Ett framgångsrikt rehabiliteringsprogram
PLANET landade på torsdagskvällen i Baton Rouge i Louisiana. Min vän mötte mig där, och vi körde till hans hem i den närbelägna staden New Roads. Den kvällen talade vi länge om vad som pågick i Angolafängelset.
Min vän ingår i en grupp av sex kristna män som regelbundet leder ett undervisningsprogram bakom fängelsets murar. De turas om, så att någon av dem varje vecka beger sig till fängelset för att leda möten med fångarna. I medeltal brukar omkring fyrtio interner vara närvarande.
”Initiativet till det här programmet kom faktiskt inifrån fängelset”, förklarade min vän. I början av 1973 skrev två fångar, som brukade läsa Jehovas vittnens litteratur, och bad att någon av Jehovas vittnen skulle besöka dem. Under tiden talade de här fångarna med andra interner och intresserade dem för det som de fick lära sig.
Det var i oktober 1973 som det första mötet hölls i fängelset med arton interner närvarande. Så småningom började man hålla möten varje onsdag och söndag. Antalet interner som var med vid mötena fortsatte att öka, tills då och då sextio eller fler var närvarande. Vad var det som skapade ett så stort intresse?
Undervisningsprogrammet
Min vän förklarade att mötena hölls och fortfarande hålls på i huvudsak samma sätt som i vilken som helst av Jehovas vittnens Rikets salar. På söndagarna hålls ett en timma långt bibliskt föredrag, vanligen med en gästande talare från en närbelägen församling. Därefter följer ett bibelstudium grundat på en artikel i ett av de senaste numren av tidskriften Vakttornet.
På onsdagskvällarna hålls teokratiska skolan, en bibelkurs som är avsedd att öka elevernas bibelkunskap och förbättra deras talegenskaper. Ett tjänstemöte behandlar också hur de bäst skall kunna tala om bibelns budskap med sina medfångar i Angolafängelset.
Jag blev förvånad när jag fick veta hur verksamma de här internerna är, när det gäller att tala med andra om sin nyfunna kristna tro. Under vissa månader har de lett bibelstudier varje vecka med mer än femtio av sina medfångar. Och bara under förra året spred de inom fängelset nära 5.000 exemplar av Vakttornet, Vakna! och inbundna böcker som förklarar Guds uppsåt.
Dessa första interners entusiasm vidarebefordrades till dem de ledde studier med, och detta har bidragit till programmets framgång.
Att fylla kraven
Mötena hålls i ett rum i fängelsets utbildningsbyggnad, som ganska mycket liknar ett klassrum i en skola. Men för att en fånge skall få vara med måste hans namn komma upp på en särskild lista. Han får då tillstånd att lämna sin plats i det väldiga fängelsekomplexet och sammanträffa med de övriga i gruppen i den här centralt belägna lokalen.
Det förvånade mig att vittnena övar tillsyn över vilka som är med vid deras möten på fängelset. Vem som helst får inte vara med där, och det finns orsaker till detta. Det är nämligen vanligt att interner ansluter sig till någon viss grupp i hopp om att på så sätt få hjälp att bli frigivna tidigare. Hur kan då Jehovas vittnen avgöra om en intern är uppriktig och följaktligen är kvalificerad att vara med vid mötena?
Först leder man ett personligt bibelstudium med honom. Endast om han visar äkta intresse får han komma upp på listan. Men om han missar mer än fyra möten under en månad utan goda skäl, till exempel sjukdom, underrättas fängelsemyndigheterna, och hans namn avförs från listan. Därefter får han inte vara med vid mötena igen förrän han åter under någon tid visat att han är uppriktigt intresserad av den bibliska undervisningen.
Tidig framgång
Jag var medveten om att det här programmet hade haft framgång redan från början, eftersom jag läst om det i rapporten över Jehovas vittnens områdessammankomster i The Watchtower (Vakttornets engelska moderupplaga) för 15 oktober 1974. Det hette där:
”En rörande händelse tilldrog sig vid sammankomsten i Baton Rouge i Louisiana. Jehovas vittnen hade i åtskilliga månader studerat bibeln med interner vid Louisianas statsfängelse Angola. Många av dessa män gjorde framsteg i fråga om bibelkunskap och slog fängelseledningen med häpnad genom att radikalt ändra sitt uppförande. Åtta av dem fick därför tillstånd att bli förda till Baton Rouge för att vara med vid sammankomsten. Det var ett hjärtevärmande ögonblick, när dessa män med sina fotbojor och handklovar steg ut ur bilarna och leddes in och satte sig tillsammans med de andra som skulle bli döpta den dagen.”
