Från ett liv som fotbollsstjärna till ett liv i gudaktig hängivenhet

JAG växte upp i en liten gruvby i grevskapet Yorkshire i England. Fastän jag vantrivdes i skolan, tyckte jag att gymnastiktimmarna var roliga. Jag tyckte speciellt om fotboll.

En dag, sedan jag hade spelat en match i skollaget, blev jag tillfrågad av en talangscout om jag ville spela för Wolverhampton Wanderers Football Club. Jag var likgiltig för erbjudandet. Helt naturligt såg jag ju fram emot att efter skolans slut få börja arbeta i kolgruvan hemma. Men min mor föreslog att vi åtminstone skulle åka till Wolverhampton och höra vad fotbollsklubben hade att erbjuda, och jag samtyckte.

Det var ett minnesvärt besök. Jag kände en atmosfär av spänning. Lagledaren var en allvarlig man, och han fick mig att skriva under för ”Wolves” (Vargarna), som laget kallades.

Jag var 17 år, då jag fick min chans att spela i A-laget. Matchen gick mot Leicester, och vi vann. Nästa match gick på hemmaplan, och jag gjorde mål. Rubrikerna på sportsidorna löd: ”En ny stjärna är född!”

Livet som fotbollsstjärna

Jag var egentligen riktigt lycklig bara då jag spelade fotboll, speciellt då jag gjorde mål. Jag kommer ihåg hur jag en gång i Preston från 30 meters håll sköt bollen i mål. Jag kan än i dag se hur bollen, som en raket, gick rakt in i krysset. Sedan sprang jag fram till vårt lags supportrar, som stod bakom målet, och jag lyfte mina knutna nävar, vilket i själva verket var som att fråga dem om de någonsin tidigare hade sett någonting liknande. Folkmassan visade sin entusiasm genom att om och om igen sjunga mitt namn.

Jag blev utvald till att spela i Englands ungdomslandslag (under 18 år) ett antal gånger, och slutligen blev jag uttagen till Englands juniorlandslag (mellan 18 och 23 år). Många sade att det bara var en tidsfråga innan jag skulle få spela i engelska landslaget.

Att vara fotbollsstjärna löste emellertid inte mina personliga problem i livet. Jag hade problem med en upprorisk anda; jag brydde mig inte om vad som hände andra människor. Det var så illa att lagledaren ordnade med att jag fick besöka en psykiatriker. Men det hjälpte inte. Sedan träffade jag Jean, och det dröjde inte länge förrän vi beslutade att gifta oss. Lagledaren blev glad. Han hoppades att äktenskapet skulle stadga mig.

Jag tyckte om Jean därför att hon var söt. Hon tyckte om mig, sade hon, därför att jag fick henne att skratta. Men det var egentligen inte någon verklig kärlek mellan oss. Jean sade att det var en sak att sällskapa med en fotbollsstjärna, men att vara gift med en var något helt annat. Efter några få veckor blev vårt äktenskap mycket stormigt. Vid ett tillfälle tappade jag humöret och kastade en tekanna på Jean. Den träffade henne på låret och krossade sedan en glasdörr. Hon gav igen genom att ta en sax och klippa sönder min nyinköpta kostym. Jag funderade på att lämna Jean, och på grund av mitt handlingssätt hotade hon faktiskt med att begå självmord.

Kontakt med Jehovas vittnen

Sedan vi hade varit gifta i två månader, knackade det på dörren, och en man, som jag senare kom att lära känna som Ken, presenterade sig som ett av Jehovas vittnen. Så snart jag förstod att han representerade en religion, talade jag om för honom att jag inte var intresserad. Men innan jag stängde dörren, frågade han mig om jag skulle vilja uppleva fred på jorden. Jag svarade inte på hans fråga, men jag kände att jag ville tala om för honom hur min far och min lillasyster, som bara var ett spädbarn, dog. Jag berättade alltså för honom.

Min far hade varit en omtyckt och respekterad man, bara 42 år gammal, då han dog i cancer. Jag kan ännu komma ihåg den smärta och bitterhet jag kände, då jag stod vid hans grav. Bara två veckor senare dog min lillasyster. Min mor var förkrossad. Och jag glömmer aldrig hur jag, som en pojke på 11 år, gick uppför trappan med det döda barnet i mina armar och lade det på sängen. Varför hände allt detta?

