Hur förhåller det sig med sökandet efter Noas ark?

FÖR mer än fyra tusen år sedan överlevde Noa och hans familj en världsomfattande vattenflod genom att ta sin tillflykt till en väldig ark av trä. Bibeln omtalar att efter floden ”stannade arken på Ararats berg”. (1 Mos. 8:4) Skriften säger inte vad som hände med arken efter detta.

Tidningsartiklar, som våren 1974 publicerades i stor omfattning, gav vid handen att åtminstone åtta amerikanska grupper sökte tillstånd att få bestiga det 5.156 meter höga Ararats berg för att söka efter arken. Det har dock varit svårt att få tillstånd, eftersom berget i dag är beläget i det politiskt känsliga område där Turkiet, Iran och det sovjetiska Armenien gränsar till varandra. Det tycks vara så att endast fyra grupper verkligen kom till Ararat år 1974.

Varför har intresset för att söka efter Noas ark varit så stort? Har dessa expeditioner till Ararats berg fått fram övertygande bevis för att arken fortfarande finns där uppe?

De hävdar att de har sett den

Många vidhåller att arken fortfarande finns kvar på Ararats berg. Vi har till exempel de kurdiska stammarnas sägner, stammar som på sommaren vaktar sina hjordar på de nedre sluttningarna av Ararat. Mer än en utländsk forskningsresande har emellertid till sin förtret fått erfara att de infödda bärarna vägrat bestiga berget längre än till en bestämd punkt. Området ovanför anses vara en ”magisk zon”. Vidskepliga föreställningar gör gällande att så länge arken finns där uppe, kommer Gud inte att tillåta någon människa att närma sig den.

I boken Noah’s Ark: Fact or Fable av Violet Cummings upptas mer än ett dussin ”rapporter om upptäckter av en arkliknande byggnad eller av handbearbetade timmerstockar på det trädlösa Ararats berg”, som gjorts sedan mitten av 1800-talet.

I den här boken talas det också om flera föregivna besök vid arken. Så redogjorde till exempel en äldre armenier för ett besök vid platsen för arken som han och hans far gjorde år 1856. Vid detta tillfälle tjänstgjorde de båda armenierna som guider åt tre besökande vetenskapsmän. Det heter i berättelsen att de verkligen fann arken och gick in i den och att den var uppdelad i många avdelningar. Men förmodligen var vetenskapsmännen inställda på att bevisa att berättelsen om Noas ark var osann. De hotade därför guiderna med döden, om ett ord om upptäckten någonsin kom ut.

Det var först efter det att armeniern trodde att de som hade hotat honom var döda som han berättade historien för en vän, som skrev ned den. Senare påstod sig den här vännen ha läst en kort tidningsnotis om en vetenskapsman från London som på sin dödsbädd bekände att han hade sett arken. Olyckligtvis blev dock både tidningsurklippet och armenierns berättelse, som skrivits ned, förstörda i en eldsvåda.

Den 10 augusti 1883 innehöll Chicago Tribune en berättelse om en grupp som sändes ut av den turkiska regeringen för att undersöka laviner på Ararats berg. I nyhetsartikeln uppgavs det att de ”träffade på en gigantisk byggnad av mycket mörkt trä som sköt fram från en glaciär”. Enligt vad som rapporterades hade invånare i området sett den i sex år men varit rädda för att komma nära den, eftersom ”en ande med bistert utseende hade setts blicka ut genom den övre fönsteröppningen”. Forskarlaget gick in i byggnaden, sägs det i Tribune, och fann att dess inre hade indelats i avdelningar som var 4 ¹/2 meter höga.

En annan armenier påstod att han och hans farfar besökte arken omkring år 1905. Intressant nog beskriver han farkosten såsom ”liknande en pråm”, lång och smal med platt för och flat botten. Den hade fönsteröppningar, kanske ett femtiotal, upptill under ett överskjutande tak. Dessa öppningar var ungefär fyra och en halv decimeter höga och sju och en halv decimeter långa och sträckte sig längs byggnadens hela sida. Den var tydligen gjord av trä, fastän detta sades vara förstenat, lika hårt som berg.

Verkliga bevis saknas

Många är övertygade om att dessa föregivna ögonvittnen talar sanning. Vilka skäl, undrar de, skulle de ha att hitta på en sådan berättelse? Å andra sidan utvisar en ärlig undersökning att det saknas verkliga bevis för att arken finns bevarad på våra dagars Ararats berg.