Men märk väl att för att bli döpt som ett Jehovas vittne måste man uppfylla höga skriftenliga kvalifikationer. Och de som önskar låta döpa sig blir prövade för att man skall förvissa sig om att de verkligen är kvalificerade. De måste kunna besvara åtminstone åttio grundläggande bibliska frågor, däribland till exempel följande:
”Vad är Guds rike?” ”Vad är Guds uppsåt beträffande jorden?” ”Vilken är den enda skriftenliga grunden för skilsmässa som medger nytt giftermål?” ”Varför måste man undvika lögn?” ”Vad anser de kristna om dryckenskap?” ”Vad säger bibeln om otukt, äktenskapsbrott, sexuella förbindelser med en annan person av samma kön och annat lösaktigt uppförande? Kan en individ som ägnar sig åt sådana sedvänjor bli döpt?”
Svaret på den sista frågan är Nej. Som du känner till är det vanligt att också personer som inte sitter i fängelse ägnar sig åt sådana orätta ting och anser detta vara helt i sin ordning. Men dessa åtta interner hade antagit en överlägsen moralnorm, och de levde verkligen efter den. Snart blev det ännu fler.
Tidigt på hösten 1974 var ytterligare åtta interner kvalificerade för dop. Min vän berättade: ”Vi tänkte på hur stimulerande det skulle vara att hålla dopet inne i fängelset med besökande utifrån.” Man undersökte om detta var möjligt, och fängelseledningen, som var så imponerad av undervisningsprogrammets resultat, gav detta tillstånd. Den 5 oktober 1974 hölls denna särskilda sammankomst. Lägg märke till hur Vakna beskrev den:
”De som kom utifrån erbjöd en ovanlig anblick. Tillsammans 337 personer träffades vid fängelseportarna. De utgjorde en skara prydligt klädda män, kvinnor och barn, både färgade och vita. Somliga hade färdats hela 1.100 kilometer.
Deras namn bockades av från en lista, och de blev insläppta genom portarna. Bussar förde dem cirka tre kilometer in i det stora fängelseområdet. De steg av bussarna och gick in genom stålportarna till en stor hörsal.”
Jag hade läst den här rapporten i Vakna!, och den intresserade mig mycket. Men jag hade inte hört mycket om vad rehabiliteringsprogrammet därefter lett till. När vi slog oss ner efter middagen, var jag därför idel öra då min värd berättade.
Enastående tillväxt
”Den där oktobersammankomsten satte verkligen fart på vårt program”, förklarade min vän. ”De nära hundra interner som var närvarande blev verkligt imponerade av den kärlek och värme som de hundratals besökande lade i dagen.”
Det ledde till att många av dessa interner flitigt ägnade sig åt att studera bibeln och gjorde utmärkta framsteg. ”Snart”, fortsatte min vän, ”hade ytterligare några vidtagit de nödvändiga förändringarna i sitt liv för att bli kvalificerade för dopet. Vi planerade därför ännu en sammankomst, som skulle bli ännu större. Återigen fick vi fängelseledningens tillstånd, och den här gången ställde man fängelsets Rodeostadion till förfogande. Tidigt på lördagsmorgonen den 26 april 1975 sammanstrålade så hundratals billaster med vittnen i Angola.”
Den här gången fick bilarna köra rakt in i fängelset. Vid inspektionsporten ställde man bara en enda fråga: ”Har ni några skjutvapen?” Sedan fortsatte bilarna rakt in på Rodeoplatsen. Det var sammanlagt 2.602 besökande! Mötets höjdpunkt var dopet av ytterligare tolv interner, däribland en dödsdömd mördare från dödscellerna, som fördes till sammankomstplatsen i kedjor för att bli döpt. Han hade studerat i ett år med vittnena medan han suttit i dödscellen.
Fängelsets föreståndare uppskattade att den här endagssammankomsten leddes på ett så ordningsfullt sätt, och de satte också värde på dess goda inverkan på fångarna. De såg därför fram emot ännu en endagssammankomst på hösten. Den här gången, lördagen den 29 november 1975, var 3.200 besökande närvarande! Och ytterligare åtta interner blev döpta.
”På lördag skall vi hålla nästa sammankomst i fängelset”, sade min vän. ”Vi är mycket glada att du kunde komma hit till den.”
Nu var jag ivrigare än någonsin att besöka fängelset. Det var häpnadsväckande — trettiosex interner redan döpta, och ytterligare sex skulle döpas på lördag! I morgon, på fredagen, skulle min vän ta mig med till Angola för att göra mig hemmastadd där och för att jag skulle få tillfälle att intervjua några av föreståndarna.
