”Gyllene äpplen i silverskålar”

”GYLLENE äpplen i silverskålar äro ord, som talas i rättan tid.”a Så sade den vise kung Salomo, och det är få som vill ifrågasätta exaktheten i detta uttalande. Väl valda ord, som talas i rättan tid, är i lika hög grad ett konstverk som ett vackert ornament av silver och guld kan vara. Men det är få som inser hur mycket det betyder att man uttrycker sig väl och hur viktigt det är att man väljer ord som gör största möjliga verkan på åhörarna.

Ord används ju till att förmedla upplysningar och tankar från den ena personen till den andra, och därför bör alla som har ett budskap eller en tanke att förmedla vara intresserade av att förbättra sin förmåga att uttrycka sig. Om andra vill lyssna till honom eller inte beror i hög grad på hur han uttrycker sina tankar.

Vi inser alla att stora litterära verk blir lästa och omlästa på precis samma sätt som man om och om igen lyssnar till stora musikaliska verk och att upplysningarna på så sätt inpräglas i läsarnas sinnen genom repetition. De flesta allmänbildade människor har till exempel hört talas om Shakespeare, även om engelska inte är deras modersmål. Dessutom kommer de flesta människor ihåg det som de läst med nöje. Om vi vill framhålla något eller övertyga någon om något, bör vi därför försöka göra vårt språk lika verkningsfullt som dessa forntida författares.

Sådana stora litteraturkritiker som romaren Horatius, greken Aristoteles och engelsmannen Samuel Johnson har studerat andra författares verk för att komma fram till vad som gjorde dem till minnesvärd läsning, och deras slutsatser kan vara till stor hjälp för oss.

Till att börja med är alla överens om att det inte är lätt att skriva bra. Samuel Johnson sade att det som skrivits utan ansträngning i allmänhet lästes utan behag. De var vidare allesammans överens om att vi måste göra mer än bara berätta en historia eller förmedla vissa fakta, om vår framställning inte skall bli torr och ointressant. Vi måste också röra vid hjärtat.

Härvidlag är vår inställning av största betydelse. Är vi verkligen intresserade av ämnet? En författare sade att om du vill få honom att känna smärta, måste du först själv känna smärta för att ditt språk skall få sanningens äkta klang. Genom att engagera vår läsare, roa honom, upplysa honom eller till och med chockera honom kan vi fånga hans intresse och på så sätt väcka hans känslor till liv.

Det är flera grundläggande ting vi måste komma ihåg om vi vill åstadkomma detta: syftet med att man skriver, den läsekrets man vänder sig till och det uttryckssätt man väljer, dvs. stilen.

Syftet med att man skriver

Det är uppenbart att om vårt syfte är att roa eller underhålla, kommer vi att använda en stil som radikalt skiljer sig från den som används av en skribent som försöker förklara ett komplicerat vetenskapligt faktum för en läsekrets som inte är vetenskapligt skolad. Någon som försöker övertyga sina åhörare om en viktig sanning när det gäller religion vill inte heller att de skall vrida sig i stolarna av skratt.

Det skulle emellertid vara ett misstag att tro att sådant som skrivs i undervisande syfte nödvändigtvis måste vara torrt och tråkigt eller att en författare som berättar en fingerad historia inte därigenom kan förmedla en viktig sanning. Många skönlitterära verk har utövat ett djupgående socialt inflytande genom att en sympatisk huvudperson blivit satt i en viss situation, varigenom människors uppmärksamhet riktats på de orättvisor som ligger till grund för denna situation.

De verk som skrivits av de stora franska författarna Flaubert, Balzac och Guy de Maupassant är inte bara underhållande, utan kommenterar också samhällsförhållandena. Folk visste att slaveriet var orätt innan Harriet Beecher Stowe skrev Onkel Toms stuga, men de drevs inte till handling förrän de hade läst boken, lidit med onkel Tom och börjat förstå den dystra situation som negerslavarna i Amerika befann sig i.

Å andra sidan behöver inte det som skrivs i undervisande syfte vara tråkigt. Den romerske skalden Vergilius skrev en serie sånger om lantbruk kallad ”Georgica”, och om man har haft förmånen att lära sig latin, kan man ännu i dag njuta av hans förtjusande lilla dikt om biodling. Han insåg att en illustration som hämtats från en helt annan ämnessfär kunde ge liv åt en framställning som var skriven uteslutande i undervisande syfte och att humor på intet sätt var ur vägen i till exempel en vetenskaplig artikel.

Horatius, en mycket praktiskt sinnad kritiker från första århundradet före Kristus, sade att vare sig en författare ”försöker ge goda råd eller försöker vara underhållande — eller om han försöker åstadkomma båda delarna — tilltalas alla läsare av att nytta och nöje förenas”.

