detta är bara några få rubriker från dagstidningar och tidskrifter som mötte brevet angående helvetet, som publicerades förra året av Vatikanens kongregation för trosläror. Det var vederbörligen godkänt av påven Johannes Paulus II.

Detta officiella brev påminde alla katolska prelater och teologer om ”behovet av att visa fullkomlig trohet mot de fundamentala sanningarna i tron”. Bland dessa sanningar inbegrep brevet tron på att ”själen” efter döden fortsätter att leva, ”salighet för de rättfärdiga” och ”straff för de fördömda” i all evighet i en helveteseld.

Dagstidningen Le Monde i Paris kommenterade detta dokument, som var godkänt av påven, och skrev: ”Angående helvetet ger den romerska kongregationen en påminnelse om att sådant straff verkligen existerar och att det varar ’för evigt’. Denna lära är helt visst den som orsakar de flesta problemen i den moderna människans sinne. ... Den är den mest nedslående och den mest osannolika av alla läror. Den romersk-katolska kongregationen, som har ersatt det heliga ämbetet, har på ett brutalt sätt påmint oss om denna lära utan någon kommentar och utan det minsta försök att förklara den.”

De senaste årens ”kyliga helvete”

Denna brutala påminnelse om helvetets existens var mycket överraskande och nedslående för ärliga och uppriktiga katoliker. Varför det? Därför att de katolska prästerna under några år har behandlat temat helveteselden varsamt. Den franska nyhetstidningen L’Express belyste detta, då den skrev:

”Helvetet har kommit tillbaka i nyheterna, sedan det under många år har varit mer eller mindre avsiktligt bortglömt. ... Det är praktiskt taget jungfruligt material. Trettio år har gått sedan helvetet predikades i kyrkorna. Och det förhåller sig på samma sätt med himmel och skärseld. Den nya generationen katoliker har fått mycket obetydlig eller ingen undervisning alls om evigt liv.”

Det katolska prästerskapet har blåsts med av förändringarnas vindar. De vetenskapliga och teknologiska framstegen, slutet på forna tiders kolonialism, utvecklingen av de mänskliga rättigheterna och upplysning och undervisning till den stora massan av människor — allt detta har gjort att det varit lämpligare för prästerna att predika mer om det som sker just nu än om livet efter detta, i synnerhet helvetet.

Det blev ”modernt” för präster och skolade katoliker i sådana länder som Frankrike att ”kyla av” helvetet. De bortförklarade det genom att säga att ingen i vår tid tror att Gud pinar människor för evigt i en bokstavlig eld. Man sade i stället att de dömda ådrar sig evigt lidande genom att för evigt bli utestängda från Guds närvaro.

Detta ”kyliga” helvetesbegrepp återspeglas i katolska uppslagsverk som publicerats under senare år. A Catholic Dictionary framhåller:

”Teologer delar upp de fördömdas straff i dels ett straff som består av att man lider förlust och dels ett straff som är förbundet med känslan. Det första av dessa straff antyds av vår Herres ord ’gån bort ifrån mig, I förbannade’ och består av att de förvägras att se Gud. ... Det är i kunskapen om att de har förverkat saligheten som det främsta lidandet för de förtappade ligger.”

Påven Paul VI hade emellertid redan år 1968 börjat värma upp detta ”kyliga” helvete. I ett uttalande angående bekännandet av tron påstod han att syndare som fortsätter att förkasta Guds kärlek ”kommer att gå till den outsläckliga elden”. Och detta brev som nyligen skrivits och som godkänts av Johannes Paulus II påminner nu katolikerna ytterligare om att helvetet fortfarande är en plats som man bör hysa stor fruktan för.

Medeltida fågelskrämma eller en ny lära?

”I, som här inträder, låten hoppet fara”. Detta är den inskription som fanns över helvetets portar i Dantes Inferno. Detta poem från 1300-talet framställer helvetet som en djup grop uppdelad i nio avdelningar som går ner till jordens centrum, där Satan bor. Varje avdelning representerade en större grad av lidande och straff.

Denne medeltida italienske poet gjorde en fantasirik ordbild av vad som då var och som ända sedan katolska kyrkans första tid hade varit en katolsk lära. Helvetets förskräckliga lidanden har också under århundraden framställts i bild av konstnärer. Målningar av ”yttersta domen” kan ses i många katolska kyrkor och museer över hela världen. Den mest berömda är troligen Michelangelos mycket stora fresk i Sixtinska kapellet i Vatikanen, som man påstår skrämde vettet ur Paul III — en av de påvar som beställde målningen.

De skulpterade portalerna på många romanska och gotiska katedraler i Europa är också skrämmande. Milliontals turister som besöker Paris ryser när de betraktar scenen med den skrämmande ”yttersta domen” över den mittersta ingången till Notre Dame-katedralen. Det finns ingen som kan förneka att det som avbildas i dessa olika konstverk är ytterst plågsam fysisk tortyr av bokstavligt slag.

Den modernt undervisade katoliken kommer att svara: ”O ja, men dessa konstnärliga framställningar visar bara att läran om helveteselden under medeltiden användes för att skrämma ’enkla själar’ till att tjäna Gud. Våra dagars upplysta katoliker vet att dessa scener av ’yttersta domen’ symboliserar den själsliga ångesten hos den fördömda människa som är utestängd från Guds närvaro.”