Tänk till exempel på redogörelser för hur arken identifierats från flygplan. En av dessa väckte den ryske tsarens intresse år 1917. Han lät sända två kompanier soldater för att de skulle bestiga berget. Som man menar lokaliserade de arken, tog bilder och sände en fullständig rapport till tsaren. En redogörelse för detta tillägger emellertid: ”Ett par dagar efter det att den här expeditionen sänt sin rapport till tsaren, störtades regeringen och den gudlösa bolsjevismen tog makten, varför redogörelserna aldrig publicerades och förmodligen förstördes.”

På senare tid, på sommaren 1953, gjorde en olje- och rörledningsingenjör gällande att han hade flera tydliga bilder och kartor över området, där han upptäckt vad som syntes vara förstäven på en stor farkost som vilade på en klippavsats. Men bilderna försvann i samband med hans död några år senare.

Men även om man har tillgång till flygfoton, kan också de vara missvisande. Någonting som man absolut trodde vara arken blev till exempel fotograferat på Ararat år 1960. Men det visade sig bara vara en landformation. Så nyligen som i februari 1974 tillkännagav en senator i Förenta staterna att fotografier som tagits med hjälp av en satellit utvisade en detalj ”som inte tycks höra till annat material som man funnit på berget. ... Den har ungefär den rätta storleken och formen för att kunna vara arken.” Men en tjänsteman vid amerikanska rymdfartsstyrelsen (NASA) uppgav för en tidning att det var ”helt osannolikt” att ett föremål av arkens storlek skulle kunna upptäckas på ett fotografi som tagits från en satellits höjd.

Trä från arken?

Expeditioner har lett till att man har funnit trä som sägs vara från arken. År 1876 upptäckte James Bryce på 3.900 meters höjd ett stycke handbearbetat timmer som var drygt en meter långt och tretton centimeter tjockt. Är 1955 drog Fernand Navarra upp ett handbearbetat trästycke från bottnen av en tjugofyra meter djup bergsskreva. Han gjorde en liknande upptäckt år 1969. Men laboratorieprov är inte samstämmiga när det gäller träets ålder.

Även om det slutgiltigt kunde visas att detta trä härrörde från Noas dagar för mer än 4.300 år sedan, skulle det bevisa att det kom från arken? Utan tvivel fanns det på Noas tid andra byggnadsverk av trä än arken. (Luk. 17:26—28) Fragment från dessa kunde ha förts långa sträckor av flodens vatten, ja, ända till Ararats berg. Säkra bevis för att trästyckena från Ararat kommer från Noas ark saknas ännu så länge.

Sökandet fortsätter

Trots svårigheter och missräkningar är intresset för att finna Noas ark stort. En nutida forskare, Eryl Cummings från Farmington i New Mexico, har bestigit Ararat sexton gånger under sex expeditioner; i trettio år har han och hans hustru samlat upplysningar i ämnet. Han förespår att upptäckten av arken kommer att göras inom de närmaste ”två eller tre åren”.

En grupp, Holy Ground Mission Changing Center of Palestine i Texas, har offentliggjort några besynnerliga påståenden som går ut på att de skulle ha lokaliserat Noas ark. Tom Crotzer, en talesman för gruppen, försäkrar att de såg och fotograferade arken på ett avstånd av ”cirka 850 meter”, men att de inte kunde komma närmare på grund av att de saknade lämplig utrustning för bergsbestigning.

Denna organisation försåg Awake! (Vakna!:s moderupplaga) med en svart/vit förstoring på 20 × 25 centimeter av det som påstods vara ett fotografi av arken. Var den övertygande? Förstoringen undersöktes av sju yrkesfotografer. Fem av dem sade att den otydliga kopian enligt deras bedömande inte var gjord från ett originalnegativ utan från en andrahandskopia som visade tecken på att vara retuscherad, speciellt för att ge eller förhöja intrycket av förekomsten av plankor på sidan av föremålet. De båda andra fotograferna sade att bilden var av så dålig kvalitet att ”det kan vara nästan vad som helst”.

Dick Kent, vars arbeten har publicerats i Time, Life och Newsweek, framhöll: ”Det skulle kunna vara en klippformation där någon har lagt till linjer för att få det att se ut som konturer av plankor.”

Under sommaren 1974 besökte två grupper Ararats berg för att göra en dokumentärfilm om sökandet efter arken. Båda grupperna gör gällande att de besökte den plats där Fernand Navarra fann trä. En annan person, Gunnar Smars, säger att han besteg Ararat i augusti 1974 för att undersöka ”omkring tio särskilda ställen” i ett försök att begränsa antalet tänkbara platser för arken. Smars har inte för avsikt att återvända dit.

