Lär känna naturens vandrande nåldyna

FÅR jag presentera mig? Jag är en av naturens vandrande nåldynor. Du har troligen hört talas om upptäcktsresanden Marco Polo, som levde på 1200-talet. När han färdades genom södra Asien, träffade han på några av oss, och så här sade han: ”Här finns piggsvin, som rullar ihop sig när jägarna skickar sina hundar på dem, och i stort raseri skjuter de i väg de piggar eller taggar som täcker deras hud och sårar både män och hundar.”

Fem hundra år senare hade många fortfarande den uppfattningen. År 1744 sade någon vid namn Churchill om oss: ”Om de blir retade, kan de genom att dra ihop sig kasta i väg sina piggar med sådan kraft att de dödar människa eller djur.”

Tror du verkligen att vi skulle göra något sådant? Kan vi skjuta i väg våra piggar? Ja, hur mycket vet du egentligen om oss?

Först en lektion i anatomi

Låt mig först säga att vi tillhör de däggdjur som kallas gnagare. Vi har framtänder som är väl lämpade att gnaga med.

Ni människor har klassificerat oss som gamla världens piggsvin och nya världens piggsvin. Mina släktingar i gamla världen lever i sydöstra Europa, Afrika och södra Asien. De flesta av dem är omkring 90 centimeter långa, om man räknar med svansen. Somliga väger hela trettio kilo. De har en man av långa borst på huvudet, halsen och ryggen.

Nya världens piggsvin, som jag tillhör, är invånare i Nord- och Sydamerika. Jag är nordamerikan (eller kanadensare, om du så vill) och är omkring 80 centimeter lång, svansen inräknad, och väger i runt tal tio kilo. En del av mina släktingar i nya världen väger hela tjugo kilo. Vi kallas också trädpiggsvin, därför att vi mestadels lever i träden. Våra bakfötter har klor som är utformade för att klättra i träd med.

Jag kanske skulle tala om vilken färg jag har. Jo, min päls är brunsvart. Och hur förhåller det sig med de där fruktansvärda piggarna? De är gulvita. Jag har hört sägas att en bild är värd mer än tio tusen ord. Av den orsaken har mitt porträtt av en känd konstnär återgetts här till upplysning för dig.

Något om våra piggar

Vi kallas visserligen ”piggsvin”, men vi är faktiskt inga svin. Däremot har vi piggar eller taggar, som du vet. Svansen, ryggen och sidorna är täckta av tusentals sådana piggar. Piggarna består i själva verket av borst som har vuxit samman och bildat piggar. En del av mina piggar är fem till åtta centimeter långa och mycket vassa. Det är bra — för mig. För jag försvarar mig med dem.

Ja, det är riktigt att några av oss har hullingförsedda piggar. De har små utskott som är riktade bakåt. När piggarna tränger in i en angripares kött, sväller de och får hullingarna att skjuta ut. Det är så gott som omöjligt att få ut de smärtsamma taggarna, eftersom hullingarna hakar fast i angriparens kött. Och på grund av hullingarnas lutning arbetar sig piggarna längre och längre in, när offret rör sig.

Hur förhåller det sig med ”kost och logi”?

Var bor vi, och vad äter vi? Ja, vi har inte samma tycke och smak allesammans. Som nordamerikan bor jag i träden, medan några av mina släktingar i nya världen är nöjda med att bo bland klippblock eller i hålor i marken. Mina kusiner i gamla världen klättrar inte i träd. Flera stycken kan bo i en och samma underjordiska håla, som ofta har fem eller sex ingångar. De kallas därför även jordpiggsvin.

Jag är inte särskilt förtjust i att resa. Jag kan därför uppehålla mig i tre eller fyra träd under en hel årstid. Jag gör det bara bekvämt för mig i ett träd och tuggar sedan i mig av barken.

Ja, då kom vi in på mathållningen. Min släkting piggsvinet i gamla världen slinker ut efter mörkrets inbrott (och ibland också medan det ännu är ljust) för att kalasa på sådant som bark, rötter och fallfrukt. Jag måste tyvärr erkänna att han också kan vålla skador på kulturväxter genom att festa på sådana läckerheter som sötpotatis.

På våren kan kanadensiska trädpiggsvin som jag äta hängen av små blommor på popplar och andra träd. Längre fram äter jag gärna asplöv eller andra löv. Vi tycker om många olika växter, men på vintern är det för det mesta bark som står på matsedeln.

Om jag beger mig ut på en expedition för att skaffa mat, så sker det nästan alltid nattetid. Och jag kan dyka upp på ganska oväntade ställen. Du kanske har en stuga i skogen och har lämnat lite salt smör utanför, där jag kan få tag i det. Jag är mycket förtjust i det och kommer att sätta i mig varenda gnutta. Jag kanske också lyckas välta saltkaret, så att dess delikata innehåll rinner ut. Å! Vilken härlig dag! Jag har ett enormt begär efter salt. Det har till och med hänt att jag mumsat på yxskaft som tagit smak av svettiga händer!

Under våra nattliga måltider kan man få höra en del ovanliga ljud. Några av mina släktingar har försökt gnaga på glasflaskor. Och tro mig om du vill — det har till och med hänt att de ätit dynamitgubbar! Jag föreställer mig att det kan ge ordentliga matsmältningsbesvär.