Jag får se det med egna ögon
Efter lunch gav vi oss i väg och körde ungefär en och en halv timme genom ett sumpmarksområde och tog oss över Mississippifloden med färja. Sedan for vi över några kullar och kom slutligen fram till fängelsets huvudport. Det var tydligt att vakterna kände min kamrat. Och de skämtade lite med honom. Sedan vinkade de förbi oss in i fängelset.
När vi körde i riktning mot Rodeostadion, påminde området mig om en stor plantage. Det fanns ett nybyggt trästaket på båda sidorna större delen av vägen. De här fälten var åkrar. Jag fick reda på att fångarna själva odlar mycket av den gröda de behöver till livsmedel. Till slut kom vi fram till det strängast bevakade området. Sedan vi kört genom ett antal portar kom vi in i Rodeostadion bakifrån.
Ett podium höll på att byggas i ena änden av stadion. Ett antal interner, som var Jehovas vittnen, höll på att lägga sista handen vid podiet, vilket bland annat inbegrep att måla golvet och lägga på en matta. Det var ett verkligt nöje att träffa dem. De fjorton männen var varmhjärtade, vänliga och utåtriktade. Jag fick veta att de fått särskilt tillstånd av fängelseledningen att göra platsen i ordning för sammankomsten följande dag.
Ervin St. Amand, en intern som tagit ledningen i fängelsets undervisningsprogram, hade ordnat med att vi skulle få intervjua några medlemmar av fängelseledningen. Vi lämnade alltså Rodeostadion för att passa den avtalade tiden. Det tycktes mig egendomligt att Ervin inte fick åka med oss, men det var en av bestämmelserna vid fängelset, som vi gärna rättade oss efter. Han rörde sig snabbt trots sin benprotes (han hade mist benet under ett rymningsförsök några år tidigare) och sammanträffade med oss vid parkeringsplatsen.
Sedan vi parkerat bilen gick vi förbi andra fångar. Jag kunde inte undgå att lägga märke till skillnaden mellan dessa och dem vi just hade lämnat. Somliga låg apatiskt på marken, medan andra stirrade tomt framför sig. De föreföll att ha resignerat och tycktes inte ha något större hopp för framtiden. Vilken kontrast!
Lovord från fängelseledningen
När vi kom fram till förvaltningsbyggnaden, fördes vi till major Richard A. Walls kontor. Han var en utåtriktad person och var uppenbart nöjd med vårt undervisningsprogram. Han har tjänstgjort många år inom fångvården och känner till hur ineffektiva många försök till rehabilitering varit. Men han kunde inte nog lovorda vårt program.
Jag kände till Ervins tidigare liv — han hade varit en verklig bråkmakare och mycket besvärlig! Så jag frågade Wall rent ut: ”Litar ni på den här mannen?”
”Jag litar obetingat på St. Amand”, replikerade han. Och han tillade: ”Jag tycker om er organisation, därför att ni vakar över era egna. Om någon börjar komma på villovägar, så försöker ni hjälpa honom. Men om han håller fast vid ett orätt handlingssätt, utesluter ni honom ur er organisation. Vi kan lita på att ni gör vad ni säger.”
Det var tydligt att de interner som var Jehovas vittnen hade gjort ett bestående intryck på den här mannen. Men vi måste fortsätta.
Nu skulle vi till fängelsets tvättinrättning, där jag blev presenterad för föreståndaren Lawrence Watts. Han hade gått med på att stödja vårt program på fängelset 1973. Han sade nu till mig: ”De interner ni har hjälpt har föregått med gott exempel, och det har smittat av sig en smula. Jag tror att det har lett till att fångarnas uppförande överlag har förbättrats. Ja, jag vet att det är så!”
Han sade att han uppskattade det vi uträttade i Angola. Efter ett mycket trevligt samtal körde vi tillbaka till Rodeostadion för att säga adjö till fångarna. Vi sade till dem att vi skulle träffas nästa dag och begav oss hemåt.
Sammankomsten
Nästa morgon var det kyligt. Vi anlände till Rodeostadion klockan 7.30, två timmar innan programmet skulle börja. Jag ville bekanta mig med de sex män som skulle bli döpta. När jag talade med dem, blev jag imponerad av deras uppriktighet och uppskattning av Guds ord.
Tiden gick fort, och programmet började. Klockan 10.00 talade jag över temat: ”Guds vilja eller självrådighet — vilketdera?” Därefter följde doptalet, och männen blev sedan döpta i en tank som blivit uppsatt nära podiet inför de 1.970 åskådarnas blickar. Rungande applåder ljöd varje gång någon av de sex internerna kom upp ur vattnet. Jag skall aldrig glömma ansiktet på en av dem, droppande av vatten och med ett brett leende som inte kunde betyda något annat än: ”Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv!”
