Den kvällen mördarna brände ner deras hus
”LJUDET av fönsterrutor som krossades och ett dån fick mig att sätta mig kapprak upp i sängen”, sade Jeannette Thomas.
”Dörren till hallen var öppen, och jag såg en vägg av ljus i vardagsrummet. Jag skrek och slog ut med armarna så hårt att James sprang upp ur sin djupa sömn och ropade. Vi sprang ut i hallen, och röken slog emot oss — så het och svart att den höll på att kväva oss ...”
”Den var frän”, avbröt hennes man James. ”Måste ha varit den billigaste bensinen — kanske blandad med fotogen. Barnen kunde inte ha levat mer än två sekunder om de andades in röken.”
Mördarna hade kastat in tre tjugoliters dunkar med flytande bränsle i vardagsrummet. Där hade familjen Thomas’ artonåriga dotter suttit och tittat på TV; de fyra yngre barnen hade redan gått och lagt sig.
Det hördes inte ett ljud från vardagsrummet, och det fanns ingen som helst möjlighet att komma in där genom röken och ångorna. ”Vi sökte oss mot trappan — de tre småflickorna var där uppe”, förklarade James.
Men hettan och röken kom redan nerför trappan och drev dem tillbaka. De sprang genom hallen, och Jeannette gick till vänster in i köket och James till höger in i den äldsta dotterns rum och hoppades att hon kanske var där — men nej. ”Jag kände håret svedas, och ögonen kändes som om de brann”, erinrar sig James, ”och jag visste att ett enda djupt andetag skulle vara mitt sista.”
Då krossade James en fönsterruta med knytnäven och störtade sig huvudstupa ut i en explosion av rök och gaser. Han var genast på fötterna och sprang till baksidan av huset.
I köket stod Jeannette och höll andan. Hon kämpade med dörrvredet men glömde spärrhaken. ”Jag hävde mig mot dörren”, sade hon, ”och den var så het att huden på ena armen skalades av.” I sista ögonblicket lyckades hon få upp spärren, och när dörren slungades upp var det något som for förbi henne — en av hundarna.
James: ”Jag såg henne stappla över verandan. Jag tog tag om henne. Hon skrek barnens namn. Det gjorde jag också. Men det fanns ingen möjlighet att klättra upp till övervåningen. Vi hörde elden spraka, och hela huset var övertänt.”
”Få ut Steven genom garaget!” skrek Jeannette.
När de rusade in i garaget snubblade James över en bensindunk som fortfarande var full. ”Elden är anlagd!” ropade han.
Han kastade redan hela sin tyngd mot den låsta dörren till Stevens rum, och hans hustru kastade sig emot honom. Dörren slogs in, men en vägg av flammor och rök kastade dem tillbaka. Det var inte möjligt för en dödlig att gå in där.
Utanför vid fönstret ryckte James ut metallpersiennerna ur sina infattningar med bara händerna. Han sträckte sig in och kände de pyrande sängkläderna, men den tolvårige Steven var inte där.
Fullständigt hysteriska sprang de runt huset och skrek barnens namn — Jeannette, Cynthia, Steven, Karen, Allison. Mordbrännarna hade dränkt in framsidan av huset och till och med deras Cadillac som stod utanför — allt stod i lågor.
”Jag såg billyktor komma emot oss”, påminner sig James. ”’Våra barn brinner upp där inne!’ skrek jag. Mannen sade att de skulle hämta hjälp.”
Jättebålet flammade. Ingen annan skulle komma undan med livet i behåll än de själva och en av hundarna. ”De fann honom gnällande i skogen en dag senare”, sade Jeannette. ”De var bra hundar, alla tre. Det hade regnat och blivit kallare den dagen, och jag sade: ’Ta in hundarna.’ Om jag inte hade gjort det, skulle de ha varnat oss.”
