Mitt nya hem — Tyskland
SOLEN hade ännu inte gått upp. Daggen låg fortfarande på ängar och fält när jag lämnade mitt hem, som låg i en liten by i mellersta Grekland. Mina föräldrar följde mig till tåget. Vi hade svårt att samtala, trots att vi verkligen bjöd till. Våra tankar rörde sig kring vårt nära förestående avsked.
När vi slutligen kom fram till järnvägsstationen, varifrån ”gästarbetarna” skulle börja sin färd till Tyskland, såg man bara tårdränkta ansikten och hörde sorgsna avskedsord. Med förtvivlan betraktade vi det annalkande tåget som en ondskefull tingest av stål som skulle slita av familjebanden för en tid — ja, i vissa fall för alltid.
Jag skall aldrig glömma det ögonblick, strax före tågets avgång, då min mor för sista gången tog mig i famn. Hon var orolig för mig, det kunde jag känna. Hon grät, då hon önskade mig att jag skulle få det bra i mitt nya hem. Än i dag kan jag känna hennes darrande hand när hon för sista gången strök min kind och bad mig att aldrig glömma henne. Så satte sig tåget i rörelse och vi vinkade med våra näsdukar till ett sista farväl.
Efter detta avsked kretsade mina tankar kring framtiden. Vad väntade mig i Tyskland? Jag hade ett anställningskontrakt med en stor maskinfabrik i München. Men var skulle jag bo? Hur skulle jag kunna göra mig förstådd av mina nya arbetskamrater?
Två dagar senare rullade tåget in på centralstationen i München. Mer än tusen människor strömmade från tåget in i stationsbyggnaden för att invänta vidare anvisningar.
Uttröttad av den långa resan förnam jag bara vagt sorlet av röster. Ljud, som var främmande för mina öron, lät mig förstå att jag var långt borta från min födelseby.
Efter en stund fick också jag anvisning på en grupp som fördes till sitt inkvarteringsställe. Då jag såg hur jag skulle bo, greps jag på nytt av hemlängtan. Jag var inte van vid några rikedomar, men nu mer än någonsin uppskattade jag den rena, kärleksfulla atmosfären i mitt föräldrahem.
Här fick jag bo i en barack. En tolk visade mig min säng och ett skåp för mina tillhörigheter. Det bodde ytterligare fem av mina landsmän i samma rum.
Den utländska arbetskraften i Tyskland
Jag kom till Tyskland 1962, vilket var bara en kort tid efter det att landet hade börjat rekryteringen av Gastarbeiter, ”gästarbetare”. Det började som en tillfällig hjälpåtgärd, men importen av utländska arbetare fortfor att växa dramatiskt. År 1969 importerade den tyska industrin mer an 400.000 utländska arbetare. Arbetsförmedlingarna rapporterade trots detta att det fanns arbete för ytterligare 700.000 personer!
På så sätt har strömmen av ”gästarbetare” till Västtyskland fortsatt. De flesta av dem kommer från Sydeuropa. Den utländska arbetskraften uppgick till 1,5 millioner år 1969 och hade i januari 1972 vuxit till över 2,1 millioner. Av dessa var 384.303 italienare, 264.427 greker, 175.998 spanjorer, 449.676 turkar, 57.180 portugiser och 434.893 jugoslaver. Ungefär var tionde arbetare i Västtyskland är utlänning!
Till en början stannade dessa importerade arbetare bara så lång tid som krävdes för att de skulle kunna samla ett litet reservkapital av sin förhållandevis höga lön i Tyskland. Men på senare tid har allt fler börjat skapa sig ett nytt hem i Tyskland. I Stuttgart finns det omkring 80.000 utlänningar bosatta, av vilka cirka 70 procent har varit i Västtyskland under mer än fem år.
Tyskland har blivit starkt beroende av sina ”gästarbetare”. I Stuttgart är exempelvis nästan 40 procent av de 4.000 kommunalanställda utländska medborgare. Ofta anställs utlänningar för att utföra de minst eftertraktade arbetena. De sköter renhållningen, gräver gravar osv. En kommunaltjänstemän i Stuttgart har sagt: ”För smutsiga, obehagliga eller farliga arbeten kan vi inte längre få tag i tillräckligt många tyskar.”
”Gästarbetarna” är emellertid också ett livsvillkor för den tyska industrin. I en av de största fabrikerna i Stuttgart är 75 procent av de anställda utlänningar! Och till Wolfsburg, Volkswagenbilarnas stamort, importerades omkring 8.000 utländska arbetare för att monteringsbanden skulle kunna hållas löpande.
Eftersom arbetstillfällena i vårt eget land var begränsade, var vi nykomlingar tacksamma att få arbete. Många av oss hade tidigare varit fåraherdar, som bara kände till livet på landet. Nu utbildades vi för arbete i fabrik och måste anpassa oss till nya miljöer. Det innebar en radikal förändring för oss.
