Bevis på formgivning
FORMGIVNING kräver undantagslöst en formgivare utrustad med skicklighet och förmåga. Vem skulle för ett ögonblick mena att en fint utformad klocka skulle ha formats av en slump? Urverkets precision vittnar om en skicklig formgivare.
Låt oss därför granska människokroppen för att finna bevis som vittnar om en stor formgivare. Ett nyfött barn, som sprudlar av liv, är i sig självt ett fascinerande underverk. I detta lilla ”knyte” finns dessutom bevis på sinnrik formgivning, som imponerar även på högt utbildade ingenjörer och vetenskapsmän. Lägg märke till några exempel på sådan överlägsen formgivning.
Vår benstomme: ”En triumf för konstruktion och formgivning”
Varför beskriver boken The Body, som ivrigt förfäktar evolutionen, benstommen på det sätt den gör? På grund av att benstommen ”bär upp kroppen på samma sätt som en stålstomme bär upp en skyskrapa, och den skyddar kroppens viktiga organ på samma sätt som ett betongtak skyddar människorna i en byggnad. När människokroppen fullgör dessa byggnadstekniska uppgifter, löser den sådana problem i fråga om formgivning och konstruktion som arkitekten och ingenjören är förtrogna med.”
Hur skulle du känna det om du vore byggnadsentreprenör och blev ombedd att bygga ut ett hus, göra det tre gånger högre och bredare utan att störa familjemedlemmarnas dagliga arbete eller deras nattsömn ens en timme? Omöjligt, säger du. Men det är just vad som fordras av benstommen. Vår benstomme måste bli tre gånger större från det vi föds tills vi når vuxen ålder.
Hur fullgör benstommen denna uppgift? Föreställ dig att någon skrapar av lite material från insidan på väggarna och taket i ett rum och sedan lägger detta material på utsidan av väggarna och taket. Varje vecka ”växer” rummet flera millimeter, tills vårt hus slutligen, efter 20 år, är tre gånger större än det ursprungligen var. Speciella celler i benstommen utför just detta ”murningsarbete” — osteoklaster (benförstörande celler) och osteoblaster (benbildande celler).
Den styrka och smidighet som byggs in i vår benstomme är imponerande! Den är konstruerad ungefär som armerad betong (ett material med häpnadsväckande styrka som i stor utsträckning används i modern konstruktion och som utgörs av gjuten betong förstärkt med smidiga stålstänger). Kors och tvärs genom det betonglika kalciumet i benstommen löper fina fibrer av kollagen som utgör armeringen. Men benstommen är åtta gånger starkare än armerad betong. Den har större draghållfasthet än gjutjärn. Skenbenet kan bära upp en ständig vikt på nära två ton och kan utsättas för tryck på upp till 1.400 kilo per kvadratcentimeter. Ändå är benstommen smidig och förvånansvärt lätt. Om stål användes i stället, skulle en man på 75 kilo väga omkring 350 kilo! Tänk på det nästa gång du flyter på vattnet. I vår benstomme används således en perfekt sammansättning, som kombinerar styrka med smidighet och lätthet.
Som om detta inte vore nog påminner benstommens inre om ett ”myntverk”, där nya blodceller, kroppens liv, ”myntas och utges”. Som boken Man in Structure and Function påpekar:
”Precis som banker bygger sina kassavalv i byggnadens källare så att guldreserven kan förvaras säkert och tryggt i dess djup, har kroppen på liknande sätt använt det mest skyddade stället i människokroppen, benstommens inre, för att där förvara cellstatens mynt och guld: blodet.”
Det är inte att undra på att tidskriften Today’s Health säger: ”Människans skelett representerar ett mästerverk av teknisk formgivning, ...”
”Örat: Ett mästerverk av ingenjörskonst”
Så beskriver boken Sound and Hearing vårt hörselorgan och tillägger: ”Innanför [ytterörat] finns konstruktioner som är så utsökta att de får den skickligaste yrkesman att blygas och som automatiskt fungerar så pålitligt att de inger respekt hos den mest skarpsinnige ingenjör.”
Tänk bara: i ett utrymme som inte är större än cirka sex kvadratcentimeter finns en fullständig mottagar- och sändarutrustning med high fidelity-kvalitet! Från ytterörat (som fångar upp ljudvågorna) genom mellanörat (som omvandlar ljudvågorna till mekaniska rörelser) till innerörat (som transformerar de mekaniska rörelserna till elektriska impulser) ser vi bevis på sinnrik formgivning.
I cochlean eller snäckan (den del av innerörat som liknar en snäcka [se bilden här ovan]) inträffar det verkliga miraklet. Det är här de mekaniska rörelserna omvandlas till elektriska impulser, som vidarebefordras till hjärnan, vilken tolkar dessa som ljud. För att fullgöra denna uppgift fungerar 24.000 fina hår i detta organ som strängarna i ett piano. Ljudvågorna åstadkommer rörelser i snäckan, där ”strängarna” sedan frambringar de olika tonerna. Via nerver, som är förbundna med dessa hår, sänds elektriska impulser till hjärnan. Ett uppslagsverk säger: ”Eftersom cochlean i en pianists öra är uppskattningsvis en million gånger mindre än det piano, på vilket han spelar, måste man tänka sig en konsertflygels klaviatur och strängar förminskade omkring 100 millioner gånger för att få en uppfattning om dimensionerna hos ’hörselpianot’ i örat.” Vårt ”piano” återger perfekt varje ljud — från en svag viskning till crescendot i en stor orkester — och allt detta inom ett utrymme som inte är större än en ärta! Formgivning eller slump? Har du någonsin hört talas om att en flygel har kommit till av en slump?
