Bilder från det forntida Peru
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Peru
PERUS västkust var den plats ett märkligt, forntida folk valde som boplats — ett folk som förändrade sin miljö. Dess kultur, som nu för länge sedan försvunnit, kan jämföras med de forntida sumerernas och egyptiernas. Arkeologerna har kallat det Mochica-Chimú. Den föga tilltalande plats där chimúkulturen utvecklades är en smal landremsa, mellan 15 och 80 kilometer bred, inklämd mellan de majestätiska Anderna och Stilla havets djupblå vatten. Området är ett torrt, ogästvänligt ökenlandskap som sträcker sig över 3.200 kilometer. Då och då genomkorsar smala band av yppig grönska de ofantliga, karga sträckorna av sten och sand. Små floder, som har sina källflöden uppe i de snöklädda bergen, ger liv åt dessa oaser.
En undersökning av de gröna dalarna avslöjar att de forntida inbyggarna anlade långa, välbyggda bevattningskanaler, så att vattnet från floderna högre upp i bergen kunde ledas utmed dalarnas branta sidor. Detta gjorde det möjligt för folket att utnyttja all tillgänglig jord. Där dalens sidor visade sig vara alltför branta för odling byggde de forntida inbyggarna trappstegsformade terrasser, som ännu är i bruk efter tusentals år. I detta område kan man också se hundratals ruinhögar av vittrande byggnadsverk av soltorkat tegel, såsom byar, städer, borgar och trappstegsformade ziggurater eller tempel.
Vilka var dessa människor som befolkade Perus västkust? Varför försvann deras kultur som så många andras? Det är inte lätt att besvara dessa frågor. Tidens tand har förstört lämningarna av deras lerhyddor. Deras språk har fallit i glömska, med undantag av några enstaka ord. En rad erövringar förändrade totalt deras seder och sociala struktur. Först underkuvade inkafolket de andra indianstammarna, och därefter, på 1500-talet v.t., tog spanjorerna makten i landet. Dessutom lämnade indianerna inte efter sig några skriftliga vittnesbörd. Frånsett några korta redogörelser, som nedtecknades vid tiden för den spanska erövringen, kommer de viktigaste vittnesbörden från en unik källa, som har liknats vid en historisk bilderbok. Den källan är det skulpterade keramiska lergods som chimúfolket lämnat efter sig.
Varför detta överflöd på lerkärl?
Liksom de forntida egyptierna trodde chimúfolket att de avlidnas andar var odödliga och vid döden övergick till något annat liv. För att tillförsäkra de avlidna lycka och framgång i nästa liv begravdes de med de tillhörigheter de tyckt om, till exempel kläder, smycken och vapen. Den spanske historieskrivaren Cieza de Leon berättar att hövdingar och andra förnäma män begravdes — tillsammans med sina levande favorithustrur och tjänare — i konstrika gravar av soltorkat tegel, som kallades huacos. Även enkla människor fick åtminstone ett rikligt förråd av mat och dryck med sig i graven. Eftersom krukor och kärl för förvaring av mat och dryck erfordrades vid varje begravning, framställdes stora mängder lerkärl.
I det torra ökenklimatet har dessa lergravar bevarats mycket väl. Vid utgrävningarna har man funnit mumier och en stor mängd utsmyckat lergods. Detta lergods var nästan som ett skriftspråk för chimúfolket, och med hjälp av dessa keramikkärl är det alltså möjligt att rekonstruera något som annars skulle ha förblivit glömd historia.
Med början ungefär 300 år före den vanliga tideräkningen utvecklades lergodstillverkningen i Chimú till en skön konst. Utan drejskiva formade de av terrakotta — en fin krukmakarlera — utsökta, välformade kärl, som förenar det nyttiga med det vackra. Det kanske mest framträdande exemplet är en kruka med bygelhandtag. Två rör av lera löper från kärlet i en vid båge och förenas i mitten till en mynning och bildar således både handtag att bära i och pip att hälla ur. Själva kärlet är dekorerat med målade mönster och små figurer i basrelief. Dessa lerkärl blev ett konstnärligt uttrycksmedel för krukmakarna. Med stor konstskicklighet avbildade indianerna på sina lerkärl sig själva och sin miljö. De var goda iakttagare av naturen och kunde forma sina kärl till exakta avbilder av de frukter och grönsaker de odlade, såväl som av det rikliga djurlivet vid kusten. Allt deras lergods var emellertid inte en direkt avbildning av världen omkring dem. De förfärdigade också mytiska gudar och demoner.
Bilder av människor
Porträttkeramiken med dess skulpterade huvuden är kronan på verket inom chimúkulturens plastiska konst. Krukmakarna, som tros ha varit kvinnor, måste utan tvivel ha skulpterat dessa naturtrogna huvuden med verkliga personer i tankarna. Dessa kärl, som står i långa rader på hyllorna i nutida museer, avbildar Perus forntida kustbor med anletsdrag som mycket liknar deras nutida ättlingar. De hade runt ansikte, markerad, buktad näsa med hål för ringar, stor mun med tjocka läppar och ögon som var en aning mandelformade. Dessa anletsdrag tyder på att folket var av asiatiskt ursprung. Alla män hade också hål i öronen och bar i dessa hål träpluggar, ungefär på samma sätt som man bland vissa afrikanska stammar bär pluggar i läpparna. Vid särskilt festliga tillfällen byttes dessa träpluggar ut mot smycken av koppar och guld. De flesta av männen målade sina ansikten i dekorativa mönster. Männen var för det mesta korta och satta.