Uppväxtårens liv och religion
I Sydeuropas länder, som vi kom ifrån, är familjebanden mycket starka. Familjen planerar och handlar som en enhet. Även i de fattigaste hemmen håller man fast vid gamla seder och bruk. En sådan livsinställning påverkar naturligtvis vår uppfattning i religionsfrågor.
Så gott som undantagslöst anses fadern vara familjens överhuvud. Hans beslut är slutgiltiga. Hans trosuppfattning accepteras sålunda av alla i familjen och betraktas som det rätta. Man hör ofta folk säga: ”Det som min far har lärt mig, det kommer jag att hålla fast vid.”
Många av oss som kom till Västtyskland hade aldrig tidigare förstått att det fanns andra religioner än den som våra föräldrar lärt oss. Vi växte upp i byar där vi fick lära oss att byns ledare och prästerna var ”lärda män”. Många av oss kom således till Tyskland med den fasta övertygelsen att vi skulle hålla fast vid de nedärvda familjetraditionerna.
En avgörande upptäckt
De brev jag fick från mina föräldrar var som en bro tillbaka till mitt hemland. Jag längtade efter att få höra nyheterna. Ofta fick breven mig att glömma min ensamhet och mitt missmod. Men strax därpå kände jag mig på nytt ensam. Trots att jag ofta talade med mina rumskamrater om våra problem, fortsatte jag att känna det så här.
Så en dag när jag återigen satt och grubblade, knackade det på dörren. Mannen som stod där sade att han hade ett meddelande till mig. Han förklarade att han hade sextiosex mycket viktiga brev, som man borde läsa med samma iver som breven hemifrån. Han syftade på böckerna i den Heliga skrift, som är inspirerad av Gud.
Under vårt samtal fick jag veta att Guds namn är Jehova och att Gud skall åstadkomma en rättfärdig ordning här på jorden. Denna nya ordning, förklarade mannen, skall förena hela mänskligheten, och nationsgränserna skall utplånas. Familjerna skall inte längre skingras, och var och en skall få njuta frukterna av sitt eget arbete. Dessa ord gick direkt till hjärtat. Jag ville lära mig mera om Guds uppsåt. Men jag sade ifrån att jag inte skulle byta religion.
Denne förkunnare — ett av Jehovas vittnen — kom ofta för att hjälpa mig att studera bibelns förunderliga sanningar. Det medförde dock att mina rumskamrater hånade mig. Men allt vad jag lärde mig fyllde mig med glädje, så att jag var fast besluten att fortsätta bibelstudierna trots deras bitande anmärkningar. Jag började också gå på Jehovas vittnens möten och upptäckte att jag här befann mig bland människor som inte bara hade samma slags problem som jag själv, utan också förstod mig och ville hjälpa mig. Mitt studium av bibeln och mötesbesöken i den grekiskspråkiga församlingen övertygade mig om att jag hade funnit sanningen.
Ansträngningar för att hjälpa andra
I barackerna där jag bodde fanns det många andra i samma situation som jag själv. Jag kände det som min plikt att berätta för dem om mitt nyvunna hopp. Någon tid därefter symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendopet, och jag har fortsatt att växa till i bibelkunskap.
Jag är mycket tacksam för de ansträngningar som de tyska vittnena gjorde för att undervisa oss ”gästarbetare” i Guds ord. Ett stort antal tyskar lärde sig fördenskull ett främmande språk, särskilt italienska och spanska. Grekiska är svårare att behärska, men man spred en mängd grekisk litteratur, och personer som var intresserade, liksom jag själv, kom i kontakt med grekisktalande vittnen i Tyskland. Resultaten har varit häpnadsväckande.
Det blev snart hundratals och så småningom över tusen grekisktalande Jehovas vittnen i Tyskland! I januari 1972 var antalet 1.443! Till en början organiserades de grekisktalande i små bibelstudiegrupper. Sedan bildades församlingar. År 1966 bildades den första grekiska kretsen av flera församlingar i Tyskland. Numera finns det två sådana kretsar.
Situationen är likartad för andra utländska språkgrupper i Tyskland. I januari 1972 fanns det 803 italienska vittnen, tillhörande ett flertal församlingar som organiserats till en krets. Även en spansk krets, som omfattade 415 vittnen, hade upprättats, och dessutom fanns det 157 jugoslaviska och 65 turkiska vittnen i Tyskland. De tyska vittnenas beredvillighet att hjälpa oss ”gästarbetare” att lära känna Guds uppsåt har gjort ett särskilt starkt intryck på oss, liksom också den totala avsaknaden av klass- och rasbarriärer bland Jehovas vittnen.
Jag känner mig nu hemma i Tyskland. Min ”familj” är här. Jag vill därmed säga att jag har funnit ”hus och bröder och systrar och mödrar och barn”, precis så som Jesus Kristus lovade alla dem som ville bli hans trogna efterföljare. (Mark. 10:29, 30) — Insänt.
[Tabell på sidan 17]
(För formaterad text, se publikationen)
VÄSTTYSKLANDS ”GÄSTARBETARE”
1968
1970
1972
Portugiser
Spanjorer
Greker
Italienare
Jugoslaver
Turkar
(TUSENTAL) 100 200 300 400