Religionsfriheten triumferar
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien
HUR skulle du reagera, om du var på ett möte tillsammans med medtillbedjare av Gud och polisen plötsligt störtade in med order att stänga er lokal för gudsdyrkan? Det var precis vad som hände Jehovas vittnen i Cachoeiras de Macacu och Japuíba i delstaten Rio de Janeiro i Brasilien söndagen den 13 juni 1976.
Varför hade något sådant inträffat? Därför att några vittnen gjort bruk av sin bibliska och lagliga rätt att avböja blodtransfusion för sin skadade pojke.
Vad som hänt
Fredagen den 11 juni vådasköt sig den sjuttonårige César de Souza Corrêa med ett jaktgevär. Hans föräldrar förde honom till sjukhuset i Cachoeiras de Macacu, dit han anlände omkring klockan 8 på morgonen för att få läkarvård.
Sköterskorna och den tjänstgörande läkaren upptäckte att den unge César hade fått en inre blödning och drabbats av svåra blodförluster. Césars far, Octávio Luiz Corrêa, bönföll en kirurg och personlig vän, som han kallat dit, att göra allt han kunde för att rädda hans son. Men på grund av sitt samvete protesterade fadern mot att man använde blodtransfusioner som ett medel att förlänga pojkens liv.
Men Octávio gjorde ingenting för att hindra tillbörlig läkarvård. Han gick inte heller in i operationssalen. Sorgligt nog dog César under operationen, trots att han fick en blodtransfusion mot sin fars vilja.
Precis som det brukar vara i sådana fall piskades den allmänna opinionen upp, och anklagelser om okunnighet, fanatism och liknande ting framkastades. Domaren Celso F. Panza påverkades kanhända av allmänna opinionen och sin egen höga aktning för människolivet, som han ansåg hade ringaktats, till att den 13 juni 1976 fälla ett utslag (nr 5/76), varigenom han stängde två av Jehovas vittnens Rikets salar och förbjöd deras predikande om Guds rike där i trakten.
Snart framhölls det i pressen att rättens åtgärd var grundlagsstridig. Doktor Benjamim de Moraes, professor i brottmålslagstiftning vid Rio de Janeiros federala universitet, sade i ett uttalande i tidningen O Globo att domaren ”gick för långt, från konstitutionens ståndpunkt sett”. Sedan han citerat artikel 153 i Brasiliens konstitution, som garanterar samvetsfrihet, försäkrade han: ”Denna rättsliga åtgärd kommer med all säkerhet att upphävas i en högre instans.”
Doktor José H. Dutra, kriminolog och professor i brottmålslagstiftning, förklarade: ”Genom att överskrida sina befogenheter tycks domare [Celso] Felício Panza ... ha trängt undan de båda andra makterna — den lagstiftande och den verkställande — och därmed motsagt den ståndpunkt som förklarats av Montesquieu för länge sedan. ... Det är uppenbart att Jehovas vittnen bör överklaga detta domstolsutslag, eftersom de är i sin tydliga och fulla rätt.”
Bland andra jurister uttryckte dr Themístocles Cavalcanti sin övertygelse att så snart man hänsköt frågan till en högre domstol, så skulle den avgöras till Jehovas vittnens förmån. (O Globo, 15 och 21 juni 1976) Och detta skedde också till glädje för alla som älskar frihet och rättvisa.
Religionsfriheten triumferar
Jehovas vittnen gjorde bruk av sin rätt att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7) Genom en tillsyningsman på platsen, L. Lehký, överklagade man domarens beslut. Överklagandet (nr 188/76) undertecknades av fyra advokater.
I en framträdande översikt sade advokaten dr Antônio Augusto de Vasconcelos Neto: ”Utslaget [som beordrade att Rikets salar skulle stängas] överskred de befogenheter som domaren beklätts med, dvs. att handha särskilda fall för att tillvarata minderårigas intressen. Jag känner inte till någon lag, som kunde bemyndiga domaren att utfärda en skrivelse som beordrade polisen att stänga alla salar där en viss religiös sekt samlas, vars verksamhet blivit vederbörligen bemyndigad av kompetenta myndigheter. ... Beslutet att stänga alla lokaler där Jehovas vittnen samlas strider mot den grundlagsenliga principen om religionsfrihet och överskrider gränserna för domarens rättskipningsområde.”
Dokument nr 274/76 var också värt att lägga märke till på grund av sitt tydliga försvar av religionsfriheten. Det utfärdades av dr José Antonio Marques på justitiedepartementets vägnar och löd:
”Inledningsvis kan framhållas, som chefen för detta departement anger i sitt uttalande, att det kyrkosamfund som utslaget är avsett att förbjuda finns världen utöver och över hela Brasilien.
Därnäst bör framhållas att kyrkornas stängande inte innebär att denna kult utrotas och inte heller innebär slutet för de religiösa regler som Jehovas vittnen upprätthåller. Den kristna religionen praktiserades till och med i de romerska katakomberna, och ju mer man förföljde dess anhängare, desto mer spred den sig i hela världen.