Brandkåren i Monroe hade anlänt, och sheriffen. Brandmännen arbetade frenetiskt. En undersheriff jämrade sig: ”Å, min Gud!” Det kom en ambulans, och James och Jeannette fördes bort.
Vem gjorde detta och varför?
Tio dagar senare var Jeannette fortfarande på Athens General Hospital. Hon hade första gradens brännskador i ansiktet, och huden där var full av små blåsor. På vänstra överarmen hade hon ett stort omslag med salvor, och ny hud började komma fram ur brännskadorna av andra graden som hon hade där. James hade klarat sig undan kroppsliga skador.
Grevskapet Walton var fortfarande skakat av tragedin. Nyhetsmedia och myndighetspersoner frågade sig: ”Vem gjorde detta och varför?”
”De lämnade New York för att slippa all brottsligheten”, löd en rubrik i Gwinnett Daily News. ”James Thomas s:r flyttade hit med familjen i juni för att slippa brottsligheten i New York och för att hans hustrus hälsa skulle förbättras. I fredags begravde han fem av sina barn, de oskyldiga offren för en mordbrand som liknade en gangsterkupp.”
Atlanta Journal rapporterade: ”Familjen Thomas är färgade och hyrde ett hus omkring fem kilometer öster om Monroe med ganska många vita lantbrukare som grannar. Men det fanns ingen antagonism mot familjen, sade Thomas. Detektiverna instämde.”
Tidningen tillade: ”Men något som intresserade detektiverna ... var att husets ägare hade ett annat hus, som vid tillfället var obebott och brann ner två timmar senare i det närliggande grevskapet Barrow.”
Båda husen ägdes av en kvinna, vars man en tid dessförinnan hade blivit mördad, sedan han kallats inför rätta för att vittna i ett mål. En annan medlem av hennes familj sades ha blivit förklarad skyldig till spritlangning. Det skulle komma som en chock för sådana nykomlingar som familjen Thomas att gangsterväldet frodades till och med på landsbygden i norra Georgia.
Det var tydligt att familjen Thomas hade fallit offer för en hämndeaktion. Som en skribent uttryckte det: ”De hade helt enkelt bott i fel hus vid fel tillfälle.”
”Jag tänker inte hata”
Något av det svåraste den natten var att underrätta de tre äldre gifta barnen, som bodde kvar i New York. Den tjugotvåårige James j:r berättar: ”Man blir väckt på morgonen och får reda på att fem medlemmar av familjen har bränts till döds — först blev jag alldeles utom mig. Sedan tänkte jag på min syster Helene, som var havande i åttonde månaden, och hur man skulle tala om det för henne.”
Nästa dag betraktade en sheriff och några journalister James j:r medan han såg på ruinerna. John York vid Atlanta Journal skrev:
”Trots att det hade gått omkring 12 timmar sedan eldsvådan först rapporterades, hoppade små lågor fortfarande omkring i solljuset, där en del av en vägg ännu stod kvar. Då och då kom en tydlig lukt av bränt kött med vinden mot vägen, där det stod åskådare hela dagen.”
Den unge Thomas riktade ett slag mot de förkolnade bjälkarna. ”De såg mig göra det och trodde att jag var en New York-bo som hade kommit hit för att utkräva hämnd”, förklarade den unge James. ”Men senare, på sheriffens kontor, talade jag om att jag inte hade slagit i vrede, utan i förtvivlan. Jag tänker inte hata dem som har gjort det här.” Hans mor instämde.
Tro och broderskap som förvånar
Begravningsgästerna stod helt förundrade när James s:r och hans kvarvarande barn inte bröt samman i hysterisk sorg och förtvivlan. Hysterin hade släppt en timme efter katastrofen. ”De kunde inte förstå att vår tro är en verklighet”, förklarade fadern. Det påminde om människornas misstrogenhet på aposteln Paulus’ tid, då han utropade: ”Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?” — Apg. 26:8.
