Sjöfarten på havens allfarvägar

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Hawaii

I TUSENTALS år har fartyg som trafikerat i farvattnen på denna planet fyllt många uppgifter, bland annat genom att transportera människor, livsmedel och egendom.

Åsynen av ett stort skepp, en segelbåt eller annan farkost på vattnet sätter ofta vår fantasi i rörelse. Vart och ett av de sju haven har sina egna särpräglade fartygstyper, och de skiljer sig från varandra lika mycket som de skilda folkslag som byggt dem. En hastig titt på båtarnas och fartygens historia bringar i dagen en del intressanta fakta.

Ålderdomliga typer ännu i bruk

De äldsta nu kända framställningarna av båtar kommer från Egypten. Dessa består av avbildningar av båtlika papyrusflottar, ett transportmedel som har levt kvar fram till modern tid. I dag kan man se dessa flottar, som framdrivs med händer och fötter, både på Nilfloden och i Tchadsjön i Afrika.

Ett annat ålderdomligt sätt att färdas på vattnet kan man se på en relief från Nineve, som daterar sig till omkring år 700 före den vanliga tideräkningen. Passagerare och gods transporterades på vattnet med hjälp av uppblåsta djurhudar. Motsvarigheten till dessa assyriska farkoster kan man se i dag i Tibet. En annan tibetansk båt består av hudar utspända över träspant.

Det som kanske är en av de bäst kända ålderdomliga farkosterna är den urholkade trädstammen, kanoten. Denna är också fortfarande i bruk i delar av Afrika, Sydamerika och Australien.

Forntidens stora skepp

I Deir el-Bahri-dalen i Egypten finns det ett tempel som innehåller en intressant serie reliefer. De framställer en expedition utsänd av drottning Hatshepsut, vilken förmodligen genomfördes år 1500 f.v.t. Reliefen avbildar ett skepp som fraktar två väldiga obelisker. En av dessa obelisker har påträffats, och att döma av dess längd och vikt måste ett skepp som fraktade dessa två ha varit omkring 60 meter långt och 24 meter brett på sitt bredaste ställe. Utan last bör ett sådant skepp ha vägt 800 ton och med full last 1.500 ton! Detta gör att det framstår som den märkligaste farkost som någonsin byggts i Egypten.

Ett framstående handels- och sjöfarande folk i den forntida världen var fenicierna, som var bosatta vid Medelhavskusten. De var ryktbara för sin skicklighet som sjömän och sjöfarare. Fenicierna bedrev handel inte bara i hela Medelhavet, utan seglade runt Afrikas sydspets söderut, och norrut kom de ända till England.

Fenicierna lämnade ingen beskrivning på sina skepp. När Hesekiel emellertid framställde den feniciska staden Tyrus i bild som ett ståtligt skepp, gav han detaljer som uppenbarligen utgör en beskrivning av ett feniciskt skepp. Det hade plankor av hållfast cypressträ, en enda mast av ceder från Libanon och åror av ekar från Basan. Stäven, som förmodligen var hög och svängd, var gjord av cypressträ med inlagt elfenben. Seglet bestod av färgat egyptiskt linne, och soltältet var av färgat ylle. Skeppsnåtarna (fogarna) var diktade (tätade). — Hes. 27:3—7, 27.

Vaser och fat från 500-talet före den vanliga tideräkningen bär bilder av grekiska krigsskepp. Av alla farkoster kända från den klassiska tiden var dessa de lättaste och elegantaste. En del av dem var så lätta att besättningen kunde dra upp dem på land vid övernattning. Grekerna byggde också galärskepp med tre, fyra eller fem rader åror.

En framställning om gamla skepp skulle inte vara fullständig, om man inte nämnde Orienten. Den äldsta kända beskrivningen av ett handelsfartyg från Orienten gavs av Marco Polo på 1200-talet enligt den vanliga tideräkningen. Han beskriver en kinesisk djonk på följande sätt:

”[Den har] ett enda däck, och under detta är utrymmet uppdelat i 60 små hytter. ... Var och en är inredd som bostad för en köpman. ... Somliga större farkoster har skrov försedda med 13 skiljeväggar, vilka är gjorda av tjocka sammanfogade plankor. Syftet med dessa är att skydda farkosten om den springer läck ... eller om den träffas av en hungrig val — en händelse som inte på något sätt är sällsynt.”

Kineserna fraktar fortfarande gods och passagerare längs kusterna och på floderna med hjälp av djonker. Dessa är bastanta träfarkoster med seglen uppsatta parallellt med båtens längdriktning.

Segelfartygen vidareutvecklas

Med 1400-talet började en tidsålder som är känd som ”upptäckternas tidsålder”. Detta var en tid när skepp gav sig ut på de stora havsvidderna för att söka efter nya landområden. En person som hyste stort intresse för denna verksamhet var den portugisiske prins som kom att kallas Henrik Sjöfararen. Han sände skeppsexpeditioner söderut längs Afrikas kust i hopp om att slutligen finna en sjöväg till Indien. Därefter blev många andra nationer och individer intresserade av att nå ”Indien”, vilket på den tiden avsåg Indien, Kina, Ostindien och Japan. Man önskade snabbare tillgång till guld, ädelstenar, narkotika och kryddor, vilket dittills endast nått Europa med långsamma och kostsamma karavaner till lands.

