Det mänskliga språket — en enastående gåva
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Elfenbenskusten
EN ÖVERSÄTTNINGSMASKIN matades en gång med det engelska uttrycket ”out of sight, out of mind” (borta ur ögat, borta ur sinnet) och återgav det på ett annat språk med orden ”osynlig idiot”! Innebar detta att maskinen hade fått en skruv lös? Nej. Den gjorde ett mycket förlåtligt misstag. Den satte också fingret på en av de många faktorer som gör det mänskliga språket så enastående bland alla de meddelelsemedel man känner till — nämligen dess invecklade beskaffenhet.
För maskinen betydde ”out of sight” (utom synhåll) i en viss bemärkelse detsamma som osynlig. Att vara ”out of mind” (från sina sinnen) betydde att vara galen, dvs. vara en idiot, och likväl betyder uttrycket ”out of sight, out of mind” inte alls ”osynlig idiot”! Det är sådana saker som får uppfinnare av översättningsmaskiner att slita sina hårtestar i förtvivlan.
Det är naturligtvis inte bara den komplicerade naturen hos det mänskliga språket som gör att det är helt ensamt i sitt slag. Det finns många andra faktorer med i spelet — så många att vissa vetenskapsmän förfäktar att det skulle vara lämpligare att ge människan artnamnet Homo loquens (den talande människan) än att kalla henne Homo sapiens (den förnuftiga människan).
Men någon kanske invänder: ”Har de glömt bort all forskning man har gjort på senare år om hur djuren meddelar sig med varandra? Människan talar, visst gör hon det. Men det gör också djuren, fast på sitt eget sätt. Delfinerna visslar, bina dansar, fåglarna har var och en sina typiska lockrop, och somliga kan till och med imitera det mänskliga talet. Eller ta de där aporna härförleden som lärde sig ett slags teckenspråk! De kommunicerar visserligen inte riktigt på samma sätt som människorna kanske, men visst är syftet detsamma och resultaten likaså, inte sant?”
Både ja och nej. De kommunicerar, det är riktigt. Men i regel är syftet och resultaten inte desamma. Man har forskat mycket i det här ämnet. De olika lockläten, som så skilda varelser som gibboner, gäss och delfiner avger, har blivit katalogiserade — i vissa fall rentav sammanställda i ett slags ordlista. Gibbonerna har såvitt man kan förstå nio lockljud eller så, men delfinerna har fler. Delfinerna tycks till och med ha olika ”dialekter”, alltefter vilken trakt de lever i.
Likväl finns det flera väsentliga skillnader mellan människans tal och djurens — även utöver det uppenbara faktum att det mänskliga språket är oändligt mera invecklat. En skillnad är ...
Avsikten att meddela sig med andra
När däggdjur eller fåglar använder sina egna anropssignaler, är det då deras medvetna avsikt att meddela sig med varandra alldeles som människorna gör? Eller är ljudet rätt och slätt en instinktiv reaktion på den situation de för tillfället befinner sig i? Konrad Z. Lorenz, den världsberömde kännaren av djurens beteende, hävdar att de inte meddelar sig med varandra avsiktligt, även om det ofta förefaller så.
Om till exempel en kaja blir oroad medan hon äter, kommer hon att flyga upp i luften och utstöta ett varnande ”kjack, kjack”, och alla andra kajor som hör ropet kommer då också automatiskt att flyga upp. Den perfekta samordningen av varningsropet och de andra fåglarnas reaktion skapar det intrycket att de talar och förstår ett eget språk. Men så förhåller det sig inte, förklarar Lorenz i sin bok King Solomon’s Ring:
”Djuret har genom alla dessa ljud och rörelser, som uttrycker dess känslor, inte på minsta sätt det medvetna syftet att påverka en medlem av sin art. Detta bevisas av att till och med gäss eller kajor, som föds upp och hålls kvar i ensamhet, uttrycker sig genom alla dessa signaler, så snart som motsvarande sinnesstämning kommer över dem.” — Sid. 77.
När en människa använder de röstsignaler som hon har lärt sig, är det hennes syfte att förmedla någonting till dem som hör henne (såvida hon inte sjunger i badrummet, naturligtvis!), och hon slutar, om hon lägger märke till att ingen lyssnar. Men kajan bryr sig inte om ifall det finns någon som lyssnar. Den ger ifrån sig ljudet som en instinktiv reflexhandling, alldeles som en människa gäspar när hon är trött. Detta belyser ett annat särdrag hos människans tal ...
Signalens mobilitet
De flesta djursignaler är inte vad lingvisterna (språkforskarna) kallar för ”mobila” (rörliga), dvs. de går inte att skilja från den situation som framkallar signalen. Gibbonen till exempel använder sitt varningsskri endast när det verkligen är fara på färde.
Djursignaler är också orörliga i den bemärkelsen att djuret i allmänhet inte lyssnar på det ljud det åstadkommer och därpå försöker förändra det till ett annat ljud. Vissa fåglar kan visserligen härma ljud som inte finns i deras nedärvda ”ordförråd”. De kan lära sig att efterlikna ljud som andra fåglar ger ifrån sig eller rentav människoljud, såsom papegojan som säger: ”Vackra Klara!”