Från konstitutionens ståndpunkt är dokument nr 5/76, som utfärdats av dr Celso Felício Panza, ohållbart, eftersom det står i strid med artikel 153 § 5 i den federala konstitutionen.”
Det avgörande utslaget fälldes på eftermiddagen den 26 oktober 1976. Den dystra atmosfären i rättssalen i första avdelningen för civilmål i justitiepalatset i Rio de Janeiro gav anledning till allvarlig eftertanke. Omkring klockan 16 började sessionen. Åtskilliga representanter för Jehovas vittnen var närvarande, däribland två advokater, H. S. Silva och O. do N. Paula.
När huvuddomaren frågade om det fanns någon advokat för Jehovas vittnen närvarande, begärde O. do N. Paula ordet, och han framförde ett kort muntligt försvar grundat på försvarsadvokatens översikt. Domarna i första avdelningen för civilmål fattade i sin tur ett enhälligt beslut till förmån för överklagandet och förklarade den dom som dr Panza fällt ogiltig, varigenom de samtidigt tillät att Rikets salar öppnades igen och att budskapet om Riket fick predikas i Cachoeiras de Macacu med omnejd. Än en gång hade religionsfriheten triumferat. — Se Diário Oficial för delstaten Rio de Janeiro, 11 november 1976, del III.
Viktiga frågor i sammanhanget
Till nytta för uppriktiga människor, som önskar dryfta sådana händelser, skall vi här ta upp några viktiga frågor som hade att göra med detta fall.
F. Vilken inställning har Jehovas vittnen till livet?
S. ”Som livets källa har Jehova kungjort att människolivet är dyrbart, heligt. (1 Mos. 9:5; Ps. 36:10) ... Vi, som älskar livet, håller varje dag i livet helig och strävar efter att handha våra dagliga angelägenheter och vårt umgänge på ett sätt som kommer att göra oss förtjänta av godkännande från honom som gav människorna livet.” — Vakttornet, 15 november 1975, sid. 527.
För Jehovas vittnen är döden ingen välsignelse. Den är en ”fiende” som Gud snart kommer att undanröja. — 1 Kor. 15:26, 54; Upp. 21:4.
F. Vilka skäl hade Octávio, ett vittne, till att avböja blodtransfusion för sin son, med tanke på att det inte gällde hans eget liv, utan en annan människas?
S. Varje Jehovas vittne älskar djupt sina barn. Vad Octávio och hans hustru beträffar, har de alltid tagit väl vård om sina åtta barn och en adopterad dotter. När Octávio fattade sitt beslut, tog han därför hänsyn till: 1) sitt föräldraansvar inför Gud, som är väl definierat i den Heliga skrift och i landets lagar; 2) hans sons personliga önskan.
Enligt dr Jean Chazal, hederspresident för Internationella sällskapet för domare vid ungdomsdomstolar, ”måste barnet, eftersom det är en person, alltid behandlas som en individ och inte som ett föremål”. (Les droits de l’enfant, citerat i Rights of Juveniles av A. Cavallieri, sid. 20) Så förhöll det sig utan tvivel i det aktuella fallet med en minderårig som var ett Jehovas vittne. En domare, som har sådan hög aktning för en minderårigs person, skulle aldrig tvinga på honom en blodtransfusion mot hans vilja och samvete.
F. Varför avböjde Octávio Corrêa blodtransfusionen?
S. I främsta rummet på grund av bibelns förbud mot att använda blod som näring eller för att förlänga livet. I Great Encyclopedia Delta Larousse (portugisiska) heter det: ”Blod är levande vävnad, som rör sig genom cirkulationssystemet och vars huvudfunktioner är: 1) att föra behövliga näringsämnen och syre till alla vävnader i kroppen; 2) att samla upp och föra avfallsämnen, som är värdelösa eller farliga för cellverksamheten, till utsöndringsorganen (njurarna, lungorna, huden osv.).” (Sid. 6079) Blodet när och renar alltså kroppen.
Jehova Gud, som vet mer om blodet än någon annan, förbjöd människan att äta blod. I hans ord, bibeln, heter det: ”Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.” — 1 Mos. 9:4.
Jesu Kristi apostlar och de äldste under kristendomens första tid lydde denna gudomliga befallning. Under Guds heliga andes ledning begärde man att de kristna skulle ”taga sig till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet av förkvävda djur och för otukt”. — Apg. 15:20; 21:25, 1917.
F. Lade inte Octávio Corrêa genom att avvisa en blodtransfusion hinder i vägen för kirurgens yrkesfrihet att välja den bästa behandlingen för sin patient?