Men detta kryphål försätter katolska kyrkan i ett dilemma. Om alla dessa konstnärliga verk som föreställer helvetet är en oriktig framställning, varför blev det mest berömda av dem placerat mitt i Vatikanen på beställning av två påvar (Clemens VII och Paul III)? Om de å andra sidan ger en sann bild av kyrkans officiella dogm, varför har då katolska präster tillåtits att under så lång tid behandla en sådan väsentlig lära på ett varsamt sätt? Ärliga och uppriktiga katoliker undrar.

Är ”själslig plåga” någon förbättring?

En annan sak som många ärliga katoliker undrar över är om även den ”kyliga” versionen av helvetet, som begränsar lidandet till den själsliga ångesten att för evigt vara skild från Gud, är förenlig med Guds kärlek. Den franske religionsskribenten Henri Fesquet skrev således i tidningen Le Monde: ”Är den Gud som de kristna tillber en plågoande? ... Är Gud sadistisk? Sätter han nöjet av att bli åtlydd över lidandet hos sina egensinniga skapelser?”

Tidningen L’Express gjorde följande intressanta kommentar: ”Inga fler kittlar. Men helvetet fortsätter. Det sägs vara ’ett tillstånd i vilket människan försätter sig själv genom att vägra att ta emot Gud’. Helvetet är isolering. ... Till och med i jordiska fängelser betraktas isoleringsceller som den värsta tortyren.” ”Helvetet, såsom det förklaras av moderna teologer, är lika skräckinjagande som det helvete medeltida konstnärer skildrade.”

A Catholic Dictionary citerar den ”helige” Augustinus, som uppges ha sagt att pinan av att ha lidit förlust är ett ”så stort straff att inga plågor som är kända av oss kan jämföras med det”.

Är det någon förbättring i förhållande till det traditionella ”eld- och svavelhelvetet” att säga att obotfärdiga syndare kommer att straffas för evigt genom ständig själsångest? Många ärliga och uppriktiga katoliker kommer att villigt hålla med om att moraliskt sett är det lika grymt att plåga någon själsligt som fysiskt. Båda formerna är oförenliga med den bibliska uppfattningen om en kärleksfull och rättvis Gud.

Den ovan citerade artikeln i L’Express framställde frågan: ”’Hur kan en omtänksam och kärleksfull Gud låta sina skapelser lida i all evighet?’ Detta är ett fundamentalt problem. Teologerna svarar att paradoxalt nog är helvetet den yttersta konsekvensen av Guds kärlek till människans frihet.” Låter detta logiskt?

Vad säger bibeln?

Det är intressant att lägga märke till att H. Fesquet i sin artikel ”Har det inte funnits någon eld i helvetet på länge?”, som publicerades i tidningen Le Monde sedan Vatikanen bekräftat helvetesläran, också sade: ”För att tro på att helvetet existerar och att det inte är tomt måste många hinder övervinnas. Tydligtvis är det första hindret livets fortsättning.” Ja, om det inte finns någon immateriell själ som överlever människans död, blir sådana läror som ”livet efter detta” i limbus, skärselden och helvetet utan mening på grund av bristen på själar som bebor dessa platser.

Vad säger bibeln? Vi låter katolska lärda besvara frågan:

”Det förklaras inte någonstans i bibeln tydligt och klart att det är en skillnad mellan kropp och själ.” — Dictionnaire de la Bible, utgiven av F. Vigouroux.

”Begreppet ’själ’ i betydelsen en rent andlig, immateriell realitet, som är skild från ’kroppen’, ... förekommer inte i bibeln.” — Georges Auzou, professor i bibelkunskap vid seminariet i Rouen i Frankrike.

Bibeln framhåller tydligt: ”Den själ som syndar, densamma skall dö.” (Hes. 18:4, 20, den katolska Douayöversättningen) Detta visar att den mänskliga själen inte är odödlig i sig själv och att straffet för upprepade synder inte är plåga (vare sig fysisk eller själslig), utan döden. Bibeln säger ytterligare: ”Ty syndens sold [lön] är döden, men Guds nådegåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 6:23, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning) Evigt liv eller evig död — detta är det val Gud lägger fram för sina skapelser. — Joh. 3:16, 36; 5 Mos. 30:19, 20.

De hebreiska och grekiska ord, som i några bibelöversättningar oriktigt översatts med ”helvete”, betyder antingen de döda människornas gemensamma grav (hebr.: scheol; grek.: hádes), från vilken det kommer att bli en uppståndelse, eller också evig tillintetgörelse (grek.: ge’enna).a Ett noggrant studium av bibeln kommer att övertyga varje ärlig människa om att den ”eviga elden”, som är beredd för djävulen, hans änglar och onda människor (Matt. 25:41, 46), symboliserar tillintetgörelse, den ”andra döden”, från vilken det inte kommer att bli någon uppståndelse. — Upp. 20:9, 10; 21:8.

”Gud är kärlek.” (1 Joh. 4:8) Läran om evig pina i ett helvete framställer på ett mycket felaktigt sätt den rättvise och kärleksfulle Guden som sanna kristna tillber. Motivet i sann tillbedjan är kärlek och inte en sjuklig eller osund fruktan. (1 Joh. 4:16—19) Genom att på nytt väcka till liv tanken på det obibliska helvetet drar Vatikanen förvisso vanära över Gud.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 22]

En del av Michelangelos målning Yttersta domen i Sixtinska kapellet

[Bild på sidan 23]

Denna skulptur, som visar yttersta domen, finns i katedralen i Reims i Frankrike