Ken frågade mig om jag trodde att Gud kunde ställa allt till rätta. Jag kommer ihåg hur jag med eftertryck svarade: ”Aldrig!” Ken visade mig sedan 2 Timoteus 3:1—5, och speciellt en mening fångade min uppmärksamhet, nämligen att ”människorna skall vara egenkära”. Jag sade: ”Människor i dag är sådana.” I själva verket medgav jag: ”Jag är sådan!” Ken fortsatte med att förklara vilka förhållanden som skulle vara rådande i den tid bibeln kallar de ”yttersta dagarna”. Han föreslog att vi skulle fortsätta vårt samtal följande vecka, och jag samtyckte. Vi började studera bibeln med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv. Jean skrattade åt mitt påhitt att läsa bibeln, men då hon vid fjärde studiet gick genom rummet, ställde hon en fråga, och Ken svarade på den. Hon ställde en annan fråga, och det dröjde inte länge förrän Jean var med och studerade.

Snart inbjöd Ken oss till Rikets sal. Självupptagen som jag var, undrade jag vilket intryck jag skulle göra. Under mitt första möte talade jag, i mitt tycke lågmält, med den som satt bredvid mig, men en av de närvarande bad mig artigt att iaktta tystnad. Denna händelse påverkade inte alls mitt jag. Efter mötets slut hälsade rätt många på mig och frågade efter mitt namn. Förvånad över att de inte kände igen mig, talade jag om för dem att jag var Peter Knowles. De visste inte ens att jag spelade fotboll. Då de frågade: ”I vilket lag spelar du?”, var måttet rågat. Jag trodde att alla i Wolverhampton kände till mig. Den kvällens erfarenhet var den första av många som skulle leda till att jag kom att se mig själv i ett rätt perspektiv.

Jean och jag fortsatte att studera, men vårt problem låg i att tillämpa Guds ord i våra liv. I vårt hem följdes aldrig uppmaningen: ”Låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Ef. 4:26) Jag hade svårt att koppla av. Jag var alltid på helspänn, som om jag satt på nålar. Till och med vid våra bibelstudier brukade jag sitta först på en stol och sedan på en annan, och det slutade ofta med att jag satt på golvet. Att spela fotboll var påfrestande. Jag var därför spänd och ansträngd, vilket ledde till gräl med Jean. Att vara fotbollsstjärna var inte till hjälp i vårt äktenskap.

Kärleksfull hjälp då vi behövde det

Något som gjorde stort intryck på oss under den här tiden var den omtänksamhet församlingen visade. De visade oss en underbar gästfrihet. Hur annorlunda var inte detta mot min gemenskap med andra fotbollsspelare! Vi hade aldrig blivit hembjudna till dem, och inte heller hade vi tänkt på att be dem besöka oss. Men i den kristna församlingen hade vi funnit människor, som verkligen kunde leva i den nya ordning vi hade studerat om.

Säsongen 1968/69 hade slutat, och under eftersäsongen hade vi, tillsammans med många andra brittiska klubbar, tackat ja till att spela en turnering i Förenta staterna för att göra reklam för fotbollen. Medan vi var i Förenta staterna, kom jag i kontakt med Jehovas vittnen. Då vi var i Kansas i sex veckor, var det speciellt en av dem som tog sig an mig, lät mig följa med till en del möten såväl som till de kontor, där frivilliga arbetare var fullt upptagna med att förbereda en sammankomst för Jehovas vittnen. När jag ser tillbaka, inser jag nu att detta var en kritisk och avgörande tid i mitt andliga framåtskridande.

Två olika levnadsvägar

Väl hemma igen hade träningen för nästa säsong börjat, men i församlingen såg man fram emot att resa till Wembley Stadium, inte för att titta på fotboll, utan för att vara närvarande vid Jehovas vittnens internationella konvent ”Fred på jorden”. Det var en vecka jag aldrig glömmer — förutom att jag var närvarande vid min första sammankomst, var jag tvungen att spela tre fotbollsmatcher. Här yppade sig en unik möjlighet att jämföra atmosfären i omklädningsrummet med familjeandan på konventet. Jag betraktade folkmassorna där jag spelade och jämförde dem sedan med de 82.000 som på söndagen var närvarande vid Jehovas vittnens konvent. Den veckan övertygade mig starkt om den enormt stora skillnaden mellan ett liv som fotbollsstjärna och ett liv i gudaktig hängivenhet.

Men fortfarande ansåg jag inte att det var oförenligt att spela professionell fotboll och vara ett Jehovas vittne. En kväll inbjöd jag den presiderande tillsyningsmannen i vår församling att komma och se mig spela. Vi vann, och jag gjorde ett av målen. Senare den kvällen besökte han oss, och vi pratade en stund. Till slut frågade jag honom vad han tyckte om matchen. Jag blev upprörd, då han sade att jag var en helt annan människa på planen än då jag besökte mötena i Rikets sal. Jag förklarade att före varje match brukade jag be till Jehova om hjälp att inte förlora behärskningen. Men han talade om för mig att jag ibland uppträdde som en gladiator på planen. Men jag ville inte tro det.