Ingen av de grupper som besökte Ararat sommaren 1974 kom fram med något som på ett avgörande sätt kunde bevisa att Noas ark fortfarande finns där. Bevisen för detta är ännu så länge indirekta.

Problemet med motiven

De påfrestningar som många av dem som har utforskat det oberäkneliga Ararat fått känna på vittnar om deras uppriktighet. Det är uppenbart att många människor tror att arken finns där. En forskare förklarar att dess upptäckt ”kommer att utgöra den stora höjdpunkten på alla arkeologiska upptäckter och fullständigt bekräfta exaktheten och tillförlitligheten hos bibelns skildring”. De tror att publicitet kring återfinnandet av arken skulle få många klentrogna att sätta tro till Gud.

Men även om detta är ett berömvärt motiv, finns det andra synpunkter som man inte får förbise. Skulle inte många av forskarna få åtnjuta personlig ära av ”den stora höjdpunkten på alla arkeologiska upptäckter”? Och hur är det med de ekonomiska fördelarna? Några har redan gjort sig förtjänster på sitt arbete genom att låta publicera böcker i ämnet.

Av intresse i det här sammanhanget är den påtagliga bristen på förtroende och samarbete mellan de grupper som tar del i sökandet. Navarra meddelar att när hans grupp var på återväg från Ararat med trä som man trodde var från arken, mötte de två andra grupper som var på väg till berget. Navarra berättar att hans grupp inte delade med sig av sin upptäckt till de andra. Han medger att det rådde ”en anda av skenbar hemlighetsfullhet” mellan grupperna.

På sommaren 1974 visade sig åter tecken på samma anda av rivalitet. Alla grupper fungerade som enskilda enheter utan att samarbeta med de övriga. Vissa expeditioner kände inte till att andra var närvarande, trots att de i några fall logerade på samma hotell. Inte ens sedan de hade återvänt till Förenta staterna förekom det något utbyte av insamlade upplysningar.

Får inte denna anda av hemlighetsfullhet till följd att ansträngningar görs om och om igen och att man i onödan slösar med pengar? Varför denna brist på samarbete, om det enda motivet var att finna Noas ark?

Ett annat problem: John Bradley i SEARCH, en organisation som tidigare företagit resor till Ararat, meddelar att ingen hade tillstånd att bestiga berget under år 1974; inte desto mindre var det fyra grupper som reste. Bart Larue medger att hans grupp reste utan tillstånd och kunde röra sig fritt genom att ”muta alla med en slant”. Bland dem som mutades var, enligt en redogörelse i Washington Star, ett kompani turkiska soldater. Om människor tillgriper bedrägeri och mutor för att nå ett mål, skulle de inte då vara villiga att också i viss mån våldföra sig på sanningen?

Man måste ta hänsyn till dessa faktorer innan man sätter alltför stor tilltro till vissa anspråk som offentliggjorts. Man bör akta sig för att betrakta bevis, som ännu så länge bara är indirekta, som fakta. Men det finns något ännu viktigare som bör beaktas. Vad är det?

Kom ihåg att aposteln Paulus framhöll att de kristna ”vandra här i tro och icke i åskådning”. (2 Kor. 5:7) ”Tron är”, enligt Hebréerna 11:1, ”en övertygelse om ting, som man icke ser”. Kristna behöver inte ”se” gamla, tillverkade föremål för att tro på Gud och hans inspirerade ord. — 2 Tim. 3:16.

Skall vi å andra sidan förvänta att upptäckten av Noas ark skulle få ett stort antal skeptiker att sätta tro till bibeln? I en av sina liknelser förklarade Jesus att många sådana människor inte ens ”skola ... låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda”, vilket skulle göra ett mycket större intryck än att man fann arken. (Luk. 16:31) Något som visar sannfärdigheten i detta är att då Jesus uppväckte Lasarus från de döda, fattade hans religiösa motståndare beslutet att döda både Jesus och Lasarus. — Joh. 11:45—53; 12:9, 11.

Sökandet efter Noas ark är av intresse. Kristna överallt önskar bli underrättade om vilken som helst angelägenhet som har med den bibliska skildringen att göra. Det är dock viktigt att komma ihåg att varken sensationella arkeologiska upptäckter eller ens direkta underverk nu är nödvändiga för kristen tro. Som aposteln Johannes uttrycker det: ”Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro, att Jesus är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn.” — Joh. 20:30, 31.

[Karta på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

Svarta havet

SOVJETUNIONEN

ARARAT

TURKIET

IRAN

Vansjön

[Bild på sidan 9]

Fotografi som åberopades av en grupp såsom bevis (?) för att arken hade påträffats