Den engelska landsbygdens plåga
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien
TJUGO tusen almar dör varje dag i England. Det är uppskattningsvis 11 millioner träd som har dött sedan 1968. Dessa förluster beror på en sjukdom som är känd under namnet holländsk almsjuka.
Även om sjukdomen kallas ”holländsk”, kommer den inte ursprungligen från Holland. Den kallas i stället så därför att mycket av den tidigare forskningen om sjukdomen gjordes i detta land. Man tror allmänt att holländsk almsjuka kom till Nordamerika från Centraleuropa och att den nuvarande epidemin troligen fördes in i England år 1968 med sjukt timmer från Nordamerika. Men låt oss, innan vi talar om sjukdomen, helt kort betrakta själva almen.
Av de sex arter av alm, som växer på de brittiska öarna, har den engelska almen, också känd som den vanliga almen eller lundalmen, och skogsalmen eller den bredbladiga almen länge varit de förhärskande. Den vanliga almen har en tjock, grov stam, på vilken det finns många knotiga knölar, och barken på trädet är mycket skrovlig och täckt med djupa räfflor. Skogsalmens blad är större och bredare. Den är den mer graciösa av de två slagen, eftersom den inte är så skrovlig.
Almträ är fortfarande uppskattat som virke. De grova knölarna som växer på den vanliga almens stam uppskattas av möbelsnickare, som finner träet säreget ådrat. I dag använder man det dock huvudsakligen för tillverkning av papp, stolpar och kistor. Den engelska almens viktigaste egenskap har emellertid varit att den på ett säreget sätt har bidragit till landskapsbilden. Den står antingen i rader eller ensam, och den är ett av Englands högsta träd.
Vad är holländsk almsjuka?
Holländsk almsjuka är en svampsjukdom som överförs genom en skalbagge, Scolytus destructor, som livnär sig på friska träd under en vecka eller så innan den börjar föröka sig. Under denna tid gnids svampsporer bort från skalbaggens kropp och kommer in i själva träet på det friska trädet. En reaktion som orsakats av svamparna försvagar så småningom almen, och den dör på grund av att den tappar löv och av gifter. När en alm har blivit starkt försvagad, kommer skalbaggen in i barken på stammen. Där förökar sig insekten, och de unga skalbaggarna kommer fram följande vår för att återigen börja kretsloppet.
De utmärkande yttre symptomen på holländsk almsjuka är att de en gång ljusa, gröna bladen blir gula och bruna i färgen. Ibland böjer sig nya kraftiga skott, och detta visar att de håller på att dö. Om man skalar bort barken på en gren, kan man se de yttersta kärlknippena befläckade med långa mörka strimmor. Sådana tecken kan lätt upptäckas av en lekman. Men det finns två olika former av denna trädsjukdom — en aggressiv och en mindre aggressiv. Man kan inte utan vidare avgöra skillnaden. Den form som inte är aggressiv dödar vanligtvis inte det angripna trädet, medan den aggressiva formen däremot sprider sig dubbelt så snabbt och dödar milliontals almar. Under de tio år som denna sjukdom har funnits i England har den spritt sig över landet och decimerat alla almarter utom två mindre vanliga arter. I slutet av 1977 hade 11 millioner av landets 23 millioner almar dött. I åtminstone ett county har redan mer än 90 procent av almarna dött, vilket betyder så mycket som 50 procent av alla träd i detta county.
I London finns det många vackra parker där det finns gamla och särskilt fina almar, och dessa har lidit allvarlig skada. I Regents Park måste under enbart år 1977 ungefär 100 av de omkring 500 återstående almarna huggas ner. Man har, liksom i andra delar av landet, gjort försök att ge angripna träd injektioner. Men det tycks som om denna åtgärd inte har varit effektiv mot denna smittsamma sjukdom.
