Vi delar med oss av ”goda nyheter” i Botswana

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika

ETT lejons rytande skrämde upp oss ur sömnen. Fyra huvuden höjde sig från kuddarna och stirrade ut i den mörka buschen som omgav oss. En i vår grupp på fyra personer kröp ut ur sovsäcken och lade ved på den falnande glöden. Snart sov vi alla igen.

Men i gryningen hördes åter lejonets rytande, denna gång mycket närmare vårt läger. Vi insåg att det var dags att stiga upp och ställa till lite oväsen medan vi lagade till frukosten. Om vi inte gjorde det skulle det kunna betyda att vi skulle bli lejonets frukost; och det var inte för det vi hade kommit hela den här vägen.

Varför hade vi då kommit hit till buschen i Botswana i södra Afrika? Det hela började några månader tidigare, när min hustru och jag och ytterligare ett av Jehovas vittnen dryftade möjligheten att göra en resa tvärs över Kalahariöknen i Botswana i nordvästlig riktning till Okavangodeltat, för att tala med de många isolerade afrikanerna där om de ”goda nyheter” som bibeln innehåller. — Matt. 24:14.

En sådan resa krävde noggrann förberedelse. Den första veckan av vår resa skulle föra oss genom ett ökenområde, och vi behövde tillräckligt med vatten att dricka. Under denna del av vår färd måste tvättningen begränsas till sköljning av händer och ansikte två gånger om dagen med bara en handfull vatten vardera.

Men efter denna torra vecka skulle vi komma fram till floden Botletle vid dess utlopp i sjön Xau. Från och med denna punkt skulle det finnas gott om vatten, eftersom vi skulle följa floden tillbaka till dess källa i Okavangodeltat som är ett vidsträckt område med floder, sumpmarker och urskogar och som täcker en triangelformad yta på ungefär 18.650 kvadratkilometer. Vår planerade resväg skulle omfatta en rundresa på omkring 2.000 kilometer.

Eftersom vi räknade med att vara borta i fyra veckor, krävde resan noggrann planering av provianten. Stora mängder lök, potatis, ris och majsmjöl packades ner. Vi tog också med oss några ägg, som vi lade in i majsmjölet för att de inte skulle gå sönder under den skakiga färden, och en del matvaror som vi packat i bleckburkar, bland annat torkade grönsaker. När det gällde bröd räknade vi med att det kraftiga rågbröd, som man kan köpa i tyska matvaruaffärer, skulle hålla sig färskt under hela resan; och det gjorde det också.

Har du varit med om en ökenfärd någon gång? Vår resa innebar inte ett oändligt betraktande av sanddyner. Visserligen var marken sandig, mjuk och gulvit till färgen, men den var täckt med tjockt gräs och spridda buskar. Emellanåt var marken mycket lös, och i flera timmar körde vi på låg växel och använde flitigt fyrhjulsdriften. Det hände ofta att vilda djur rusade i väg, när vi närmade oss. Bland dessa märktes struts, kudu, en graciös antilop med spiralformade horn, och kama, en av de snabbaste antiloperna med pucklig bog och sluttande rygg.

Hur vi övervann språkhindret

Ett viktigt problem var hur vi skulle kunna tala med människor vars språk var tswana, ett tungomål som vi inte kunde. Detta löstes genom att vi hade med oss vårt bibliska budskap intalat på kasettband av vittnen som talade tswana.

Sedan hade vi problemet med hur vi för dessa isolerade människor skulle presentera bibelns budskap angående våra dagars svåra världsförhållanden och det ljusa hoppet om att Guds rike snart skall införa fred och lycka över hela jorden. Vi tänkte att människorna i dessa ensliga trakter inte skulle vara förtrogna med de fruktansvärda förhållanden som är så vanliga i mer befolkade områden.

Men detta visade sig vara fel. Under hela resan var det ett skriftställe som alltid mottogs med en instämmande nick, nämligen 2 Timoteus 3:1—5, som talar om de ”kritiska tider” som skulle utmärka de ”yttersta dagarna” för den nuvarande tingens ordning. Vi lärde oss snabbt att sådana förhållanden är rådande också i isolerade samhällen i södra Afrika.