Livets kretslopp

Men på något sätt lyckas vi ändå överleva, trots att våra matvanor ibland kan te sig ganska egendomliga. Vår medellivslängd ligger mellan sex och tio år. I fångenskap har jordpiggsvin levat tjugo år eller så. Och vi vandrande nåldynor har varit kända sedan långt tillbaka. Vi är faktiskt omnämnda i jordens äldsta bok, bibeln. Det förutsades där att piggsvin skulle ta Babylons, Edoms och Nineves ödelagda landområden i besittning. Ja visst! En forskare som undersökte Babylons ruiner fann ”mängder av piggsvinspiggar” där. — Jes. 14:23; 34:11; Sef. 2:14; NW; se även Åkesons sv. övers.

Vi är inte särskilt fruktsamma. Vad nya världens piggsvin beträffar får honorna vanligen en unge om året, och den föds på våren. Gamla världens jordpiggsvin får två eller tre ungar åt gången. Och, hör och häpna, våra telningar föds med piggar! Låter det otäckt? Ja, det kanske förefaller så, men taggarna är mjuka till en början. Hos jordpiggsvinen hårdnar de inom tio dagar.

När lillen kommer till världen i trädpiggsvinens familj, kan han ofta vara 28 centimeter lång. Han är faktiskt större än en nyfödd svart björn. Kan du tänka dig att en 75 centimeter lång piggsvinshona kan föda en unge som är så stor? I förhållande till honans storlek finns det inget annat däggdjur som får så stora ungar. Om människans ungar vore förhållandevis lika stora när de föddes, så skulle de väga drygt 35 kilo!

Min fridsamma läggning

Det finns de som tror att piggsvin är aggressiva, krigiska eller stridslystna och alltid är på utkik efter ett slagsmål. Men det är inte sant. Du behöver bara iaktta mig en smula. Jag trippar omkring så fridsamt och pratar ofta för mig själv med pip och grymtningar och fnyser då och då. På tal om att fnysa, så har jag en mycket känslig nos. Trots vår skräckinjagande rustning har vi blivit dödade, när vi fått ett slag på den här ömtåliga delen av vår kropp.

När jag inte spatserar omkring i sakta mak, träffas jag för det mesta uppe i ett träd, där jag vilar mig från alla ansträngningar. Där sitter jag i fridfullt majestät. Vem skulle ens komma på den tanken att jag är en farlig krigare? Det händer visserligen att jag helt plötsligt skriker till. Jag kan faktiskt sitta där och tjuta i en hel timme. Ni människor har inte kunnat räkna ut varför jag gör det, och jag tror att jag helt enkelt skall hålla tyst om det och låta det förbli en hemlighet tills vidare.

Redo för strid

Men om jag är där nere på marken och en lokatt eller någon annan angripare närmar sig, så är jag helt redo att ge honom en match. Jag sticker in huvudet och den känsliga nosen under en stock. Sedan ställer jag mig stadigt med fötterna tätt ihop, så att min undersida är skyddad. Sedan rasslar jag med piggarna på svansen. Det är en varning, och det liknar ganska mycket den varningssignal som skallerormen ger.

Vid det här laget har mina piggar rest sig, och jag ser dubbelt så stor ut som jag i verkligheten är. Det är dags för svansen att träda i verksamhet och våldsamt svänga fram och tillbaka. Så se upp!

Om min angripare är dumdristig nog att envisas, kan jag dra ut nosen ur mitt gömställe och försöka vika in den under mig så gott jag kan. Sedan backar jag rakt in i striden, medan svansen svänger så det förslår. Jag är medveten om att man inte kan kalla det här ett frontalangrepp, men det är utan tvivel det mest effektiva. Om den som ofredat mig alls har något förstånd, så håller han sig undan tills jag hinner komma upp i ett träd.

Om en lokatt är enfaldig, kan tjugo av mina taggar gå åt för att få honom på andra tankar. Men jag har många sådana piggar — ungefär 30.000 — och de som jag förlorat i strid växer ut igen på några månader. Somliga djur dör, därför att en av våra vassa taggar arbetar sig in och punkterar något vitalt organ. Det händer då och då att en pigg fastnar i angriparens käke och låser fast den, så att säga. Eftersom den stackaren inte kan äta, svälter han ihjäl. Mikroorganismer på våra piggar kan också ge upphov åt infektioner med dödlig utgång.

Till och med pumor och björnar har blivit dödade av våra piggar. Men ingen behöver vara rädd för mig, om han bara håller sig på respektfullt avstånd. Oavsett vad Marco Polo sagt, så skjuter vi inte i väg våra piggar. Men om du skrämmer mig och min svans börjar svänga, så kan den slå emot något, och lösa taggar kan slängas i väg. Men ta det lugnt. Jag skjuter inte i väg mina taggar mot någon på avstånd.

Ibland kan en fiskarmård — en släkting till vesslan — lyckas välta någon av oss på rygg och sätta tänderna i vår oskyddade undersida. Eller också kan det ”monstret” gräva ner sig i snön och ge oss nådastöten underifrån. Men för det mesta är det vi som avgår med segern.

Det händer då och då att vi nordamerikanska piggsvin hamnar på middagsbordet. Men folk i allmänhet tycker inte att vi smakar tillräckligt gott, eller också kanske de tycker att det är alldeles för mycket besvär att försöka få ut något kött av en hullingförsedd, vandrande fästning.

Ja, det var vad jag hade att berätta. Vi kanske träffas igen någon gång. I så fall råder jag dig att beundra mig på avstånd. Du kanske vill kalla mig nåldyna, men jag är ingen vanlig nåldyna. Alla mina ”nålar” pekar nämligen åt fel håll, jämfört med vad du är van vid.