Lorenz hävdar emellertid att fåglar sällan lyckas att medvetet förbinda ens ett enda av de ordläten, som de lärt in, med en viss handling. I sådana fall där detta händer sker det aldrig för något praktiskt ändamål. En gammal jakopapegoja, som hette Geier, hade ett ansenligt ”mänskligt” ordförråd. (Den kunde bland annat säga ”Auf Wiedersehen!” med djupt älskvärd röst närhelst någon reste sig för att gå.) Men den lärde sig aldrig att säga ”äta” när den var hungrig eller ”dricka” när den var törstig.
Denna brist på ”mobilitet” är ännu mera påfallande när det gäller binas dans. Denna är ett slags teckenspråk som liknar semaforering. Människan har till och med lyckats att använda det för att kommunicera med insekterna. Spaningsbiet anger avståndet till blommorna genom dansens hastighet och riktningen till blommorna i förhållande till solen genom dansens riktning i förhållande till tyngdkraften.
Detta är emellertid allt som kan överföras. Varje tecken har en bestämd betydelse och kan inte avskiljas och brukas på andra sätt för lite småprat som ”Hur är vädret där borta?” eller ”Har du sett några fina blommor på sista tiden?” Därmed har vi kommit fram till en annan olikhet med det mänskliga talet ...
Språkets sammansättning
Vad som framför allt är ofullständigt hos djurens signalsystem är att de saknar den skapande förmåga som sätter människor i stånd till att frambringa och förstå meningar som de aldrig har hört förut och som kanske aldrig har uttalats förut. Detta beror på det sätt varpå det mänskliga språket är sammansatt.
Talet har vad man kallar en dubbel struktur. Därmed menar vi att människans språk kan lösas upp i mindre enheter: för det första till betydelseenheter eller enstaka ord och för det andra till ljudenheter, så kallade fonemer. Fonemerna kan användas till att konstruera andra ord som inte har någonting att göra med det ursprungliga ordet.
Antag till exempel att ett djur hade en anropssignal för rök. Nu skulle denna signal, vilken den än var, betyda rök och ingenting annat. Men det svenska ordet rök kan användas inte bara för att beteckna någonting som ryker, utan kan också delas upp i tre olika ljudenheter eller fonemer: r, ö och k. Dessa tre fonemer kan sedan användas till att bilda alla slags andra ord: kör och kö såväl som rör, ök, ör, rö, ö, krök osv.
I engelskan har på så sätt färre än femtio ljudenheter kombinerats till att bilda mer än en halv million ordenheter, och nya ord håller på att bildas hela tiden. Orden kan i sin tur kombineras till att bilda ett oändligt antal meningar. Detta för oss fram till en annan sida av språkuppbyggnad, nämligen begreppet grammatik.
Grammatik handlar om språkets sammansättning i en annan bemärkelse: flätverket av samband mellan de enskilda orden samt de regler som styr dessa samband. Att vi känner eller uppfattar dessa regler gör det möjligt för oss att bilda olika kombinationer och frambringa begripliga meningar, trots att vi kanske aldrig har hört någon exakt likadan förut. Tänk också på hur omfattande och komplicerat språket är till sin natur!
Så till exempel består även den enklaste mening av åtminstone ett subjekt—predikat-förhållande. En barnvisa börjar med meningen: ”Ekorrn satt i granen.” Subjektet eller den som det utsägs någonting om är ”ekorrn”. Det som sägs om honom, nämligen att han ”satt i granen”, är predikatsdelen. Djurens kommunikationssystem kan inte sammanbinda tankar på detta sätt.
I motsats till djuren kan människan inte bara fatta detta och alla de andra grammatiska sambanden mellan ordgrupper, utan vi kan också variera dem till att uttrycka olika synpunkter. Vi kan till exempel bejaka att ekorrn satt i granen, men vi kan också förneka det genom att helt enkelt göra vad man kallar för en negativ ”transformation”: ”Ekorrn satt inte i granen.” Vi kan förändra satsen från förfluten till närvarande tid: ”Ekorrn sitter i granen.” Vi kan också göra den till en fråga: ”Satt ekorrn i granen?” En enda enkel sats utgör sålunda grunden för en hel mängd andra, som vi inte behöver lära oss var och en. Men att göra sådana transformationer kräver också en annan förmåga ...
Objektivitet
För att göra de transformationer som krävs i vardagslivet måste den talande kunna hålla sig på avstånd, så att säga, från budskapet, så att han inte förbinder varje element bara med sig själv. Det är detta som kallas för ”objektivitet”. I stället för att kunna säga exempelvis bara: ”Jag ställer den blå asken på den röda asken”, är den objektive meddelaren i stånd att säga: ”Den blå asken står på den röda asken.”
När någonting går på tok med människohjärnan, försämras följaktligen ofta förmågan att göra objektiva transformationer. Det är därför somliga schizofrena människor till exempel har svårt för att göra en negativ transformation. Om man ger dem satsen ”Han äter äpplen” och ber dem göra den negativ genom att skjuta in ett inte, kan de ofta bara åstadkomma ”Han äter päron” eller apelsiner eller någon annan frukt, i stället för ”Han äter inte äpplen”.