James j:r undrade: ”Om människor som tillhör något kyrkosamfund säger sig tro att deras barn som dör kommer till himmelen — om de verkligen tror det — varför grips de då av sorg och förtvivlan?”
Modern nickade instämmande. ”De tårar jag fäller nu beror på mänskliga känslor, inte på det slag av sorg andra människor känner, som inte har något hopp. Genom att hålla mig tätt intill Jehova får jag den försäkran och tröst han ger i sitt ord, bibeln. Jag vet nu hur stor min familj i själva verket är. Inte bara barn och barnbarn, utan hundratals, ja tusentals, kristna bröder och systrar. De kommer på besök, de ringer och skriver. De talar om att de känner det precis som vi.”
Hennes man tillade: ”Det är sant som Jesus sade, att vi skulle få bröder och systrar hundrafalt.” — Mark. 10:30.
Redan under de tidiga morgontimmarna efter eldsvådan började en ständig ström av Jehovas vittnen från när och fjärran finna vägen till sjukhusets korridorer. Sjukhusledningen hade aldrig sett något liknande. En reporter sade: ”Hälften är svarta, hälften är vita, det har ingen betydelse, det spelar ingen roll. Det enda man tänker på är att några av deras egna har drabbats svårt.” Den förvånade sjukhusstyrelsen utfärdade ett unikt tillstånd för besökare att komma dit precis när som helst på dygnet. ”Det verkar vara bästa behandlingen för fru Thomas”, förklarade en översköterska.
Människor utgöt sitt hjärta
”Min läkare stod här med tårar i ögonen”, förklarade Jeannette. ”Han tänkte på sina egna barn som sov på övervåningen i deras hus i Cape Cod. Han ordnade med att man ställde in en extra säng, så att min man kunde stanna här hela tiden. Han sade att vi inte skulle oroa oss, om vår sjukvårdsförsäkring inte täckte allt — han skulle själv betala de återstående kostnaderna.”
En lägenhet i närheten av andra vittnen i Monroe ordnades åt makarna Thomas. Första veckan fick de ta emot så mycket kläder och möbler att det inte fanns plats för alltsammans. Lokala kyrkosamfund och välgörenhetsorganisationer frågade om de kunde vara till hjälp. Pilotklubben i Monroe lät sina medlemmar på gatorna göra en insamling åt familjen. Lärare och elever i skolorna, där familjen Thomas’ barn gått, gjorde också insamlingar. En fond för familjen Thomas upprättades vid National Bank of Walton County i Monroe. Bidrag flöt in ända ifrån Kansas och New Mexico.
En svår förlust, men ett säkert hopp
Man kommer naturligtvis inte ifrån att det stundtals kan kännas mycket svårt. ”På kvällarna är det som svårast”, bekände Jeannette. ”När jag lägger mig för att somna, upplever jag skräcken och fasan på nytt. Jag tar inga sömnmedel. Men ett vittne hade med sig en bandspelare och en hel portfölj full med band. Jag somnar in till ackompanjemang av tal från våra kristna sammankomster.”
Men sömnen var inte största problemet för hennes man. ”Det är vid måltiderna jag blir ledsen. Våra barn hade aldrig varit så glada som när vi flyttat in i det nya huset. Vi hade aldrig förut bott i eget hus. De klippte gräset runt omkring och förvandlade ängen till en gräsmatta. Men det är vid måltiderna man saknar barnen som mest. De var fulla av iver och entusiasm.”
Makarna Thomas ser fram emot en sådan lycklig tid på nytt, just här på jorden, när deras barn blir återförda till livet igen. Jesus Kristus sade: ”Den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” (Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15) Bibeln beskriver också hur livet kommer att te sig då: ”Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” (Upp. 21:3, 4) Familjen Thomas hyser full förtröstan till dessa löften i bibeln.
Tack vare ett sådant fast och säkert hopp kan man finna sig till rätta igen efter en mycket stor tragedi.