Följ med till ”Eldens land”
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna
ÄR DU äventyrslysten? Bra! Följ då med oss till ”Eldens land”.
Vi är på väg till Davaoområdet, som omfattar tre stora provinser i södra Filippinerna. Detta områdes centrum är staden Davao, som till ytan är en av världens största städer, även om bebyggelsen inte täcker så stora ytor. Men stadens officiella gränser omgärdar hundratals kvadratkilometer — och enligt utsago till och med några outforskade områden inne i landet! Många filippinare längre norrifrån flyttar hit för att söka bättre levnadsvillkor. Men långt innan de kom innehade bagobostammen området, som då kallades Daba-Daba, eller ”Eldens land”.
Detta namn härrör från stamseden att bränna daba-daba, en buske som bagobofolket ansåg helig. Detta folk brukade bränna den vid foten av berget Apo, som är Filippinernas högsta berg. Dessa ursprungliga innevånare, som fortfarande finns kvar, är ett fridsamt, brunhyat folk med övervägande indonesiska drag. Deras språk har ett ordförråd som är rikt på nyanser. Det är sant att civilisationen har ändrat deras uråldriga levnadssätt, men inte helt och hållet. Varför inte låta vår vän Lordo — en typisk bagobo, som kommer ihåg en del av de gamla sedvänjorna — berätta för oss?
Ett enkelt liv som jordbrukare
”En gång var vårt liv mycket primitivt”, börjar Lordo. ”Vi brukade vandra omkring i skogen och flyttade varthelst far bestämde. Så fort vi hittat ett lämpligt ställe började vi röja mark under fars ledning. Vi fällde väldiga träd och fläkte upp undervegetationen och brände den. Detta fick till resultat ett mjukt underlag — vilket var till välsignelse för oss, eftersom vi på den tiden inte hade några arbetsdjur som kunde hjälpa oss att plöja jorden. Vi hade inte ens någon plog — bara bolos, grävpinnar, och andra enkla verktyg. Vi grävde hål i den nyröjda marken och planterade ris, majs, sötpotatis och manillahampa. Vi lät sedan växterna vara till skördetiden.
Skörden var en glädjefylld tid. Men innan vi kunde njuta frukten av vårt arbete offrade vi till gudarna vid foten av baleteträdet. Vi placerade kokt ris på ett stort bananblad och doppade ner de verktyg som vi hade använt då vi brukade jorden. Efteråt grävde vi ner riset i marken som ett slags tacksägelsegåva.
Vi bodde i en hydda som far hade byggt av cogongräs, bambu och trästycken som vi huggit från träden i skogen. Det var en låg byggnad nära intill marken. Vi hade naturligtvis inga möbler, bara några stenar som eldstad i ett hörn. Vi sov och åt på golvet, och vi använde fingrarna som gafflar och kokosnötsskal som skålar.
När vi ser tillbaka, tycks vårt familjeförhållande ha varit mycket varmt och innerligt. Var och en visste sin plats. När far och andra män samtalade, brukade kvinnorna inte delta. Mor lyckades alltid befinna sig utom hörhåll. Hon kunde kanske stöta ris eller väva en matta eller en korg under något skuggigt träd. Vi barn lät håret växa, och vi fick svarta tänder av att tugga på vissa vilda växter. Att ha svarta tänder var något att vara stolt över och identifierade oss som ’sanna infödingar’.
Senare kunde vi skaffa en häst, några hundar och också en carabao, eller vattenbuffel, för att transportera tunga laster. Vi brukade fånga och tämja de vilda fåglar som fanns i skogen. Vi kunde också jaga vildsvin och hjortar, och även apor, som vi sålde eller bytte bort för att få olika förnödenheter. Mor brukade putsa och skära köttet i önskvärda bitar och lagra det i omkring två dagar i en stor lerkruka. Det kokades i gröna bamburör och ansågs vara en verklig delikatess.
Vi lärde oss också hur man gör grova lerkärl eller hur man gjuter små klockor eller mässingsprydnader, till exempel armband, armringar, fotringar och halsband. Kvinnorna lärde sig att väva, fläta och färga hampa med färger som de hämtat från vissa träds rötter och löv. Men allesammans stannade inte kvar i skogen. En del fick möjlighet att gå i skolan, och dessa arbetar nu i statens tjänst eller i privata företag. En blev till och med borgmästare.”
