Öst möter väst i Surinam

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Surinam

HUR går det när människor från många olika delar av världen bor tillsammans på en plats? Invånarna i de flesta länder med blandad befolkning håller förmodligen med om att det inte behöver uppstå några allvarliga problem. Ett framträdande exempel på en sådan ”smältdegel” av människor är Surinam. Ett besök här i landet kommer att visa hur vitt skilda folkslag från en mängd olika länder lever tillsammans i fred. Skulle du vilja ta dig en titt på vårt färgstarka land och folk?

Surinam ligger på Sydamerikas nordöstra kust, inklämt mellan Guyana i väster och Franska Guayana i öster. Landet har en yta på ungefär 140.000 kvadratkilometer. En beräkning som Förenta nationerna gjorde år 1975 visar att Surinams befolkning uppgår till cirka 420.000. De flesta bor på en smal remsa utmed kusten. Större delen av landet är täckt av tät regnskog och är i det närmaste obebodd.

Vad landets tidigaste historia beträffar, uppger The New Encyclopædia Britannica (1976 års upplaga): ”Fram till 1400-talet var Surinams enda invånare indianstammarna kariber, arowaker och warrower. En annan stam, surinerna, som tidigare bebodde landet men undanträngdes av kariberna, anses ha gett upphov åt namnet Surinam.”

Omkring år 1500 hade spanjorerna upptäckt Surinam; men de var inte hågade att slå sig ner här eller dra nytta av sin upptäckt. Det var år 1651 som en engelsman, Francis Lord Willoughby, grundade kolonin Surinam. Han beslöt att utnyttja den bördiga jorden genom att odla sockerrör. Snart var ett stort antal sockerplantager i gång. Dessa bidrog till en blandad befolkning.

En brokig befolkning växer fram

Plantagedriften skapade ett behov av billig arbetskraft, vilket ledde till att man importerade afrikanska slavar. Slavägarna behandlade ofta sina underlydande mycket grymt. Detta fick till följd att tusentals slavar flydde in i den täta regnskogen, där de organiserade sig i olika stammar och återgick till ett afrikanskt levnadssätt. På detta sätt kom ett stycke Afrika att införlivas med Surinam.

Avkomlingarna av dessa afrikanska slavar kallas ”kreoler”. De som lever i det inre av landet kallas ”buschkreoler”. De som valt att slå sig ner i städerna kallas ”stadskreoler”. Åtskilliga tusen bland Surinams brokiga befolkning anser sig härstamma från denna afrikanska befolkningsspillra.

År 1667 kom holländarna till makten. Detta medförde emellertid inte någon förändring i det plantagesamhälle som blomstrade här. Men så år 1863 avskaffades slaveriet. Detta skapade en stor brist på arbetskraft. Behovet av arbetare som kunde hålla plantagedriften i gång blev överhängande. Men varifrån skulle man få hjälp?

Ett tidigt medel att bekämpa bristen på arbetskraft var att uppmuntra holländska småbrukare att slå sig ner i Surinam. På detta sätt fogades ett stycke Nederländerna till landets befolkning. Problemet med arbetskraften förblev emellertid akut, och det blev nödvändigt att söka arbetare på annat håll.

Vid mitten av 1800-talet hade Surinam inom sina gränser också tagit emot hundratals kinesiska kontraktsarbetare. Fastän många återvände hem, när deras kontrakt löpte ut, stannade en hel del kvar och etablerade sig framgångsrikt inom affärsvärlden. I åratal har huvudstaden Paramaribo kännetecknats av att det i nästan varje gathörn finns en livsmedelsbutik som ägs av kineser. På detta sätt har befolkningen fått en orientalisk prägel.

Det behövdes emellertid ännu fler villiga arbetare. Mellan åren 1873 och 1916 utökades antalet jordbruksarbetare genom många skeppslaster hinduiska invandrare från Indien. Liksom fallet var med kineserna, ville många indier stanna kvar även sedan deras arbetskontrakt löpt ut. För att göra detta möjligt försåg regeringen dem med små jordlotter, så att de kunde börja driva små jordbruk.

Ännu fler slussas in

”Har vi träffat alla nu?” kanske du frågar. Inte alls. Tillåt mig presentera ännu en av befolkningens byggstenar, som också den kommer österifrån. Det är indonesierna, som sedan 1890 har hittat vägen till detta land, där öst möter väst. Särskilt från ön Java har tusentals tackat ja till inbjudan att flytta västerut, där de kunnat utnyttja sin kunnighet i jordbruksskötsel.

Men därmed var det inte slut på Surinams befolkningsblandning. Den som besöker Paramaribo kommer att träffa libaneser, människor från olika delar av Europa och en hel del mulatter. De senare är resultatet av blandäktenskap mellan de östliga och de västliga folkgrupper som nämnts ovan.

Vad är det som drar alla dessa olika folkslag till Surinam? Många lockas av den mångfald jordbruksprodukter som kan odlas här, till exempel ris, sockerrör, citrusfrukter och bananer. Andra dras av de många olika träslagen som finns i Surinam. En annan viktig faktor förr i tiden var upptäckten av guld.