Invånarna i byarna och på boskapsrancherna som vi besökte tog villigt emot oss. Fastän många av dem hade hört talas om bibeln, var det få som ens hade sett en bibel eller hört läsas ur den. Kristenheten hade inte upprättat några kyrkor på dessa platser.

Deras uppskattning var verkligen stor, när de från vår bandspelare lyssnade till bibelns sanningar på sitt eget språk. Vi märkte att flera antecknade skriftställen eller någon viktig punkt genom att skriva på huden på underarmen.

Möte vid ”kgotla”

När vi kom till en by, brukade vi först gå till kgotla. Det är mötesplatsen för byrådet av äldste. Sedan vi presenterat oss för hövdingen och var och en av hans rådsmedlemmar som var där, brukade vi låta dem lyssna på ett inspelat budskap som avslutades med ett litteraturerbjudande på tswana. Eftersom de människor vi träffade vid kgotla i allmänhet kunde tala engelska, hade vi tillfälle att besvara bibliska frågor och visa hur vår litteratur kan hjälpa människor att själva finna svaren på bibliska frågor och också ge en grund för bibliska samtal inom familjen och i grupp.

Därefter gick vi, med hövdingens tillstånd, genom byn och spelade upp det bandade budskapet för grupper om tio eller tjugo personer. Vi gjorde en särskild ansträngning att träffa skollärarna, och dessa var mycket glada över möjligheten att kunna skaffa sig biblisk litteratur. Regeringen i Botswana är angelägen om att folket överallt skall få undervisning, och därför fann vi i varje by en skola med unga män och kvinnor som arbetade hårt med att undervisa barnen där. Så fascinerande det var att omges av så många som femtio ivriga, uppåtvända ansikten. Barnen ropade högljutt och ville veta vad bibeln innehåller och hur snart de kunde förvänta att läraren skulle läsa för dem!

I stora byar var det ibland svårt att hitta kgotla. Vid ett tillfälle beslutade vi oss för att fråga var den låg och samtidigt spela upp vårt band för folkskaran som samlats för att hjälpa oss. Vi hade just börjat, när en ung polis anlände på sin motorcykel. ”Vad håller ni på med?” frågade han. Vi försökte förklara, men han var fortfarande misstänksam. ”Ni måste komma med mig”, befallde han. Det gjorde vi också och följde efter hans motorcykel till polisstationen. Här undersöktes passen noggrant, och frågor ställdes om och om igen.

Vi tycktes ha föga framgång, men då öppnades dörren till ett inre kontorsrum, och en polisofficer kom ut och frågade vad som stod på. När han hörde oss säga att vi predikade ”goda nyheter”, spred sig ett brett leende över hans ansikte, och han sade att han också skulle vilja höra dessa ”goda nyheter”.

Polisofficeren föreslog att hans underlydande också skulle få gagn av vad vi hade att säga och bjöd in oss på sitt kontor, där hela styrkan samlades medan bandet spelades upp. Han lyssnade uppmärksamt och med påtagligt intresse och tog villigt emot ett exemplar av boken Verklig fred och säkerhet — varifrån? På hans förslag skaffade sig var och en av konstaplarna samt överkonstapeln också ett exemplar. När han frågade om vi hade någon annan litteratur, spelade vi upp ett band som presenterade boken Lyssna till den store läraren, den utmärkta bibelstudiehjälpreda som föräldrar kan använda när de undervisar sina barn. Han skaffade sig ett exemplar också av denna bok och förklarade att hans hustru var lärare på platsen och att hon skulle få god hjälp av dessa böcker.

Har du sett en offentlig utropare någon gång? Jag var säker på att det yrket hade försvunnit för länge sedan. Men en morgon såg vi en offentlig utropare som i toppform förrättade sitt värv. Och omständigheterna var gynnsamma för oss.

Vi anlände till en viss by sent en kväll och hade precis så mycket tid att vi hann träffa hövdingen. På hans förslag kom vi tillbaka klockan åtta följande morgon, då han lovade att ha samlat hela byn. Men när klockan var nio hade bara fem personer kommit.

Hövdingen befallde därför utroparen att eftertryckligt framföra hans begäran att alla skulle församlas. Denne utropare använde inte en klocka att ringa med för att påkalla folkets uppmärksamhet. I stället skrek han i en tom, halvliters oljeburk. Och vad var hans budskap? Sedan han sett på titlarna på den litteratur vi hade med oss, gick han med långa kliv genom byn och ropade: ”Kom och hör sanningen.” Detta uppseendeväckande tillkännagivande fick önskad effekt, och snart var där en stor skara som vi kunde dela med oss av bibelns sanningar till.