Människans hand: ”Det förnämsta av alla instrument”
Så sade en av antikens läkare om det som möjliggjort så många av människans bedrifter. Biokemisten Isaac Asimov gav uttryck åt samma uppfattning, när han sade om handen:
”... ett oöverträffat manöverorgan, utan jämförelse det bästa i sitt slag på livets alla områden — med fyra böjliga fingrar och en motställd tumme, så att det hela kan användas till att försiktigt nypa eller stadigt gripa, till att tvinna, böja, dra eller skjuta på och till att hantera piano- och skrivmaskinstangenter.”
Handen är inte bara kraftfull, utan också förvånansvärt smidig. Med den kan vi slå med en hammare, men också plocka upp en liten nål.
Var befinner sig de starka muskler som kontrollerar fingrarna? Om du skulle forma en hand, var skulle du då placera musklerna? Kanske i själva fingrarna? Så förskräckligt det skulle vara! Även om fingrarna då skulle ha styrka, skulle de se ut som tjocka korvar. Har du någonsin försökt plocka upp en nål med en tjock korv? Fingrarnas böjmuskler befinner sig till största delen i underarmen. Böj fingrarna och känn på underarmen. Känner du hur musklerna rör sig? Genom ”strängar” eller senor är musklerna förbundna med fingertopparna, vilket ger stor styrka, men också verklig böjlighet. Vilken häpnadsväckande formgivning! Genom en slump?
Hjärnan: ”Den mest mirakulösa skapelsen i världen”
Detta var vad en ledande antropolog, Loren C. Eiseley, evolutionist, år 1955 kallade vår hjärna. Med all sin förbättrade teknologi står människan i dag fortfarande mållös av häpnad över vad hjärnan kan åstadkomma. Hjärnan har ”10 milliarder nervceller, av vilka var och en kan förbindas med så många som 25.000 andra nervceller. Antalet förbindelser mellan nervcellerna uppgår härigenom till tal som skulle slå även en astronom med häpnad — och astronomer är vana att handskas med astronomiska tal”, heter det i ett uppslagsverk som tillägger: ”En dator, som vore tillräckligt raffinerad för att kunna klara denna mängd interna förbindelser, skulle behöva vara så stor att den täckte hela jorden.”
Ändå är allt detta inrymt i en massa som väger omkring 1.500 gram, så liten att den får plats i dina båda händer. Hjärnan kallas mycket passande ”det högst organiserade stycket materia i universum”.
Hjärnan har förmåga till något som ingen dator någonsin haft kapacitet till: skapande fantasi. Kompositören Ludwig van Beethoven är ett utmärkt exempel på det. Då ett av hans största verk, hans nionde symfoni, uruppfördes, bröt ”vilda applåder” ut bland den begeistrade publiken. Beethoven kunde inte höra det; han var stendöv! Tänk bara, han ”hörde” först kompositionens alla rika nyanser i sin egen fantasi och skrev sedan ner dem i noter, men i själva verket hörde han aldrig en enda ton. Vilken förmåga till skapande fantasi besitter inte hjärnan!
Är det inte uppenbart att det finns exempel på fulländad formgivning i vår kropp? Bör vi inte dra samma logiska slutsats som den, som en framstående konsulterande ingenjör kom fram till? I två år arbetade han med att konstruera en ”elektronisk hjärna”. Han sade: ”Efter att ha ställts inför och löst de många konstruktionsproblem som [datorn] erbjöd, är det för mig fullständigt orimligt att tro att en sådan apparat skulle kunna komma till på något annat sätt än genom ... en intelligent formgivare. ... Om min dator krävde en formgivare, hur mycket mer krävde då inte denna komplicerade ... maskin, min kropp, det!”
Kan alla dessa exempel på formgivning ha kommit till ”av en slump”? George Gallup, en berömd statistiker, dvs. en som omsorgsfullt samlar siffror och fakta i olika ämnen, sade en gång: ”Jag kan rent statistiskt bevisa att Gud finns. Ta bara människokroppen — sannolikheten för att kroppens alla funktioner uppkommit bara av en händelse är en statistisk orimlighet.” Med andra ord, sannolikheten för att allt detta kommit till ”av en händelse”, utan någon dirigerande kraft, är i själva verket lika med noll, ”en statistisk orimlighet”.
Den store fysikern lord Kelvin, som vid sin död ”obestridligen var det största vetenskapliga geniet i världen”, kom till samma slutsats: ”Av vetenskapen tvingas vi ovillkorligen att med fullt förtroende tro på en dirigerande kraft — på ett annat inflytande än fysikaliska eller dynamiska eller elektriska krafter. ... Av vetenskapen tvingas man att tro på Gud.” (Kursiverat av oss)
Vi ser övertygande bevis för Guds existens genom 1) sund vetenskaplig logik och 2) förekomsten av formgivning i världen omkring oss. Ytterligare en fråga uppstår i sinnet: Hurdan är denne Gud? Läs följande artikel, så får du tillfredsställande svar.
[Bild på sidan 9]
”Cochlean [en del av örat] ... är ett musikinstrument som till sin komplicerade konstruktion liknar ett piano”
[Bild på sidan 9]
Människokroppens under kan iakttas i örats, hjärnans och benstommens konstruktion