På senare tid har emellertid landets viktigaste mineraltillgång, bauxit, den största dragningskraften. Bauxit är ett lerliknande, jordaktigt mineral, som är det viktigaste råmaterialet för framställning av aluminium och aluminiumföreningar. Aluminiumindustrin har brutit hundratusentals ton bauxit ur Surinams jord; och enorma reserver återstår för framtida bruk.

Fördelar med en blandad befolkning

Blandningen mellan öst och väst bland Surinams befolkning har med sig många fördelar. Buschkreolerna har visat sig vara en verklig tillgång, när det gäller att ta sig fram på floderna eller i landets inre. I urholkade kanoter kan dessa skickliga paddlare ta sig förbi farliga forsar, ja, till och med små vattenfall. Buschkreolerna utmärker sig också genom sina konstfärdiga träskulpturer.

Ett utmärkt exempel på anpassningsförmåga är den kinesiska delen av befolkningen. Kineserna har behållit sitt eget språk, men i många andra avseenden har de lagt sig till med ett västerländskt levnadssätt. Detta märks tydligt både i socialt och religiöst avseende och vad det gäller utbildning. Vad beträffar de yrkesområden som kineserna här valt att ägna sig åt, förutom affärsverksamhet, har somliga blivit läkare, lärare och entreprenörer. De är en tillgång för Surinam.

Bland indierna har den yngre generationen visat sig ha verklig framåtanda. Deras förfäder var nästan uteslutande jordbrukare. Men i dag blir man inte förvånad, när man möter indier inom andra områden, till exempel inom medicinen, undervisningen, juridiken och handeln. De har vunnit erkännande för sin flit och sparsamhet.

Det förhåller sig på liknande sätt med indonesierna. Många har lämnat jordbrukslivet och är nu verksamma inom samma yrkesområden som sina kinesiska och indiska landsmän. Indonesiern har också vunnit erkännande som en plikttrogen och begåvad arbetare.

När man tänker på hur många språk som talas av dessa folk, kan man undra hur de kan kommunicera med varandra. Medan många av den yngre generationen har lärt sig nederländska, kan en stor procent av befolkningen bara tala ett språk som kommit att kallas ”sranan-tongo”. Många kallar detta språk för negerengelska, och på sina håll kallar man det fortfarande ”taki-taki”. Sranan-tongo är ett blandspråk med engelska som grund och med inslag av nederländska, franska, portugisiska och olika afrikanska och indiska språk. Fastän sranan-tongo till en början kan låta lustigt för personer som talar dessa andra språk, har det visat sig vara ett utmärkt meddelelsemedel mellan öst och väst i detta område.

Religiösa yttringar

Religiösa seder och bruk här i Surinam är lika mångskiftande som befolkningen. Ett intressant exempel är vad som äger rum, när någon bland buschkreolerna, som också kallas ”maroner”, dör.

Den enda död som dessa människor betraktar som naturlig är död på grund av hög ålder. Beträffande förtidig död skriver emellertid den holländske författaren Willem van de Poll att de ”bär omkring liket i dagar efter dödsfallet. Om möjligt måste man finna den onda ande som bär skulden för detta dödsfall, innan den döde får komma i jorden. Den döde anses kunna visa dem som bär hans kropp var den [onda anden], som bär skulden för olyckan, uppehåller sig.”

Detta står i skarp kontrast till vad bibeln lär. Bibeln visar att de döda är fullständigt utan medvetande. (Pred. 9:5; Ps. 146:4) Vad beträffar förtidig död, är den ofta ett resultat, inte av onda andar, utan av ”tid och oförutsedd händelse”. — Pred. 9:11, NW.

Indierna har också bevarat seder och bruk från icke-biblisk religion. På deras gårdsplaner kan man få se små röda flaggor som vajar från stänger av bamburör. Dessa flaggor anses tjäna som ett skydd mot olycka. En annan ovanlig indisk sed har med bröllop att göra. På utsidan av ett hus ser man ibland vita handavtryck. Dessa visar att bruden doppat handen i en massa som gjorts av malet vitt ris och pressat den mot utsidan av huset. Detta skall visa att hennes hand har getts bort i äktenskap.

Jehovas vittnens verksamhet har haft stor framgång i Surinam. År 1946 fanns det bara 20 vittnen i detta land. I slutet av 1971 hade antalet stigit till mer än 600, och år 1978 nåddes ett högsta antal av 879. De flesta av dessa är stadskreoler och mulatter, som betraktar sig som västerlänningar. Men de har alltid i sina församlingar med glädje tagit emot, österlänningar (huvudsakligen från den indonesiska delen av befolkningen), infödda indianer och buschkreoler.

Denna granskning av Surinam och dess folk skulle inte vara fullständig, om vi inte nämnde att den nya, självständiga republiken Surinam bildades den 25 november 1975. Folket hade med entusiasm sett fram emot denna förändring; och den försiggick på ett fredligt och lugnt sätt. Till de friheter som garanteras i den nya republikens författning hör religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet.

Surinams och dess befolknings historia och utveckling är verkligen intressant. Den är ett märkligt exempel på vad som kan hända när öst möter väst.

[Bild på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

SYDAMERIKA