Betyder ditt ”ja” verkligen ja?
PÅ Long Island i New York levde två änkor i mogen ålder i små ekonomiska omständigheter. De såg fram emot en angenäm måltid med ett mindre sällskap, där även en gammal vän till dem skulle vara med. Ja, han var faktiskt hedersgästen. Mannen hade tackat ”ja” till inbjudan, och därför gladde sig de båda kvinnorna, när de var ivrigt sysselsatta med att göra i ordning en god och väl sammansatt måltid, som var speciellt för hans skull. Men mannen kom inte. Det har gått flera år sedan dess, och kvinnorna hyser inget agg till mannen. Men de kommer fortfarande ihåg den smärtsamma besvikelsen.
Kanske påminner denna erfarenhet från verkligheten dig om någon gång då du blev besviken på grund av att en gäst som du inbjudit till en måltid inte kom. Å andra sidan kommer kanske du, liksom de flesta av oss, ihåg ett tillfälle då oförutsedda händelser gjorde det omöjligt för dig att hålla ett avtal. Vid ett sådant tillfälle kan någon annan mycket väl ha undrat: Betyder ditt ”ja” verkligen ja?
Den grundläggande principen
Det finns naturligtvis löften som är långt viktigare än att hålla ord när man är bjuden som gäst. Men det är samma princip som ligger till grund, vare sig löftet gäller något stort eller något litet. Vad är det för princip?
Jesus Kristus sade i sin bergspredikan: ”Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej.” Jesus gav här råd angående sedvänjan, som några då hade, att lättsinnigt och utan urskillning avlägga eder. (Matt. 5:33—37) En person behöver verkligen inte understödja varje påstående med en ed. Han bör helt enkelt hålla ord. Hans ”ja” skall verkligen betyda ja.
Det är naturligtvis inte alltid så lätt att hålla ord. Ibland hindrar ändrade förhållanden detta. Men Skriften säger ändå att den som gör vad rätt är och har Jehova Guds ynnest ”svär sig till skada, men ej bryter sin ed”. (Ps. 15:1, 2, 4) Ja, han kanske högtidligt hade gått med på att göra något som till synes stred mot hans personliga intressen. Men han höll fast vid sin överenskommelse.
Jehova Gud är den förnämste när det gäller att uppfylla löften och är således ett utmärkt exempel för dem som önskar äga hans ynnest. Därför kunde den gudfruktige mannen Josua skriva: ”Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus; det gick allt i fullbordan.” — Jos. 21:45.
Vilken princip ligger då till grund för Jesu ord och psalmistens och Josuas uttalanden? Helt enkelt denna: Man bör sträva efter att hålla ord. Ja, ens ”ja” skall verkligen betyda ja, såvida man inte har avsagt sig sitt åtagande. — Ords. 6:1—5.
Tvingande skäl
Den tidigare nämnda principen är givetvis tillämplig när det gäller viktiga överenskommelser, men tänk återigen på en så förhållandevis enkel sak som att tacka ja till en inbjudan att äta middag med någon. Det är vanligtvis vänskap som gör att en person blir bjuden på mat i någon annans hem. Fördenskull ger värden och värdinnan villigt ut av sin tid och sina pengar för att skaffa hem och göra i ordning maten, precis som de fattiga änkorna, som nämndes tidigare, gjorde. Vilken vän skulle vilja visa sådan nonchalans att han tackade ja, när han blev inbjuden, och sedan struntade i att komma för minsta orsaks skull eller helt utan orsak? Visst utgör sann vänskap i sig själv ett tvingande skäl till att hålla ett avtal. Om man dessutom tänker på vad värden gett ut i form av tid och pengar, så är detta ytterligare ett skäl till att hålla ord.
Önskan att vara sanningsenlig är ännu en orsak till att man bör hålla ord och inte vara nonchalant, när man har tackat ja till en inbjudan, och därigenom göra värden och värdinnan besvikna. Psalmisten David sade träffande om Gud: ”Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden.” — Ps. 51:8.
Men hur går det om någon tackar ja när han blir inbjuden till en måltid i ett enkelt hem och han senare blir bjuden till ett kalas i en flott villa samma kväll? Om han går och äter hos den rike och den som är i små ekonomiska omständigheter får reda på detta, hur kommer denne då att känna sig? Utan tvivel ganska sårad och besviken. Så enbart önskan att inte orsaka sådant lidande är ännu ett skäl till att hedra den första inbjudan och låta sitt ”ja” verkligen betyda ja.
Det är intressant att lägga märke till vad Jesus sade när han sände ut några av sina efterföljare för att ge andlig hjälp åt andra: ”Varhelst ni kommer in i ett hus, så säg först: ’Må detta hus ha frid.’ Och om där finns en fridens vän, skall er frid vila över honom. Men om det inte gör det, skall den vända tillbaka till er. Stanna alltså i det huset, ät och drick de ting de erbjuder, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus.” — Luk. 10:1, 2, 5—7.
Jesu lärjungar skulle stanna i det huset tills deras uppdrag där i staden var fullbordat. Hans efterföljare skulle inte flytta från ett hem till ett annat, därför att någon i ett annat hem hade mer ägodelar eller kanske kunde erbjuda dem större bekvämlighet och bättre förplägnad än en annan.
Att man erinrar sig dessa anvisningar till Jesu efterföljare kan inverka positivt på ens beslut, när man samtyckt till att äta en måltid i ett enkelt hem och senare får en mer tilltalande inbjudan att vara med på ett kalas på ett annat ställe under samma tid. Osjälviskhet och ärlighet kommer utan tvivel att förmå individen att hålla fast vid det ursprungliga avtalet.
Den gäst som handlar så kommer säkert att få det mycket trevligt i det anspråkslösa hemmet. Den varma, otvungna atmosfären där kan vara mycket mer uppbyggande än den som råder på ett stort kalas! Skriften säger: ”Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.” — Ords. 15:17.
Ja, ärlighet och omtanke om andra kommer helt visst att förmå en godhjärtad person att hålla sina löften. Då handlar man i enlighet med sanningen, någonting som med rätta kan förväntas av gudaktiga människor. (Ef. 4:25) Och att man håller ord bör också sträcka sig till att man efterkommer en inbjudan till sällskaplig samvaro med goda vänner, om man tackat ja. Ja, helt visst är detta ett sätt varigenom också du kan bevisa att ditt ”ja” verkligen betyder ja.