På grund av detta intresse undergick segelfartygen en mer genomgripande utveckling mellan åren 1400 och 1514 än de gjort under flera tusen år. Så småningom började fartyg med två master att dyka upp; sedan blev det tre eller till och med fyra master. På grund av denna utveckling ökade antalet segel, och somliga hade mer än 30.

Enligt boken Fartyg (som ingår i bokserien Vetenskapens värld) var det så att skeppsbyggare under 1400-talet ”i ett rasande utbrott av uppfinningsrikedom och skaparkraft ... åstadkom det första klassiska fullriggade fartyget: tre master med stora råsegel på fockmasten och stormasten, ett latinsegel [triangulärt] på mesanmasten [masten längst bak] och ofta också ett ganska stort sprisegel framför stäven, under bogsprötet”.

Beträffande de skepp som färdades till Amerika under ledning av Kristofer Columbus säger samma publikation: ”Även om det inte finns kvar några ritningar eller specifikationer vet vi ändå att Columbus’ flaggskepp, Santa Maria, var av denna typ. Det var också Pinta, och samma sak gällde också amiralens favorit, Niña, ursprungligen en tremastad latinseglare som riggats om. Den sistnämnda förde dock varken märs- eller sprisegel.”

Det var en samtida med Columbus, Vasco da Gama, som fann den länge eftersökta sjövägen till Indien. Därefter hade Portugal monopol på de indiska farvattnen under ett århundrade. Slutligen bröts detta monopol av holländarna, fransmännen och engelsmännen. De dyrbara lasterna som fraktades på denna sjöväg förde med sig omfattande piratverksamhet. Det gjorde det nödvändigt att förse skeppen med vapen. Denna kombination av handelsfartyg och krigsfartyg blev känd över hela världen som ”ostindienfarare”.

Skeppsbyggeri i Amerika

Upptäckten av Amerika och ”Nya världen” skapade ytterligare behov, när det gällde sjöfarten. En livlig handel kom till stånd mellan Europa och Amerika. Handel bedrevs också uppför och nedför Amerikas kust mellan de norra och södra kolonierna. Detta gjorde det nödvändigt med en amerikansk handelsflotta. Skeppsbyggeri blev en ledande industri i de nya amerikanska kolonierna.

Bland de mest berömda av alla amerikanska handelsfartyg var ”klipperfartygen”. Detta var skeppet framför andra under mitten och senare delen av 1800-talet. Klipperfartygen vann beröm för att de var de vackraste och snabbaste av alla fartyg. De halverade den tid som tidigare behövts för resor mellan Kina och Australien. Dessa fartygs snabbhet ledde till att de fick namnet ”klipper” från det engelska ordet clip, som betyder ”att förflytta sig snabbt”. Det mest berömda av klipperfartygen var Cutty Sark. Det var 65 meter långt och 11 meter brett och hade tre master och 34 segel.

Det var år 1807 som Hudsonfloden, som flyter genom New York, blev skådeplatsen för det första riktigt lyckade ångfartygets verksamhet. Detta var Clermont, en långsmal farkost med längden 43 meter och bredden 4,5 meter. På sidorna hade den skovelhjul med drygt en meters bredd och fyra och en halv meter i diameter. Senare kom oceangående fartyg i bruk. Slutligen ersatte en akterpropeller skovelhjulen.

Sedan kom järnfartygen, som visade sig vara starkare, säkrare och mer ekonomiska än träfartygen. Framstegen under 1900-talet har gett upphov till kraftiga lastfartyg, luxuösa passagerarångare, tankbåtar, kylfartyg och atomdrivna fartyg.

Många fördelar har kommit mänskligheten till del genom fartygen. Vi får inte förbise det förhållandet att år 1961 utlades den första flerfunktionskabeln på havsbotten mellan Canada och England från ett fartyg. Under de två senaste decennierna har fartyg medverkat vid utläggningen av ett stort antal telefonkablar på havsbotten, vilka förbinder den amerikanska kontinenten med Hawaii och andra delar i Stilla havet. Liknande kablar går till Orienten, delar av Sydamerika och till öar både i Atlanten och Stilla havet.

Fastän en stor del av passagerar- och frakttrafiken i dag är luftburen, är och kommer fartyg att fortsätta att vara en livsnerv för många platser, som inte går att nå från luften. Samfärdseln på havens stora allfarvägar är uppenbarligen något som kommit för att stanna.

[Bild på sidan 24]

KINESISK DJONK

GREKISKT KRIGSSKEPP

KLIPPERFARTYG

”SANTA MARIA”