Kom och besök Afrikas undangömda Schweiz!
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zaïre
HÖGT uppe i hjärtat av Afrika finns ett område med några av kontinentens vackraste insjöar, mest intresseväckande berg, grönaste dalar och mest fascinerande scenerier. Det kan med rätta göra anspråk på att vara ett ”tropiskt Schweiz”.
Likväl var det en av de sista delarna av Afrika som fick besök av forskningsresande, först för omkring hundra år sedan, och än i denna dag tillhör det inte de större turistområdena. Och det är inte att undra på, eftersom detta mycket vackra land ligger inemot hundra svenska mil från oceanen och omgärdas av tät tropisk växtlighet, sumpmarker och trakter där olika sjukdomar härjar. Men det fåtal människor som är djärva nog att ta sig förbi dessa naturhinder blir rikt belönade. Här kommer de att träffa på både de resligaste och de kortaste människorna i hela Afrika. De träffar på ett sällsynt rikt djurliv och den ymnigaste gröda. De får se eldsprutande berg och varma källor. Och som en slående påminnelse om Schweiz möts deras blick av snötäckta toppar, lika höga som Matterhorn, praktfulla vattenfall, stora sjöar, lummiga dalar och måleriska byar, som tycks vara häftade vid de branta sluttningarna.
Detta undangömda ”Schweiz” omfattar södra delen av Uganda, länderna Ruanda och Burundi och den närliggande delen av provinsen Kivu i östra Zaïre.
Vår resa börjar
Vi måste varsko dig om att än i denna dag är det inte lätt att resa omkring i dessa trakter. Vart du än beger dig får du räkna med att fordonet skakar och resan går sakta.
Första etappen av vår spännande resa skall gå från Kabale till Kisoro. Bussen är gammal; den är till trängsel fylld av mer än sextio passagerare och har ännu mer last på taket: cyklar, möbler, spjällådor av olika slag, knyten och säckar med matvaror och levande djur.
Så är då bussen till sist lastad, och vi ger oss av! Vi far igenom några byar, och när vi slingrar oss uppför serpentinvägen, blir luften friskare, mindre fuktig ju högre upp vi kommer. Så småningom kan vi se sjön Bunyoni, en pärla skulle man kunna säga, eller kanske mera lik en fjordbotten, men belyst av tropikernas sol och infattad i frodig grönska, ända fram till den bågformiga stranden, och därtill med en vacker ö mitt i. Vi kommer allt högre och får allt bättre utsikt. Landskapets skönhet förhöjs nu av de stora flamboyantträd med sina flamröda blommor som växer här och där på bergssluttningarna. När vi vänder blicken åt andra hållet, kan vi på långt håll se ner i de djupa dalarna under oss, med deras odlade sluttningar och små byar som klänger fast vid berget. Vi stannar här och där för att låta passagerare stiga av, en eller två åt gången, och var och en tar sina tillhörigheter med sig — påsar, flaskor, höns, korgar, pallar, baljor, ja, allt upptänkligt — som langas ner till dem från bussens tak.
Men se! På vänster hand ligger staden Kabale. Det var ju där vår resa började! Efter att i nästan fem timmar ha slingrat oss fram utmed bergen och ha tillryggalagt nästan åttio kilometer på denna vindlande bergsväg befinner vi oss bara omkring femton kilometer från Kabale, fågelvägen räknat. Det är fantastiskt!
Vi far nu genom en bambuskog, som är så tät att vägen tycks gå genom en tunnel, och plötsligt kommer vi ut och får en sagolik utsikt — vi har nått det välkända Kanabapasset. Härifrån ser vi Virungabergen, ett vulkanområde som sträcker sig in i tre länder — Uganda, Ruanda och Zaïre. På den närmaste vulkanens sluttningar finns en av de få platser där bergsgorillan fortfarande har sitt naturliga hemvist.
In i Ruanda
Här i de ”tusen kullarnas land”, ett uttryck som egentligen är en underdrift, tycks kanske resan gå en smula lugnare, men färden bjuder fortfarande på mycket vackra vyer. Ett gott stycke över de andra bergstopparna reser sig Karisimbi till drygt 4.500 meters höjd, den högsta av Virungabergens vulkaner. Söder om den ligger Ruhengeri, omgivet av vidsträckta bananodlingar. Här ser vi mycket trevliga hus byggda av lavasten med vitmålat murbruk mellan stenarna. Här ligger också sjöarna Bulera och Ruhondo, som påminner oss om den vackra sjön Bunyoni.
Detta är ett jordbruksland. All lämplig mark tycks användas för odling av kaffe, potatis, hirs, bönor, jordnötter, majs, kassava och andra jordens alster — ibland på sluttningar med fyrtiofem graders lutning. Här och där far vi förbi tegelbruk med sina typiska ugnar, där man gör tegel av skiftande färg, grå, gula och röda stenar.
Men snart bär det av uppåt igen, vi skall upp till mer än 2.100 meters höjd. Det förefaller som om vi körde kilometer efter kilometer uppe på bergskammarna. Ekvatorns sol, som spelar över landskapet, ger ökad effekt åt de olika gröna schatteringarna. Här är en blandskog av barr- och eucalyptusträd, och i eucalyptusträden har man satt upp ett slags korgar för att ge bostäder åt honungsbin.
Någon i bussen säger att vi närmar oss huvudstaden, Kigali. I så fall har det inte gått dåligt för oss på denna del av vår resa, eftersom vi måste ha avverkat nästan hundratrettio kilometer grus- och lerväg på fyra och en halv timme, och i morse for vi en sträcka på omkring fyrtio kilometer.
