Blick på världen
Reaktioner på radioprogrammen
◆ Efter radioprogrammen i oktober har det skrivits en del om dem i olika tidningar, ibland i oväntade sammanhang. I Svenska Dagbladet för 18 oktober 1976 kunde man i en artikel om mormonkyrkan läsa följande: ”I radion (P1) har redaktör Alvar Jansson på religionsredaktionen i två 45-minuters program ... gett en mycket fyllig bild av Jehovas vittnen. Serien har upplevts som en väckarklocka inom de kristna samfunden.” Det erkänns alltså att de olika samfunden är sovande. Frågan är om de låter sig väckas.
I en artikel i Norrtelje Tidning för 15 oktober 1976 är skribenten kritisk mot Jehovas vittnens ”envisa vägran att låta sig utfrågas av präster och pastorer”. Han menar att denna inställning är ett bevis på feghet och total brist på moraliskt mod. Han vill emellertid ha rättvisa i radion och menar att om dessa program anger tonen, borde också pingstvänner, baptister och andra utsättas för likartad examinering. Vi citerar här skribentens mening om själva programmen:
”I två på varandra följande radioprogram om ’Jehovas Vittnen’ har Alvar Jansson med alla till buds stående medel — kanske mer trubbiga än vassa argument! — frenetiskt sökt påvisa att ’vittnenas’ verksamhetsformer och läror fråntar dem rätten att kalla sig kristna.
Som oftast blir fallet, då okunniga lekmän, svagseende eller totalt i blindo, tar sig för att angripa misshagliga lärobyggnader, blev särskilt det senaste programmet ett rent fiasko.
De bägge ’vakttornsvittnena’, Bengt Hanson och Åke Carlsson, kunde nu helskinnade dra sig ur striden i ett program, som till följd av utfrågarnas ideliga avbrytanden av ’vittnena’, gav ett ganska nervöst och obalanserat intryck.
Enligt min mening tycks såväl Alvar Jansson, som Carl-Olof Nordelius, ... uppvisa en massiv övertro på auktoriteter av typ Ragnar Alcén. Denne framfor i en närmast löjeväckande skolmästarton och bröt halsen av sina argument, då han sökte undervisa svenska folket om att ’Jehovas Vittnen’ inte är kristna, därför att dessa inte kan se några skäl till att betrakta julen (det nordiska midvinterblotet) som en i kristna urkunder och praxis påbjuden högtid!”
Vi vill också återge några avsnitt ur en insändare i Falu-Kuriren för 16 oktober 1976. Inlägget hade rubriken ”Jehovas vittnen diskriminerad folkgrupp”.
”Varför ges inte Jehovas vittnen det utrymme i massmedia som rent medlemsmässigt borde tillkomma dem?
Varför inbjuds vittnena endast till sådana framträdanden i massmedia där de har att ’stå till svars’ men aldrig i likhet med övriga kyrkor och trosriktningar för att predika till troende och otroende? ...
Skrivaren av dessa rader tillhör inte Jehovas vittnen, inte heller accepterar jag reservationslöst deras lära — det är väl närmast den upprördhet jag känner inför den diskriminering och breda orättvisa mot vittnena som hos mig skapat ett behov att försvara den förföljda parten. Förföljelsen mot vittnena har upprört mig, gjort mig ledsen in i mitt hjärta. ...
Till rättvisan hör bl. a. samma naturliga rätt till framträdanden i svensk radio som gäller för övriga trosriktningar. När kommer den rätten?”
Hur det än går med rätten att framträda i radion, märker vi att enbart dessa två program har gjort en hel del för att öppna ögonen på människor och väcka dem till eftertanke. Människor ser också hur vi tydligt skiljer oss från andra — bara det kan ge en impuls till att undersöka det Jehovas vittnen förkunnar och börja studera bibeln.
”Modigast”
◆ ”Det händer inte ofta att den organiserade religionens representanter står upp till försvar för Jehovas vittnen”, skrev nyligen redaktören för den kyrkliga tidskriften United Church Observer i Canada. ”Men de är en modig grupp och får sannolikt utstå mer förföljelse för mindre överträdelser än någon annan religiös grupp i världen.” Han framhöll vidare hur vittnena nyligen blivit förföljda i Malawi och tillfogade sedan: ”Vittnenas ståndpunktstagande i Nazisttyskland var ett av de modigaste i världen. Man hör inte så mycket talas om hur de stod emot Hitler. ... Ingen annan sekt stod så fast eller utstod så mycket lidande i proportion till sin storlek.
De intar en kompromisslös hållning till totalitära regimer och militärdiktaturer. (På Cuba har Fidel Castro lyckats organisera de övriga religiösa gruppernas förhållande till staten, men han vet inte vad han skall göra med Jehovas vittnen.) I Malawi och många andra afrikanska stater kunde och skulle de vara goda, moraliska och produktiva medborgare, om inte en dåraktig regering försökte tvinga dem att göra något som strider mot deras övertygelse — nämligen ansluta sig till ett parti och rösta.”