S. Läkarnas codex ethicus anger i artikel 48 att det är läkarens förmånsrätt att välja behandling åt sin patient. Men artikel 31 framhåller också att det är läkarens plikt att underrätta patienten om sin diagnos och prognos, såväl som behandlingens syfte. Det är uppenbart att dessa upplysningar ges för att läkaren skall få patientens samtycke. Det blir ju patienten som får betala behandlingen och som har rätt att fatta beslut beträffande sin egen person och sin välfärd.
Artikel 32 §f i codex ethicus innebär en viss restriktion. Den lyder: ”Läkaren tillåts inte att: utöva sin myndighet på ett sådant sätt att han inskränker patientens rättigheter att fatta beslut beträffande sin egen person eller sin välfärd.” Denna etiska princip bekräftas av bestämmelser i den i Brasilien gällande civillagen och strafflagen, och den visar att läkaren är förpliktad att stå till svars för eventuell skada som hans patienter drabbas av.
Tänk dig en läkare som blir behandlad av en kollega, kanske en specialist. Kommer han inte att göra bruk av sina ”rättigheter som patient” för att avgöra om han skall godta eller avvisa den föreslagna behandlingen?
Jehovas vittnen lägger inte hinder i vägen för läkarens yrkesfrihet när de ber honom respektera sin egen codex ethicus och varken överdriva ett falls allvarlighetsgrad eller förklara att en blodtransfusion är det ofelbara botemedlet, vilket inte är sant. — Se artikel 32, §d och artikel 5, §e.
F. Motarbetade inte Octávio Corrêa vetenskapen eller handlade i okunnighet, då han avböjde blodtransfusionen för sin son?
S. Doktor Arthur D. Kelly, före detta sekreterare i Kanadensiska läkarsällskapet, förklarade: ”Ingen läkare kan vara säker på att en patient skall dö, om. han inte får blodtransfusion, eller leva, om han får det. ... Jag beklagar djupt sådana metoder som går ut på att tvinga på någon en blodtransfusion eller annan behandling. Ni sätter er själva i Guds ställe.” — Religion, Medicine and Law.
Ingen välunderrättad läkare förnekar att de medicinska läroböckerna innehåller allvarliga varningar beträffande blodtransfusioner. På somliga sjukhus håller man rentav diskussioner om blodtransfusionernas faror. — Se HED, tidskrift för Ernesto Dornelles sjukhus, mars 1972, sidorna 87—108, och läkartidskriften Iamspe, oktober—december 1975, sid. 28.
Är följande förklaringar ovetenskapliga?
Doktor Almeida Machado, Brasiliens hälsovårdsminister, förklarade: ”Patienten måste ha ett visst minimum av säkerhet när han får en blodtransfusion. ... Han bör inte utsättas för smitta med malaria, hepatit, syfilis, chagassjuka.” (Veja, 31 mars 1976, sid. 54) Och när dr Machado lade fram bevis inför konsumentupplysningskommittén i kongressens deputeradekammare, sade han att smittat blod ”framkallar mer ogynnsamma verkningar än alla de förbjudna medicinerna tillsammans”. — O Estado de São Paulo, 26 november 1976.
Doktor Baruch Blumberg, nobelpristagare i medicin 1976, sade: ”I synnerhet i Brasilien borde försäljning av blod förbjudas, eftersom inte bara hepatit, utan också många andra sjukdomar, till exempel chagassjuka och malaria, kan överföras genom transfusioner.” — Jornal do Brasil, 20 september 1976, sid. 4.
F. Vilka från medicinsk ståndpunkt godtagbara alternativ till blodtransfusion har Jehovas vittnen att erbjuda?
S. Jehovas vittnen är tacksamma mot de forskare som upptäckt de så kallade plasmaersättningsmedlen och även mot läkare som är villiga att använda dem i stället för att ge blod. Octávio Corrêa underrättade kirurgen om att han tillät användning av plasmaersättningsmedel, till exempel saltlösning, Ringer-laktatlösning, Haemaccel, dextran, PVP och andra.
Inte fanatiska, men bestämda
Denna korta redogörelse understryker följande: Jehovas vittnen är inga fanatiker, utan deras trosuppfattningar beträffande användning av blod är fast grundade på Guds ofelbara ord. De anser det vara absolut livsnödvändigt att följa sitt kristna samvete, som fostrats genom Guds ord, också när deras eget liv står på spel. De sätter också värde på läkares och vetenskapsmäns ansträngningar att förlänga livet, så länge dessa ansträngningar inte strider mot den kristnes skriftenliga förpliktelse ”att avhålla sig ... från blod”. — Apg. 15:20, 29.
Men Jehovas vittnen är fasta i sin beslutsamhet att lyda den allsmäktige Guden och hans ord. De kommer därför att fortsätta att avhålla sig från blod. De kommer också att framhärda i sina ansträngningar att upprätthålla religionsfriheten. Som sanna kristna följer Jehovas vittnen därför bibelns råd att bedja ”för kungar och alla personer i hög ställning, för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”. — 1 Tim. 2:1—5.