En sak som vi särskilt har tänkt på under de senaste omkring hundrasextio kilometerna är att vi inte har sett några stora byar, bara en eller två små med högst tio hus i varje. Men vi blir påminda om att detta är säreget för Ruanda, som är ett litet land med fyra millioner invånare och med en befolkningstäthet jämförbar med Europas, och ändå bor flertalet i enfamiljshus utspridda över hela landet. När vi kom förbi en marknadsplats, insåg vi emellertid ganska snart hur mycket folk det finns här.
Och vilken väldig variation av människor! Somliga är högresta som watussi, ända till två meter långa, och ganska många är mycket korta. Nej, de tillhör inte det dvärgfolk som kallas batwa och bor uppe i bergen ett stycke härifrån. Men vare sig människorna är långa eller korta, har knappast någon skor på fötterna — bara omkring sju av hundra som vi räknade till.
Nu måste vi resa vidare. Framför oss ligger omkring hundrafemtio kilometer slingerväg, som skall föra oss till sydvästra Ruanda.
Nilens källa
Färden går stadigt uppåt, och vi har kommit in i en stor skog. Här finns det varken folk, hus eller odlingar. Detta är orörd skog med ymnig, tropisk växtlighet: blommande träd, silverskimrande blad, ormbunkar utmed vägen. Sedan vi färdats uppåt i drygt en timme, undrar vi om vi snart har kommit igenom skogen. Några medresenärer försäkrar oss att vi ännu är knappt halvvägs!
Det bär vidare uppåt, uppåt, och vi når en höjd av omkring 2.400 meter — och på den höjden med dess bergsvegetation finner vi att gul, grön, röd och brun mossa hänger från trädgrenarna. En liten skylt på vänster hand, med bleknad skrift och nästan böjd till marken, underrättar oss om att den smala bäck som vi kör över leder upp till en av Akageras källor, en flod som räknas som ett av Nilens källflöden och rinner upp omkring 6.600 kilometer från Nilens mynning i Medelhavet!
Den vackra Kivusjön
Till slut bär vägen utför igen, och på avstånd, under den nedgående solen, ser vi plötsligt den vackra Kivusjön, en pärla i den västliga gravsänkan, med staden Bukavu vid södra änden. Här hälsas vi av hela fält av pyrethrum, violetta blommor av kragblomsläktet, stora odlingar av te, kaffe, sockerrör och kinaträd och klippmassiv som strävar mot skyn, ja, ibland ännu en kilometer över sjöns yta. Boskap av ankolerasen med sina enorma horn, som vi redan har beundrat i Kigezi i Uganda, finns också här i Zaïre. De försöker finna tillräckligt med grönt gräs på bergssluttningarna mellan de flamröda flamboyantträden och de gula kassiorna.
Vyerna växlar ständigt — rätt som det är ser vi den blå sjön med dess många halvöar, dess mycket branta strand eller dess öar som ligger liksom utströdda över ytan. Åt ett annat håll ser vi dunkla alpdalar och här och där vattenfall som störtar ned utmed bergssidan.
På andra sträckor färdas vi kilometer efter kilometer förbi bananodlingar. Vi ser många kvinnor som på ryggen bär stora kalebasser i korgar, fästade med ett band om pannan. Luften är fylld av alkoholhaltiga ångor, eftersom kalebasserna innehåller bananöl som skall till torget.
Den norra sjöstranden har en helt annan karaktär: Ett flera kilometer långt fält av svart, hårdnad lava sträcker sig från vulkanen Nyamlagira till sjön, ett fält som ännu inte är trettio år gammalt. Den skrovliga ytan börjar täckas av växtlighet. Längre bort ser vi Nyiragongo, en annan ännu verksam vulkan, som når upp bland molnen. På natten kan man se dess topp glöda eldröd. När vi fortsätter färden, gläder vi oss åt att på nytt få se Virungabergen, den här gången från Zaïre-sidan. Det är svårt att tro att dessa toppar är nästan lika höga som det mycket omtalade Matterhorn.
Virungaparken
När vi har lämnat vulkanbergen bakom oss och reser vidare, ser vi snart ännu en underbar landskapsvy: en slätt full av antiloper, elefanter och annat vilt, som fridfullt betar inom ett naturskyddsområde. Det ord vi kommer att tänka på är ”paradis”. Floder med palmbevuxna stränder slingrar sig norrut mot Nilen, och flodhästar i hundratal ligger utspridda på strandsluttningarna och i vattenbrynet. Långt borta glittrar ännu en insjö.
När vi styr kosan söderut från Bukavu, måste de höga molnen bakom oss dölja Ruwenzori, ”Månbergen”, som når så högt som 5.119 meter över havet.
Nu bär det utför genom Rusizisänkan, och vi kan på vänster hand se in i Burundi. Det tycks ha många likheter med Ruanda, om man undantar bomullsplantagerna, som vi lägger märke till då vi närmar oss Tanganyikasjön.
Vilken vacker sjö, skyddad av bergmassiv på ömse sidor! Vi får veta att det var här i trakten som de berömda forskningsresandena Livingstone och Stanley uppfångade en skymt av Afrikas ”undangömda Schweiz”, och det bara för drygt hundra år sedan. Men de kan inte ha känt till allt som ryms där. Ja, var och en av dessa slingrande, gropiga vägar genom dessa bergmassiv rymmer ett stort antal överraskningar som fängslar intresset. Men vi skulle behöva flera år för att utforska dem alla.
Just nu står vänliga människor här på kajen och vinkar ”Kwa heri!”, som betyder ”adjö” på swahili, när vår båt sakta glider söderut på Tanganyikasjön. Allt som nu återstår är att omhulda de dyrbara minnena av vår resa genom denna så sköna del av Guds skaparverk, detta ”undangömda Schweiz” i själva hjärtat av Afrika.