Fastän man har övat upp vissa schimpanser till att använda förenklade teckensystem (inte ljud eller tal), som människor har uppfunnit åt dem och bibringat dem efter träning i hundratals timmar, så har de fortfarande en mycket begränsad förmåga att göra sådana objektiva transformationer. De kan inte komma längre än till ett tvåårigt barns objektivitet. Men kom ihåg att det lilla som människobarn i den åldern behärskar utvecklas utan någon specialiserad träning alls! Och deras förmåga att inom ytterligare bara några få år använda den stora mångfalden av alltmera komplicerade språkliga tillvägagångssätt gör att schimpanserna kommer långt, långt efter.
Språkets ursprung
Den framstående språkforskaren Noam Chomsky har kommit med det antagandet att denna unika språkliga förmåga i viss utsträckning måste vara medfödd eller ”inbyggd” alltifrån födelsen. Hur skall vi annars kunna förklara, menar han, den snabbhet varmed små barn med än så länge outvecklade förmågor kan tillägna sig ett invecklat språk? Vuxna som försöker lära sig ett nytt språk kan intyga vilken enorm bedrift det är.
Om detta säger Encyclopædia Britannica:
”Det framgår därför tydligt att alla normala människor kommer till världen med en naturlig förmåga att tillägna sig ett språk och att använda det genom att bygga grammatiska satser. ... Människobarnet är mycket snart i stånd till att bygga nya, grammatiskt godtagbara meningar från sådant material det redan har hört. Till skillnad från den tama papegojan är barnet inte hänvisat till att blott och bart upprepa en rad av ord.” — 1976 års upplaga, Macropædia, band 10, sid. 650.
Djuren har inte denna ”inbyggda” sinnesförmögenhet att tillägna sig ett språk. Till och med de hårt tränade schimpanser, som nyligen blivit så berömda, har använt endast enkla teckensystem som människor hittat på, under det att deras egna naturliga meddelelsemedel i allmänhet är rent reflexbetonade och i stor utsträckning består av enstaka rop och gester. Och fastän evolutionister gör gällande att dessa primater är de ”medlemmar av djurriket som genetiskt står människan närmast”, har de i själva verket ”visat sig vara i hög grad motståndskraftiga mot förvärvandet av [muntligt] tal”. — Samma verk, sid. 649.
Om det mänskliga muntliga språket inte har sina rötter i djurriket, hur fick det då sin början? Var det någon primitiv förhistorisk människa som genom grymtningar, stön och fnysningar försökte meddela sig med andra av sin art? ”Vi kunde då vänta oss att finna ett sådant språk i bruk bland primitiva och efterblivna grupper på låg civilisationsnivå”, skrev språkprofessorn Mario Pei vid Columbia University. Men ”det måste eftertryckligt betonas att så inte är fallet. Det förhåller sig snarare tvärtom. De primitiva gruppernas språk är i regel komplicerade till sin uppbyggnad, och de mera civiliserade gruppernas språk förefaller att bli mera komplicerade och invecklade ju längre tillbaka i deras historia vi går.” — Voices of Man, sid. 21.
Språk som blir mera komplicerade allteftersom vi går bakåt i tiden? Det låter verkligen inte som någon utveckling, eller hur? Denna sida har observerats av uppriktiga språkforskare. Så till exempel skriver John Lyons, då han introducerar artikeln ”Kommunicerandets biologi hos människan och djuren” av J. C. Marshall i boken New Horizons in Linguistics:
”Marshall gör en översikt över de tillgängliga bevisen och drar den slutsatsen att utvecklingshypotesen, i den mån den har avseende på språket, inte alls bekräftas av den senaste forskningen, utan saknar empirisk [av iakttagelser bestående] grundval.” — 1970, sid. 229.
Ja, Lyons fortsätter: ”Språket skiljer sig radikalt från alla kända former av djurkommunicerande, och ’trots den ofantliga kunskapsanhopningen är de lärda fortfarande oförmögna att ställa upp en biologisk teori om språket’ (sid. 241).” På liknande sätt framhåller professor Pei att ”det är föga underligt att språkforskarna, till skillnad från filosoferna, har avsagt sig ämnet om språkets uppkomst ända till den grad att Société de Linguistique i Paris förbjöd detta ämne som föremål för avhandlingar”. — Voices of Man, sid. 22.
Varför är ämnet om språkens ursprung ett sådant streck i räkningen för språkforskarna? Är det inte därför att alla tillförlitliga bevis pekar i en riktning som de inte önskar, nämligen bort från evolutionsteorin? Sålunda säger Pei: ”Det förefaller som om denna del av problemet är olöslig. ... Om det var ’naturen’ som gjorde att [språket] uppstod, vad menar vi då med ’naturen’? Blind slump? Ett intelligent Högsta väsende?” — Samma verk.
Kommer ditt svar på denna fråga att också vara klavbundet av evolutionistiska fördomar? Eller kommer du att ta språket för vad det är — en underbar, enastående gåva från det Högsta väsendet, från honom som ensam bär namnet Jehova?