Överraskande nog visar dessa figurer scener som mycket väl kunde ha hämtats från vår tid. En visar två nyktra män som stöder en redlöst berusad kamrat. Ett kärl med en bild av ett skrattande ansikte visar att dessa människor måste ha varit goda iakttagare. Två mycket små hål i ögonvrårna släppte igenom små vattendroppar. Detta visar att den forntida krukmakaren hade lagt märke till att en person får tårar i ögonen, om han skrattar för mycket. Ett annat kärl avbildar en kvinna som hukar sig över ett stort handfat med vatten och tvättar håret.
På ett kärl som visar en förlossning sitter modern ned (den traditionella ställningen för födande kvinnor i de flesta forntida kulturer). En barnmorska står bakom kvinnan med armarna om henne och trycker på hennes mage för att hjälpa henne att föda. En annan kvinna står på knä framför henne och tar emot barnet, vars huvud är avbildat just när det föds fram. Konstnären har således på denna lilla lerkruka fångat en scen som har utspelats i årtusenden.
Andra kärl visar sjukdomar och lyten. Nutida läkare har vid studier av dessa lerkärl identifierat skulpturer av människor som led av tumörer i ögonen, halsen och hjärnan. Andra kärl visar fall av syfilis, elakartade bölder och verruga peruviana (en fruktad sjukdom i Anderna). På en kruka kan man se en blind man som sitter och spelar på sin rörflöjt, och på andra kärl kan man få se krymplingar och missbildade, bland andra en puckelryggig person.
Lerkärlen berättar för oss om de forntida medicinmännen som kallades oquetlupuc. På ett kärl lägger medicinmannen händerna på den sjuke som ligger framför honom. På en annan kruka ser man honom blåsa in luft i patientens mun, och på ytterligare en annan visas hur han sätter läpparna mot patientens kropp, som om han skulle suga ut sjukdomen.
De spanska historieskrivarna berättar att örter hade en vidsträckt användning och att de verkligen kunde bota. (Många av våra moderna mediciner kommer från peruanska örter.) Spanjorerna säger också att när kungen av Spanien fick veta detta, skickade han dit ett särskilt sändebud för att sammanställa en bok över de många olika örter som indianerna använde. Medicinmannen var av hävd intresserad av att bota sin patient, för om den sjuke dog på grund av hans försummelse, bands denne förmente botare fast vid patientens döda kropp och lämnades på en plats, där asfåglarna kunde döda honom genom att hacka ut ögonen och inälvorna på honom.
Keramikkärlen visar att chimúfolket bar praktiska kläder som var väl lämpade efter kustklimatet. Kvinnorna, som var mycket skickliga väverskor, framställde tunna plagg av bomull och lamaull med geometriska mönster i klara färger. Det viktigaste plagget var ett höftskynke, som drogs upp mellan benen och knöts fast kring midjan. Över detta bar männen en ärmlös skjorta på överkroppen och en kort kjol nedtill. Denna hölls på plats av ett brett bälte, som vanligen var prytt med skallror. Männen bar också stora, vida kappor med stora rullkragar. På huvudet hade de små mössor, runt vilka de band turbaner av smala tygremsor. Huvudbonaden hölls på plats av ett brett band, som löpte diagonalt över huvudet och knöts under hakan. Denna praktfulla dräkt fick indianerna att se ut som zigenare, vilket också de spanska historieskrivarna framhöll. Under dagen skyddade denna utstyrsel dem mot den brännande tropiska solen, och på natten gav den tillräcklig värme för att stänga ute den kalla, fuktiga vinden från de kalla havsströmmarna utanför Perus kust.
Jordbruk och fiske
En hel del lerkärl avbildar de viktigaste jordbruksprodukterna och avslöjar att chimúfolket odlade många fler sorters grönsaker och frukter än motsvarande folk i Europa. Dess keramik påminner oss om att många av de växter som nu odlas över hela jorden ursprungligen kommer från Peru, till exempel potatisen, varav man fortfarande odlar omkring trettio sorter. Man odlade också batater (sötpotatis), kassava, majs, squash, paprika, jordnötter, många sorters bönor samt popcorn, för vilket krukmakarna uppfann en särskild gryta att ”poppa” i.
I närheten av sina hus, som de kallade an, födde indianerna upp kalkoner, ankor och en sorts stumma hundar. De hade också marsvin inne i sina mörka bostäder och använde dessa till föda, något som många peruaner gör än i dag.
Dessa indianer utnyttjade också en annan riklig källa till föda — fisk. Lerkärlen visar chimúfiskare i full färd med att fiska med nät och krok från små båtar av totora, ett slags kaveldun. De fångade fisk, hummer, bläckfisk och många olika sorters skaldjur, alla naturtroget återgivna på deras keramik.
Krig och religion
Mochica-Chimú var tydligen uppdelat i många mindre riken, som ständigt låg i fejd med varandra. De krigsfångar de tog vid dessa fejder offrades åt gudarna.
Dessa indianer utövade en förnedrad form av tillbedjan, vilket framgår av lerkärl som oförbehållsamt avbildar många onaturliga sexuella handlingar. Keramiken visar också gudar och demoner med mänskliga drag förenade med djurs och växters.
De lerkärl man funnit vid Perus kust ger förvisso en bild av hur livet verkligen gestaltade sig i Chimú. Fast det inte finns uttryckt i ord, visar vittnesbördet tydligt att det har funnits en forntida kultur som var mycket avancerad på många sätt men genomsyrad av falsk religion.