Religiösa trosuppfattningar
Laura W. Benedict visar i sin bok Bagobo Ceremonial, Magic and Myth att bagobofolket i allmänhet dyrkar många gudar och har många religiösa ceremonier. En av dessa ceremonier är ginum (från inum, som betyder ”att dricka”). Spriten flödar under denna ceremoni, och en gång i tiden offrade man en fågel eller till och med en människa i samband med denna. För att skydda sig mot andar och demoner utför bagobofolket ceremonier som inbegriper mycket musik, sång, dans och festande.
I samband med rissådd, skörd, bröllop och begravning har man alltid ceremonier. Under ett nattligt möte som kallas manganito tror folket att de får meddelanden från de olika anitos (gudarna) genom ett medium, som vanligtvis är en kvinna. Men bagoboreligionen tycks vara mera angelägen om att undvika busos (demonernas) påverkan än att dyrka gudarna.
Byns hövding kallas datu, och han får bistånd av äldre män och några inflytelserika kvinnor. De behandlar religiösa eller världsliga problem på ett enkelt rådsmöte. Det finns också medicinmän, vilka även kan vara kvinnor, som har en viss kunskap när det gäller att bota andra med örter eller trolldom. De förrättar vigslar och officierar vid skördeoffren.
Sällskapande och giftermål
Bland bagobofolket uppmuntrar man de unga att ha sällskap, så att de kan lära känna varandra väl. Det står flickorna fritt att acceptera eller avvisa friare. För det mesta friar pojken direkt till flickan. Om hennes föräldrar misstycker, ger han dem en gåva för att blidka dem. Men om föräldrarna accepterar pojken, återgäldar flickans far gåvans halva värde, så att det inte skall se ut som om han hade sålt sin dotter.
”I vissa fall”, säger Lordo, ”går den unge mannen direkt till flickans föräldrar och anhåller om hennes hand. Föräldrarna frågar flickan om hon vill ha pojken. Hennes känslor blir då en grundval på vilken fadern kan fatta ett beslut. Ibland ber föräldrarna att få presenter. Om pojken inte har råd, kommer han att arbeta för att skaffa dessa gåvor.” I andra fall kan en pojke tala om för sin far att han vill gifta sig med en viss flicka. Fadern kommer då att gå till hennes föräldrar och arrangera det hela.
Hustrun äras i hushållet och har ett betydande inflytande även i viktiga avgöranden. För det mesta lever mannen i engifte. Men enligt Lordo kan han ha ytterligare hustrur, om han har råd att försörja dem.
I samband med vigselceremonin har man riter som inbegriper att man kastar gamla kläder i floden för att bli av med sjukdomar. Man pekar med spjuten mot berget för att värja sig mot olyckor. Sedan flätar man ihop hårlockar från paret för att symbolisera deras förening. Man ger också varandra gåvor. Hela ritualen tar mer än 24 timmar, och man börjar ofta dricka och festa informellt en eller två dagar innan den verkliga ceremonin äger rum.
Vad kan sägas om dödsfall och begravning?
Dessa sorgliga händelser har också sina egna ceremonier. Efter döden läggs kroppen på en matta på golvet (med en liten kudde placerad under huvudet) och täcks över med hampa eller bomull. ”Den allmänna uppfattningen”, säger Lordo, ”är att vid döden lämnar en ’själ’ kroppen och återföds i en annan livsform. Därför vill bagobofolket inte skada en fjäril, mygga, ödla, fluga eller cikada, i synnerhet inte på natten. Det skulle kunna vara den avlidnes ’själ’!”
En eller två nätter före begravningen vakar man hela natten för att skydda kroppen mot demoner. På kistan eller båren kan man se en krokodil ritad, med öppna käftar som visar tungan och tänderna. Man anser att denna figur effektivt kan skrämma bort demonerna. Lordo tillägger att ”när begravningsprocessionen sätter sig i rörelse, hälls vatten ut nära den livlösa kroppen med förhoppningen att ’själen’ inte skall återvända. Man sprider ut aska vid ändan av trappan för att få fotavtryck. På så sätt vet de efterlevande om den avlidne har återvänt på den tredje dagen eller inte. Om en gräshoppa eller annan insekt visar sig under den dagen, sägs det att den döde har återvänt, och därför offrar man mat varhelst djuret slår sig ned. Om den som dog var en man offras tobak också, medan man lägger dit en blomma för en kvinna.”