Till attack mot sjukdomen
Det enda botemedlet på lång sikt mot holländsk almsjuka var ända tills för inte så länge sedan att ersätta döda almar med nya och motståndskraftiga arter. De åtgärder man vidtog på kort sikt hade som syfte att bevara så många som möjligt av de almar som fanns kvar. Det första man gjorde för att få kontroll över detta var ”hygienavverkning”. För att få hygienavverkningen att fungera måste träd huggas ner så snart som de är angripna, och barken måste brännas. Ett träd som håller på att dö bör fällas följande vår, innan skalbaggen kan föröka sig och sprida svampen. I de flesta fall gör man inte detta, vilket betyder att följande vår kommer troligtvis ytterligare någon million almar att bli angripna. Tyvärr har hygienavverkningen misslyckats på grund av att alltför litet har gjorts alltför sent.
Ett motmedel som man nyligen börjat använda är kemiska bekämpningsmedel. Dessa sprutas in i nedre delen av stammen på friska träd, så att saven skall kunna föra dem genom grenarna där ämnena angriper svamparna. Sådana injektioner kostar omkring 40 kronor per träd, och behandlingen måste upprepas varje år. Men resultaten har visat att denna metod är effektiv endast på träd som är upp till omkring 12 meter höga. Den lyckas också bättre på vissa almar än på andra.
Det händer då och då att rötterna från olika almar växer ihop, och på så sätt kan svampen spridas under jorden från träd till träd. Man kan isolera ett träd med hjälp av en kemisk barriär som man upprättar genom att hälla ett jordsteriliserande preparat i hål som är 2,5 centimeter i diameter och som borrats ned till 0,6 meters djup. De är placerade i en rad mellan träden och med ett inbördes avstånd på 15 centimeter. Denna behandling är verksam i åtskilliga år, men den är mycket dyrbar — den kostar åtminstone 100 kronor per träd. Det lönar sig bara när det är fråga om värdefulla almar.
Ansträngningar för att omplantera
Man har i dag blivit mer och mer medveten om att träd utgör en viktig del av hela den ekologiska livsbalansen. Kommer almarna att bli ersatta? Och i så fall hur? På många platser finns det planer för allmän plantering snarare än för privat plantering, men med snabbväxande arter som lindar — inte almar. I ett område planterades år 1975 mer än 170.000 nya träd — men inte en enda alm. Fram till nu har reaktionen på almtragedin varit lika effektiv som att försöka stoppa en skogsbrand med en trädgårdsslang.
Trots statliga anslag finns det en naturlig ovillighet från lantbrukarnas och jordägarnas sida att plantera nya träd. Varför det? Därför att de nuvarande lagarna fordrar att av fyra träd som planteras måste i själva verket tre gå till staten i form av skatter. Därför blev år 1975 åtminstone 90 procent av återplanteringsplanerna inställda.
Den tomt som tillhör Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i London har också påverkats av trädsjukdomar. Man har varit tvungen att hugga ner ända till 30 träd på denna tomt, däribland många almar. Starka vindar har också tagit sin tribut. Men man har satt i gång med ett omfattande återplanteringsprogram. Förutom att man planterat mer än 100 barrträd, som bildar en omgivande häck, har man planterat 200 träd runt om på området. Det är träd som silverbjörk, rönn, sykomor, eukalyptus och lönn. Men det tar mycket lång tid att fylla ut luckorna i landskapet.
På senare tid har ekologerna till sin stora glädje lagt märke till att runt om i landet har rotskott skjutit upp från några av de gamla almarnas rotsystem. Dessa skott kommer kanske så småningom att växa och hjälpa till att återställa balansen. Men det är för närvarande alltför tidigt att säga om de kommer att kunna växa sig starka.
Under tiden fortsätter den holländska almsjukan att gripa omkring sig. Det behagliga engelska landskapet, som på ett levande sätt åskådliggörs i de klassiska målningarna av Constable, Gainsborough och Turner, har på ett tragiskt sätt blivit hemsökt och förstört av denna sjukdom. De kala grenarna på de en gång så ståtliga träden är en förebrående påminnelse om att varje försök att bevara dem har misslyckats.