Längre fram, då vi spelade mot Manchester United, gav folkmassan mig högljudda bifallsrop. De brukade sjunga: ”Ge den till Knowles; vi vill se mål!” Och närhelst jag gjorde mål, brukade de ännu mera hysteriskt ropa mitt namn. Så småningom började jag inse att det som tillsyningsmannen sade var sant. Många i folkmassan behandlade mig nästan som en gud. Det var en form av avgudadyrkan, och jag visste att det var fel. Men fortfarande ville jag inte sluta spela. Jag kommer ihåg hur jag före en match bad till Jehova: ”Hjälp mig att förena dessa två saker. Hjälp mig att bevara självbehärskningen, och Jehova, hjälp mig att göra tre mål, i Jesu namn. Amen.” Men i mitt hjärta visste jag att min tid som fotbollsstjärna närmade sig sitt slut.

Mitt val — resultaten

En dag, då jag intervjuades av en sportskribent för en rikstidning, nämnde jag att jag funderade på att sluta spela. Han skyndade sig att få tag i en fotograf, och följande morgon stod det med stora rubriker på sportsidorna i tidningen: ”Peter Knowles blir ett Jehovas vittne — funderar på att sluta spela!” Från och med då hände saker och ting snabbt. Jag visste att jag kunde få belöningen evigt liv, om jag blev ett Jehovas vittne och tjänade Jehova med gudaktig hängivenhet. Livet som fotbollsstjärna kunde aldrig ge mig det. Jag bestämde ett datum bara några få veckor längre fram. Min sista match var då vi spelade mot Nottingham Forest.

Tre veckor senare döptes Jean och jag som en symbol av vårt överlämnande till Jehova. Bortsett från att jag senare spelade i min bror Cyrils hedersmatch för att uppfylla ett löfte jag gett honom, har jag aldrig återvänt till mitt tidigare liv i fotbollsvärlden.

Vid den tiden fanns det i församlingen två heltidsförkunnare av bibeln, och vi samarbetade mycket med dem i att från hus till hus predika de goda nyheterna om Guds rike. Vi blev ofta inbjudna i husen och fick ofta lämna ett exemplar av Sanningsboken. Men det var svårt att samtala om bibeln, och på över två år kunde vi inte sätta i gång ett enda bibelstudium med någon. Alla ville bara tala om fotboll. Många påtryckningar utövades från många håll för att få mig att återvända till fotbollen. Men förutom brev som uppmanade mig att börja spela igen, fick jag många brev från vittnen i hela världen, vilka uppmuntrade mig att inte ge upp min tro. Vi kände verkligen att vi nu var en del av en världsomfattande sammanslutning av bröder och systrar. Vi stannade kvar i denna sammanslutning, och inom sex månader hade vi privilegiet att kunna börja ägna hela vår tid åt att predika de goda nyheterna om Guds rike, och nio år senare fick jag privilegiet att tjäna som äldste i vår församling.

Om Jean och jag inte hade börjat tjäna Jehova, skulle vi utan tvivel inte ha varit tillsammans längre. Vår tro har verkligen förenat oss. Vi är nu nöjda och tillfredsställda, eftersom vi vet vad framtiden har i sitt sköte. Vi röner naturligtvis fortfarande med- och motgångar, men tack vare råden i Guds ord är vi nu mycket väl i stånd att bemästra vilket som helst problem som kan dyka upp i vår väg.

En bibeltext som verkligen gjorde intryck på mig var 1 Timoteus 4:8, vilken lyder: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” När jag tänker på ”livet ... som skall komma”, ser jag mycket fram emot att få träffa både min far och min lillasyster, tillsammans med många millioner andra människor, som i en nära framtid kommer att bli uppväckta här på jorden i Guds nya rättfärdiga ordning. När jag begrundar ”livet nu”, är jag nu mycket mera nöjd och tillfredsställd än vad jag någonsin var då jag spelade fotboll.

En del kan mena att de kan spela professionell fotboll och ändå vara kristna, men för mig gick det inte. Under matcherna blev det svårt, om inte omöjligt, att visa självbehärskning. Spelet är en hård konkurrens och befrämjar ofta avgudadyrkan. När jag tänker tillbaka på den tid då folkmassorna sjöng mitt namn och mer eller mindre betraktade mig som en gud, inser jag hur farligt det kan vara. Nu känner jag mig lugn. Min tillbedjan av Jehova har gett mig sinnesfrid såväl som många äkta vänner. Tillbedjan av Jehova har hjälpt mig att älska, inte bara mig själv, utan också min hustru och framför allt Jehova Gud. — Matt. 22:37—39.

Jag har levt ett liv som fotbollsstjärna. Nu önskar jag bara ett liv i gudaktig hängivenhet. — Insänt.