Amsterdams witkars — av behovet framsprungna

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nederländerna

DET var den första vårdagen år 1974, och som vanligt förde våren med sig nya syner och ljud. Men få invånare i det färgrika Amsterdam var beredda på något så ovanligt. Den holländska humorn ansträngdes till det yttersta för att försöka beskriva det som visade sig den dagen: ”en rörlig fästmanssoffa”, ”en hög hatt på hjul”, ”en gående ostkupa”.

Vad var det egentligen de såg?

En witkar!

En titt på det ovanliga, batteridrivna fordonet förklarar varför alla blev så förvånade. Denna lilla bil — med sitt hemtrevliga dubbelsäte inuti och sin runda kaross, som tycks vara alldeles för hög med tanke på de små hjulen och som helt omges av glas — passade verkligen väl ihop med de skämtsamma Amsterdamborna. Varifrån kom denna egendomliga idé?

Den skapades i stor utsträckning av behovet. Amsterdams vackra centrum vanpryds nämligen varje dag av 35.000 bilar, som står parkerade i alla vinklar och vrår. Detta plus den riskfyllda körningen på de trånga gatorna och bullret och föroreningen är till förtret för fotgängarna. Men i själva verket används vid ett och samma tillfälle endast 1.500 av de 35.000 bilarna. Detta förhållande framfödde tanken på ett trafiksystem som var avsett att hålla fler fordon i gång, så att de inte behövde stå parkerade till ingen nytta.

År 1966 organiserade sig unga radikaler i Amsterdam till en grupp med namnet Provos. De var inte ute efter våldsamheter, utan efter att provocera emot sådana situationer som irriterade allmänheten. Ett sådant förhållande var trafikgyttret och luftföroreningen i stadens centrum. Antalet privatbilar i landet har vuxit från 100.000 år 1949 till 2.500.000 för närvarande. Detta är en verklig belastning för ett land som har en areal av knappt 34.000 kvadratkilometer. Provos lade fram en del mycket okonventionella och radikala planer för att lösa det kinkiga trafikproblemet.

Till att börja med föreslog Luud Schimmelpennink, en av de ledande i organisationen, att man speciellt skulle använda cyklar i centrum; men Amsterdam nappade inte på det förslaget. Sedan kom hans idé med witkar, som uteslutande skulle användas för resor i centrum. År 1967 diskuterade Schimmelpennink witkars med en grupp intresserade personer. De flesta åhörarna, av vilka många var prominenta medborgare, sade att de aldrig skulle åka i en sådan ”manick”. Men de var villiga att ge Schimmelpennink pengar för att bygga en arbetsmodell av bilen. Modellen var färdig 1968.

Tanken växer

Med denna modell som bakgrund började Schimmelpennink sedan att utveckla witkarplanen i detalj. Först skulle hastigheten höjas till trettio kilometer i timmen. När witkarplanen genomförts skulle den inbegripa 105 stationer, jämnt spridda i centrumområdet och med sammanlagt omkring 1.200 witkars. Detta skulle innebära att ingen station skulle ligga längre än 500 meter från en annan.

Principen skulle vara att witkars skulle färdas endast mellan två valfria stationer, och dessa stationer skulle tillhandahålla parkeringsplatser för bilarna och underhåll av dem, däribland laddning av batterierna. Dessa witkars skulle endast få användas av medlemmar av en stiftelse, som skulle bildas för att sköta detta projekt. Det kostar fyrtio kronor att bli medlem av stiftelsen; för ytterligare fyrtio kronor får man en nyckel som behövs för att man skall kunna köra bilen.

En medlem som befinner sig i stadens centrum måste först avgöra vilken station som ligger närmast till för honom. När han kommer till en station, där det finns en bil tillgänglig, sticker han in nyckeln i ett hål i väljartavlan. Vid varje station skall det finnas sju eller fler witkars. Väljartavlan på varje station står genom ledningar i förbindelse med en dator i huvudkontrollrummet. Datorn registrerar numret på nyckeln, som motsvarar numret på kontot i stadsbanken. När trafikanten slår numret på den station han önskar färdas till, undersöker datorn om det finns parkeringsplats där, och om så inte är fallet, väljer den en annan station i närheten av den ursprungligen önskade.

När föraren når slutet av sin färd, parkerar han bilen bakom den sista bilen i raden av andra witkars. En anordning på bilens tak ansluter sig automatiskt till en ledning för omladdning av batteriet. Inom några minuter har den kraft som förbrukats under färden mellan två stationer blivit ersatt.

Experimentstadiet

Förhandlingarna med stadens myndigheter började år 1968, så snart den första witkar visat sig i Amsterdam. Myndigheterna var något motsträviga; polisen var mest skeptisk och framhöll att detta fordon, som inte kunde köra fortare än 30 kilometer i timmen, skulle bromsa upp den snabbare trafiken. Men witkars förespråkare skaffade statistik som visade att trafiken i centrum för det mesta rörde sig långsammare än 30 kilometer i timmen.

Hundratals personer blev betalande medlemmar av stiftelsen, däribland ledamöter av stadsfullmäktige. Stora företag lovade finansiell hjälp. Till slut tillät stadens myndigheter att man upprättade en enda experimentstation med tre witkars. Den 21 mars 1974 var den stora dagen; då började experimentet. Det varade i tre månader.

Denna tremånadersperiod var värdefull för projektets upphovsmän. Många personer, däribland prominenta medborgare, gjorde korta rundturer med witkar och gav därigenom reklam åt projektet. Vid slutet av experimentperioden gjorde två witkars en maratontur som varade i tjugofyra timmar. Dessa bilar färdades sammanlagt 442 kilometer till en elektricitetskostnad av omkring 20 kronor. En genomsnittlig bil skulle ha förbrukat nära 70 liter bensin för att färdas denna sträcka i stadstrafik.

Witkar nedbringar bullerföroreningen till ett minimum jämfört med bensindrivna bilar. Men witkar är inte helt fri från förorening. Den mängd brännolja som behövdes för att alstra elektrisk ström för 442-kilometersfärden var (mätt i volym) omkring hälften så stor som den mängd bensin som behövs för en genomsnittlig bil. Det verkar emellertid som om den sammanlagda föroreningen från witkar är mindre än den som vållas av bensindrivna bilar.

Experimentet gjorde så starkt intryck på Amsterdams myndigheter att de gav tillstånd till att man fullbordar ytterligare två stationer i oktober och två till i december, så att man skulle få sammanlagt fem. Hälso- och miljövårdsdepartementet medgav ett anslag på 550.000 kronor, och andra avsevärda donationer kom från privat håll. Därigenom kunde hela första fasen av projektet, fem stationer och trettiofem witkars, finansieras.

Amsterdams ovanliga projekt att bekämpa bilgytter och luftförorening är nu i full gång.