Man tar hand om kroppen på olika sätt. En gång i tiden sänktes den bara ner på en matta som låg utbredd på botten av en grop. Ibland slogs liket in i bark eller lämnades helt enkelt högt uppe i ett träd! En annan sedvänja var att lämna liket i huset med dörrar och fönster ordentligt stängda. Familjen brukade överge det huset och bygga ett nytt i närheten. Efter ett år kastas de traditionella sorgekläderna nedströms för att den dödes ”själ” inte skall besvära de levande mera.
Att bryta sig fri
Även om många av dessa intressanta människor bekänner sig vara kristna, offrar fortfarande den genomsnittlige bagobon vid foten av baleteträdet. Ja, han fortsätter med sina förfäders gamla hedniska traditioner.
När Lordo var 12 år gammal, tycktes han vara den perfekte efterträdaren till sin farfar, som hade många ockulta förmågor. Lordo ser tillbaka och konstaterar:
”Jag längtade efter den tiden, när jag skulle ha hela hans makt och ändå mer. Jag drömde om att bli en datu, som fick den vackraste flickan till brud eller till och med flera hustrur! Jag ville ha makt över liv och död. Därför brukade jag offra till gudarna vid foten av baleteträdet varje dag innan lektionerna hos farfar började.
Farfar lärde mig hur jag skulle använda vapnen, hur jag skulle grensla en häst och hoppa av den blixtsnabbt och hur jag skulle kunna kasta ett spjut med osviklig precision. Han lärde mig inte bara alla andra anfalls- och försvarsmetoder som han kände till; han lärde mig också hur jag skulle döda för betalning. Livet hemma intresserade mig inte längre. Jag var besatt av mina drömmar och brukade hålla till djupt inne i skogen för att vara ensam med naturen. Jag brukade ofta tillbringa flera dagar utan mat och sov på jättelika trädrötter.
Jag gjorde utmärkta framsteg. Men sedan dog farfar, och alla mina drömmar gick i kras! Alldeles utom mig började jag dricka och spela och slösade bort min ungdom på jakten efter världsliga nöjen. Men någon gång under 1948 fann jag en annan dröm som jag kunde bygga och arbeta på.
En av kamatuoran, eller ’sanningsfolket’, som Jehovas vittnen kallades då, hade vid min tröskel lämnat ett exemplar av småboken Avslöjad på cebuanospråket. Tidigare hade jag undvikit vittnena, men nu läste jag litet i småboken, och budskapet tilltalade mig. Så småningom talade jag med dem, och de har sedan dess varit regelbundna besökare hos mig.
Min far blev naturligtvis vred över denna min nyfunna dröm, och han gjorde allt han kunde för att avråda mig. Till och med min kära hustru (ja, jag var gift då) gav mig öknamn för att avskräcka mig. Jag hade emellertid bestämt mig. Efter en synnerligen svår kamp lyckades jag i Jehovas kraft överge alla mina laster och bli en människa som levde ett rent liv. — Fil. 4:13.
Sedan min hustru sett den dramatiska förändringen i mitt liv, blev hon också intresserad av bibelns sanning. Hon förebrådde mig faktiskt för att jag inte berättat om min nyfunna tro ända från början! Då skulle hon ha varit med mig tidigare. Vi kunde senare låta döpa oss båda två och har sedan dess åren igenom erfarit hur Jehova rikt välsignat oss. Nu är jag en äldste i en av de många församlingarna av Jehovas vittnen i ’Eldens land’.”
I allmänhet finner Jehovas vittnen det lätt att tala med bagobofolket, även om de flesta av dem har svårt att omfatta bibelns sanningar i stället för sina uråldriga traditioner. Men det finns några som likt Lordo har gjort förändringar och nu håller fast vid den sanna kristendomen. De finns med bland skarorna som nu strömmar till ”det berg, där HERRENS hus är”. — Jes. 2:2—4.