Ett exempel på detta är hur en av de mest omtyckta föreläsarna i astronomi i den brittiska rundradion för ett antal år sedan nästan alltid började sina framställningar om natthimlen med att tala om sin trädgård och vad kaninerna där gjorde med hans sallat. Och under talets gång berättade han små skämt och historier som var avlägset förknippade med hans ämne för att behålla deras intresse som inte hade fått utbildning i att tänka vetenskapligt.

Han insåg att även om hans främsta syfte var att förmedla fakta, måste han också tänka på att göra det på ett sådant sätt att folk ville få reda på dem; och eftersom de flesta inte var inställda på den vetenskapliga våglängden, så att säga, anpassade han sin stil i överensstämmelse med detta.

Vem man riktar sig till

Men det har stor betydelse för vår framställning vem vi riktar våra ord till. Ett brev till en gammal faster, som handlar om hennes svaga hälsa, måste bli helt annorlunda i fråga om ton, stil och sammansättning jämfört med ett brev till en blivande arbetsgivare, som innehåller ens kvalifikationer för en viss anställning. I det senare fallet är det fakta som betyder mest, men i det förra varm känsla och sympati.

Talar vi i första hand till män, eller hoppas vi att kvinnor och barn skall bli intresserade av vad vi har att säga? Eller riktar vi oss till en internationell åhörarskara? Vi kan naturligtvis inte anpassa oss efter alla på en och samma gång, och vissa människor har naturlig förkärlek för det ena eller andra ämnet. Det är dock möjligt att göra till och med tekniska ämnen intressanta och tilltalande för en större åhörarskara.

Om vi vänder oss till en internationell åhörarskara, låt oss då för all del använda illustrationer från olika länder. Kom ihåg att man inte har samma synpunkter på grundläggande ämnen på alla kontinenter. Låt oss tänka oss att vi försökte övertyga ungdomar om omoraliskhetens faror. Vi skulle naturligtvis påminna de unga flickorna om den skam som ogifta mödrar får känna av. Men har vi tagit hänsyn till den afrikanska kontinenten, där man väntar sig att de flesta flickor skall ha fött ett barn, innan de gifter sig, för att ge bevis på sin fruktsamhet och där detta inte betraktas som en skam, utan i vissa fall anses vara en ära? En man vägrar ofta att gifta sig med en flicka innan hon har fött ett barn. Många millioner människor tänker på detta sätt, och därför måste vi tänka på sådant när vi skriver eller håller tal.

Vi kan ta den tekniska artikeln som ett annat exempel. Om den inte är skriven uteslutande för en läsekrets med avancerad vetenskaplig utbildning och är avsedd som referensverk, är det sällan någon mening med att överfylla den med fakta och siffror, särskilt inte i de första styckena. Kvinnor skyr nästan alltid som pesten sådana artiklar som innehåller en mängd sifferuppgifter, vilket man kan övertyga sig om genom att kasta en blick i en tidskrift som skrivits enbart för kvinnor. De tycks bara tycka om siffror när det gäller mönster för stickning! Personer från länder i Afrika och Asien, där man lägger större vikt vid människors förhållanden och mindre vikt vid teknologi, kan finna det svårt att ta till sig rent vetenskapliga upplysningar. Och uppriktigt sagt är det mycket få av oss som kan dela den åldrige matematikprofessors uppskattning som såg upp från en sida, som var fullklottrad med ekvationer, och sade småskrattande: ”Han skriver verkligen bra, må jag säga!”

Låt oss tänka oss att vi skrev ett brev om Kossoudammen i Afrika. Vi kunde kanske börja med att väcka vår läsares sympati för de människor som bor i byarna i närheten och som hittills inte har haft vattenledning eller elektricitet, varför dammen kommer att innebära en välsignelse för dem. Eller omvänt kanske vi kunde få honom oroad över de negativa verkningar dessa dammar har på befolkningen på grund av att de sjukdomar som sprids med vatten ökar. Och därefter kan vi kanske kasta in de ganska svårsmälta fakta om hur lång eller hur djup dammen är och hur många ton fisk man väntar att den skall kunna producera.

När vi så till slut har fångat vår läsares intresse, vill vi också behålla det, och detta kommer i stor utsträckning att bero på vårt sätt att lägga fram saken.

Sättet att lägga fram upplysningarna

För det första kan vi variera den stomme som vi fäster våra upplysningar vid. Vi kan skriva ett rättframt reportage och räkna med att fakta får tala för sig själva. Vi kan också lägga fram våra tankar i form av en dialog, på samma sätt som Platon eller Aristofanes, varvid de båda personerna får representera två motsatta ståndpunkter. Vi kan också skriva ett skådespel eller en novell och visa vår uppfattning om olika ting genom hur det går för de olika personerna. I ett skådespel kan ibland en kör på scenen kommentera handlingen för att framhäva den springande punkten, som man gjorde i det grekiska dramat. Ibland är det till och med mera verkningsfullt att låta handlingen tala för sig själv. En del mycket förnämliga verk är skrivna nästan helt och hållet på vers, till exempel Jobs bok i bibeln.