Han dansade av glädje

Vi hade en ovanlig och underbar erfarenhet i Shakawe, som ligger längst uppe i norra Botswana. En gång i tiden fanns det en grupp där som var intresserad av att studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Men denna grupp upplöstes, och man förlorade kontakten med den i januari 1969. Vi hade emellertid namnen på två personer som en gång varit förbundna med gruppen, och tanken var att vi genom dem kanske skulle kunna finna andra intresserade personer. Men vårt sökande efter dessa två personer visade sig bli svårare än väntat.

Vi började med att göra efterfrågningar på polisstationen. Det första namnet var okänt för poliserna, men de kände igen det andra. En man med detta namn hade, berättade de för oss, lämnat Shakawe och gett sig av till en by söderut, där han blivit präst. När vi hörde detta, tänkte vi att vårt enda hopp var att söka finna den förste mannen på vår lista. Vi frågade i handelsboden och slutligen på skattekontoret, där våra förhoppningar sjönk ytterligare. Det visade sig att denne man hade lämnat Shakawe omkring sju år tidigare.

Medan vår sagesman tittade på det papper på vilket namnet var skrivet, lade han emellertid märke till namnet på den andre personen, den föregivne prästmannen. ”Den mannen finner ni i närheten av skolan; han är timmerman”, fick vi veta. Förvånade över denna vändning i händelseutvecklingen följde vi ledtråden. Att vi besökte mannens hem och frågade efter honom under hans namn väckte hans misstankar, och samtalet gick trögt till att börja med. Vi tog därför vår tillflykt till vårt bandade budskap, som presenterade oss som ”Basupi Ba Ga Jehofa” (Jehovas vittnen).

Då mannen hörde detta, inträffade en markant förändring hos honom. Hans ansikte lystes upp; därpå syntes tårar i hans ögon, och han dansade av glädje. Vi visste att vi hade funnit den man vi sökte. Men vad hade han att berätta?

Medan den här mannen vid ett tillfälle var bortrest på besök i Angola, hände sig att den andra personen, som hade hjälpt till att organisera bibelstudiegruppen i Shakawe, flyttade. Gruppen upplöstes, och den man vi nu hade funnit visste inte hur han skulle komma i kontakt med någon som kunde hjälpa honom att ytterligare bringa sitt liv i harmoni med Skriftens krav. Han hade hela tiden bett till Gud om hjälp. När vi lyssnade till denne man, blev vi rörda över hans djupt rotade tro på Jehova, den Gud som besvarar böner. (Ps. 65:3) Besvärligheterna under resan förbleknade, och tröttheten till följd av vårt ständiga resande var som bortblåst, när vi tänkte på vilket privilegium det var att finna en sådan person.

För vår egen del var hela expeditionen givande. Det är en stor glädje att dela med sig av goda ting till andra, i synnerhet när det tas emot med uppskattning. Jag kan fortfarande klart se framför mig en äldre man som sträckte fram handen och sade: ”Har ni kommit hela den här vägen för att tala med oss om dessa ting? Det är vänligt, mycket vänligt.”

Mitt i all vår glädje kände vi oss emellertid bekymrade. Vår färd genom denna trakt gav oss bara tillfälle att kontakta ett fåtal människor. Behovet av att ge dessa människor regelbunden bibelundervisning är verkligen stort. Vi undrade därför om det skulle vara möjligt för några av Jehovas vittnen att få arbete någonstans i området, kanske i diamantgruvorna som vi passerat. Detta skulle ge dem möjlighet att sörja för det andliga behovet hos dessa ödmjuka innevånare i Botswana. Skulle det vara möjligt för dig att företa en sådan flyttning?

[Karta på sidan 9]

BOTSWANA

[Karta]

BOTSWANA

ANGOLA

CAPRIVIREMSAN

Okavangodeltat

SHAKAWE

SYDVÄSTAFRIKA

MAUN

Botletlefloden

Ngamisjön

Xausjön

FRANCISTOWN

SEROWE

RHODESIA

SYDAFRIKA

BOTSWANA

Norr