Efter dopet var det två timmars paus. New Roads-församlingen hade ordnat med mat åt alla till självkostnadspris. Frivilliga bland åhörarna hjälpte till att servera den. Fångarna hade inte tillåtelse att äta tillsammans med dem som kom utifrån; de blev i stället serverade på en särskild plats nära podiet.
Jag hade fritt tillträde till det inre området, där fångarna var samlade, och hade glädjen att tala med några som höll på att bli intresserade av Jehovas vittnens arbete. En av dem sade: ”Ni behöver inte predika er religions läror. Ni behöver bara göra er till vän med en människa, och så småningom vinner ni henne över till er på grund av ert uppförande och er vänlighet.”
De två timmarna gick fort, och det blev tid att återuppta programmet. Det offentliga föredraget hette ”Guds rike — en levande verklighet”. Därefter följde ett sammandrag av Vakttornsstudiet, som framfördes av döpta interner. Och de gjorde det verkligen bra.
Klockan 16 var det dags för avslutande sång och bön. En av mina vänner, som varit ett Jehovas vittne under många år, gav uttryck åt hur många av oss kände det, när hon sade: ”Vi kände en värme och kärlek där, som var större än vid någon sammankomst vi tidigare varit med vid.”
I The Angolite, en fängelsepublikation för Louisianas statsfängelse, hette det: ”Det här var den fjärde sammankomst av detta slag som vittnena hållit i Angola, och fler sammankomster planeras i framtiden, allteftersom vittnena fortsätter med sina ansträngningar att nå hjärtat hos fler och fler fångar. Det är den största och mest målmedvetna ansträngning som gjorts av någon religiös grupp för att övertala och hjälpa fångarna här att bättra sig och leva ett mera meningsfyllt liv.” — November—december 1976.
Ett unikt program?
Jag var minst sagt djupt imponerad av vad jag fått se och vara med om. När jag kom tillbaka till New York, började jag följa upp ledtrådar och skriva brev för att se vad jag kunde få reda på om liknande fängelseprogram. Och jag kan tala om att det som pågår i Angola är unikt endast när det gäller omfattningen och den stora framgången. Jag skall bara nämna några exempel:
Varje onsdag besöker en av Jehovas vittnens äldste Chillicothefängelset i Ohio. Han leder ett bibelstudium, där i medeltal åtta till fjorton interner är närvarande. Två har blivit döpta, och ytterligare två överväger att låta döpa sig.
Fyra möten i veckan hålls av Jehovas vittnen i Londonfängelset i Ohio, där det finns 1.700 interner. Dessa möten har nu hållits i närmare två år, och tre interner har blivit döpta. En annan av internerna, som var redo för dopet, blev frigiven den 1 januari i år.
Ett mycket framgångsrikt program pågår vid Southern Ohio Correctional Facility i Lucasville. Det började på hösten 1972. Medeltalet närvarande vid mötena har legat på omkring tjugotvå, och trettiotre var närvarande vid ett särskilt möte som hölls nyligen. I april 1975 och mars 1976 blev sju interner döpta i en vattenho som inköpts just för dessa tillfällen.
Ett fint program började i slutet av 1973 vid Marylands statsfängelse. Snart hölls många bibelstudier med internerna, och så småningom började äldste bland Jehovas vittnen att hålla regelbundna möten med dem. Hittills har åtta män blivit döpta (i badkaret i fängelsets sjukhus).
På Rikers Island i New York gör åtta äldste besök varje vecka för att leda bibelstudier med fängelsets interner. Även andra fängelser i staden får besök.
Menar vi då att lösningen på de oerhörda problemen med fängelser och brottslighet består i detta undervisningsprogram som leds av Jehovas vittnen? Inte alls! De kan naturligtvis inte bidra mycket till att lösa problemet. Men jag anser att de har nyckeln till den verkliga lösningen.
[Infälld text på sidan 6]
”Mötena hålls i ett rum i fängelsets utbildningsbyggnad.”
[Infälld text på sidan 7]
”Man [ställde] bara en enda fråga: ’Har ni några skjutvapen?’”
[Infälld text på sidan 8]
”Vi kan lita på att ni gör vad ni säger.”
[Bild på sidan 9]
De sex dopkandidaterna stående framför talaren strax före sitt dop. I bakgrunden syns några av åhörarna
[Bild på sidan 10]
En av internerna, som strålar av lycka efter sitt dop, med vattnet ännu drypande från ansiktet