För det andra kommer våra åhörare eller läsare att påverkas av vårt ordval. Kritikerna är överens om att vi måste vara enkla och kortfattade men variationsrika. Aristoteles värderade renhet och klarhet mycket högt, och Horatius gav den blivande författaren det drastiska rådet att kasta bort färgburkarna och de halvmeterlånga orden. Han menade då att vi inte skulle vara alltför blomsterrika och inte heller använda långa, lärda ord som ingen begriper.

Även om vi kan vilja utsira det som vi säger, finns det absolut ingenting som går upp mot den enkla, rättframma stilen. Alltför många ord och alltför stor vältalighet kan till och med förbrylla våra läsare och få dem att vilja sluta läsa. Låt oss ta en titt på Johannes’ skildring av Kristi liv. Den är ett föredöme i fråga om enkelhet. Johannes’ stil och ordval utmärker honom såsom en vanlig olärd man, men ändå betraktas hans evangelium som det mest rörande av de fyra evangelierna.

Ett av de bästa hjälpmedlen att uppnå enkelhet är korthet, men det är betydligt svårare att vara kortfattad än man skulle kunna föreställa sig. Den franske filosofen Blaise Pascal skrev till en vän: ”Jag har gjort det här brevet längre än vanligt, därför att jag inte har haft tid att göra det kort.” Och den stackars gamle Horatius sade en smula modfällt att det var när han ville fatta sig kort som han blev dunkel!

Han var emellertid full av lysande idéer om hur vi kan vara kortfattade. Vi bör till att börja med rensa bort de onödiga orden och upprepningarna — göra oss kvitt barlasten, så att säga. Även om upplysningarna bör vara fullständiga, bör de också vara kompakta. Klarhet kommer av att man klär av tanken inpå bara benen och får den att stå fram på samma sätt som en person på scenen fängslar uppmärksamheten lättare än en grupp.

Denna enkelhet och korthet som de stora författarna förespråkade innebär emellertid inte att vi inte kan vara variationsrika. Det råder inte brist på intresseväckande ord och inte heller på intresseväckande sätt att uttrycka oss på. Vi har många fascinerande exempel på olika stilarter i bibeln, och vi skulle göra väl i att ta efter somliga av dem.

Vi har till exempel det poetiska språket i psalmerna; den dramatiska stilen i Habackuk; Nahums livfulla fantasi, när han talar om hur svärden ljungar och spjuten blixtrar; den kärnfulla, korta och sinnrika stilen i Ordspråksboken; det konkreta, sakliga språket i Jona (han hade sannerligen ingen orsak att försköna sin skildring!); eller det samtalsmässiga vardagsspråket i Kristi liknelser. När vi avslöjar falskhet, kan vi använda en ironisk stil, som aposteln Paulus gjorde i sitt brev till korintierna, där han med en sarkastisk underton framhåller hur de visade sin otacksamhet genom att ställa upp sina ”övermåttan höga apostlar”.

Vårt motiv är naturligtvis betydelsefullt. Vi kan fråga oss om våra ord kommer att påverka vår läsare, hans syn på livet, hans arbete eller hans förhållande till andra. Hoppas vi framkalla goda eller onda tankar genom det vi har skrivit? Tänker vi framställa en omoralisk person som vår hjälte och försöka ursäkta ett orätt handlingssätt, eller kommer vi kanske att stödja en teori som står i strid med bibeln?

Det har ingen betydelse hur välskriven en bok är, om den stöder en uppfattning som strider mot goda moralnormer. Den kommer då inte att behaga de sanna kristna. En sådan bok kan faktiskt vara en fara. Om den är skriven tillräckligt bra, kan den nämligen förleda människor till att tänka dåliga tankar på i huvudsak samma sätt som förträffliga ord kan uppmuntra till goda tankar.

När man till slut har sagt allt som skall sägas, beror resten, som Terentius Maurus sade, på läsarnas uppfattningsförmåga. Låt oss till slut ta ett exempel från den berömde kungens liv, som insåg värdet av väl valda ord, som talas i rättan tid. Han skrev ett av de vackraste kärlekspoemen genom tiderna, där han bönföll en ung lantflicka att bli hans maka. Han sade till denna flicka från Sulem att hon liknade gryningen, var skön som månen, lysande som solen. Men vart kom han med alla sina fina ord? Ingenstans!

Flickan var kär i sin herde, och ingenting som Salomo sade kunde ändra på det. Vad flickan från Sulem beträffade slösade han bara med sitt fina språk och sin tid. Det som har betydelse är alltså inte bara de rätta orden i rättan tid, utan också att man riktar dem till rätt person!

[Fotnoter]