Samväldeskonferensen — en konferens för fred, frihet och rättvisa?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zambia
VILKEN händelse skulle förmå Storbritanniens drottning, Elisabet II, att resa över 8.000 kilometer bort från sitt hem i London?
Vilken händelse skulle förmå värdlandet att lägga ut fyrtio millioner kronor, trots att landets ledare erkände att landet genomgick allvarliga ekonomiska svårigheter?
Svaret på dessa frågor är Brittiska samväldets tjugoandra konferens, som hölls den 1—7 augusti 1979 i Lusaka i Zambia.
Brittiska samväldet och dess konferens
Brittiska samväldet är en internationell sammanslutning av 39 självständiga stater, vilkas sammanlagda befolkning är beräknad till 1 milliard människor — omkring en fjärdedel av hela mänskligheten. Samväldets medlemmar hävdar att sammanslutningen har syftet att åstadkomma fred, frihet och rättvisa. Eftersom Brittiska samväldet växte ut från det gamla Brittiska imperiet, accepterar alla medlemmar drottning Elisabet II som samväldets symboliska överhuvud.
De viktigaste överläggningarna mellan samväldets medlemmar är samväldeskonferensen, som de fem senaste gångerna har hållits vartannat år. Den här konferensen är unik i det avseendet att den, till skillnad från många andra internationella konferenser, inte fattar bindande beslut, utan söker uppnå samförstånd. Konferensen är informell i den bemärkelsen att det inte finns något podium och att det inte hålls några formella tal och anföranden. Regeringscheferna sitter vid ett bord tillsammans med endast två rådgivare och för ett verkligt samtal.
Vilka internationella frågor skulle den tjugoandra konferensen inrikta sig på?
Samväldets generalsekreterare, Shridath Ramphal från Guyana, framhöll i en TV-intervju att de två främsta frågorna skulle vara apartheidproblemen i södra Afrika, speciellt i Zimbabwe Rhodesia och Namibia, och världens ekonomiska problem.
Politiska frågor
Tanzanias president, Julius Nyerere, inledde debatten om situationen i södra Afrika med att framhålla att tre saker måste göras för att lösa problemen i Zimbabwe Rhodesia. För det första skulle Storbritannien stifta en demokratisk grundlag; för det andra måste internationellt övervakade fria val, som omfattar alla i konflikten inblandade parter, hållas, och för det tredje skall samväldet ge ekonomisk hjälp till de vita som väljer att lämna området i händelse av att en svart regering, som representerar ett minoritetsparti, skulle komma till makten. Dessa förslag accepterades och utökades till en kommuniké med nio punkter, vilken lades fram vid slutet av konferensen. Till stöd för kommunikén förklarade Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher att brittiska regeringen hade för avsikt att snabbt vidta åtgärder för att uppnå de omedelbara målen att avfatta en ny grundlag för självständighet.
Andra politiska frågor som diskuterades var de väpnade konflikterna i Indokina och den verkliga faran för att dessa konflikter intensifieras och utvidgas till att omfatta ett större område; konferensdeltagarna uttryckte sin djupa oro över de överallt växande internationella flyktingproblemen; de uttryckte sin djupa oro över situationen på Cypern; de gav sitt fulla stöd åt hur människorna i Belize strävar efter en snar och säker självständighet; de gjorde en återblick på den allvarliga situationen i Mellanöstern, speciellt med avseende på det palestinska folket; beklagande konstaterade de att inte många framsteg hade gjorts med avseende på Indiska oceanen som ett fredens område, utan tvärtom hade stormakterna utökat sina militära anläggningar i området.
Ja, man diskuterade problem, ventilerade synpunkter, uttryckte oro och lade fram förslag. Men löstes verkligen problemen? Kommer de människor, vilkas situationer begrundades, att nu få åtnjuta verklig fred, frihet och rättvisa?
Ekonomiska frågor
Den ekonomiska obalansen mellan rika och fattiga länder kritiserades kraftigt av konferensdeltagarna. Premiärministern i Papua Nya Guinea, Michael Somare, anklagade de industrialiserade länderna för att i huvudsak koncentrera sig på sina egna intressen. Det konstaterades också att problemen med inflation, allmän ekonomisk avmattning och hög arbetslöshet och andra problem hade skjutits över på utvecklingsländerna. För att belysa detta problem omtalades vid konferensen att utvecklingsländer var skyldiga oljeproducenterna mer än 180 milliarder kronor, medan de industrialiserade ländernas underskott hade minskats till 9 milliarder kronor. Vilken åtgärd skulle motverka den här utvecklingen?
Ett förslag var att anmoda OPEC-länder att låta en del av sina pengar vara i omlopp i utvecklingsländer, av vilka en del var nära en ekonomisk kollaps på grund av energikrisen, i stället för att låta sina oljepengar vara i omlopp i industrialiserade länders ekonomi, som de nu gör. Ett andra handlingssätt för att bemästra detta problem var en överenskommelse att bilda ett internationellt institut för energifrågor för att samordna utforskningen av alternativa energikällor. Man trodde också att Commonwealth Fund for Technical Cooperation (Samväldets fond för tekniskt samarbete) skulle vara en hjälp till att avlägsna skillnaden mellan rika och fattiga länder, och därför samtyckte man till att ge 36 millioner kronor till den här fonden.
Konferensen pekade på fem områden där större medlemsländer kunde hjälpa utvecklingsländerna. Dessa förslag var att ge bistånd till ekonomisk utveckling genom att främja utökad lokal bearbetning av råmaterial, hjälpa länderna att utöka och förbättra sina teknologiska färdigheter, garantera små öländer fri väg till marknaderna för deras produkter, öka det finansiella stödet och förenkla hjälpinsatserna och ge finansiellt och tekniskt bistånd för att minska deras beroende av importerad olja och att utveckla alternativa energikällor.
Men kommer verkligen de större länderna att tillämpa dessa förslag? Ger deras förflutna oss orsak att tro att de verkligen kommer att på ett osjälviskt sätt vara uppmärksamma på andra länders intressen?
Vad kommer att uppnås?
I sitt avslutningstal påpekade ordföranden att det var tillfredsställande att de farhågor, som uttrycktes i början, till slut hade resulterat i att de fått bättre förståelse för varandras synpunkter och att en atmosfär av vänskap och en anda av uppriktighet hade varit förhärskande.
Men vad kommer dessa samtal, diskussioner, försäkringar och muntliga överenskommelser att åstadkomma? Det är nödvändigt att besluten blir omsatta i handlingsprogram, för, som ordföranden uttryckte det, mötet kommer inte att vara av någon historisk betydelse om det inte leder till historiska förändringar.