En ”generation av fred” eller en kortvarig världsfred?

EN VÄRLDSOMFATTANDE avspänning eller uppmjukning av hårt ansträngda internationella relationer håller nu på att åstadkommas. Hur länge kommer den att vara? Kommer den att medföra en ”generation av fred” i en ”ny världsordning”, som somliga förutspår?

Trots det trängande behovet av världsfred, trots allt hårt arbete som läggs ned på underhandlingar, trots världsledarnas alla föresatser och förhoppningar och trots deras rådgivares begåvning, kommer den förestående världsfred, som skapas av dem, att bli kortvarig. Varför?

Av två grundläggande, mycket starka skäl.

Det ena skälet är att denna världsfred inte kommer att — och i själva verket inte kan — lösa de mänskliga problem som stör friden. Världens ledande män antingen förbiser eller föredrar att ignorera följande faktum: Krig orsakas inte av bomber, slagskepp eller kulor. Krig orsakas av människor. Vilken fredsuppgörelse nationerna än kommer fram till, så kan den aldrig avlägsna människans själviskhet. Och det är uppenbart att det är denna själviskhet som är roten till all oenighet, alla våldsamma sammanstötningar och alla krig.

Den kommande fredsuppgörelsen som sådan är faktiskt huvudsakligen byggd på självisk grund. Förbinder inte du fred med inbördes förtroende och tillit? Ändå sade chefsförhandlaren dr Henry Kissinger om avtalen mellan Förenta staterna och Ryssland: ”Vi förespråkar inte dessa överenskommelser på en grundval av sanning, utan på en grundval av sublim egennytta från båda sidor.” ”Sublim egennytta” är bara ett finare sätt att säga ”förslagen själviskhet”.

När tidskriften Time skrev om avtalet angående vapenbegränsning poängterades bristen på ömsesidigt förtroende i följande ordalag: ”Båda parter väntas ge ut stora summor på observationssatelliter för att kunna avslöja varje bedrägeri från den andres sida.”

Förknippar inte du fred med lugn och frihet från fruktan? Men i den kommande internationella fredsuppgörelsen sätter man sin lit till så kallad ”terrorbalans” som det viktigaste medlet att förhindra krig. Tanken är att vardera sidan skall bibehålla sådan styrka att den, även om den blir angripen genom överrumpling, fortfarande kan vedergälla med ett förödande regn av vätebomber. Man menar att detta skall förhindra varje försök till krig i full skala.

Detta påminner rätt mycket om två personer som samtycker till att dansa med varandra, under det att var och en håller en pistol mot den andres hjärta — med fingret på avtryckaren. Kan verklig trygghet och sinnesfrid existera under sådana förhållanden?

Hur är det med följande problem?

Även om människor skulle lyckas frigöra sig från tanken på den alltid överhängande risken för en förstöring genom kärnvapen — hur stor frid skulle de äga om våldsbrotten fortsätter? Hur mycket skulle en vilken som helst anordning för världsfred betyda om människor fortfarande kände sig rädda att gå ut om kvällarna eller till och med kände sig osäkra innanför det egna hemmets väggar bakom låsta dörrar?

Även om viktiga internationella skiljaktigheter avlägsnades, hur skulle det bli med den inre oenigheten inom varje nation?

Skulle en politisk världsfred överbrygga klyftan mellan religiösa grupper, som på Irland, där den katolsk-protestantiska konflikten har dödat 540 män, kvinnor och barn samt orsakat omätlig egendomsskada under de senaste tre åren?

Skulle den eliminera rasmotsättningar och hat av det slag man finner mellan araber och judar eller stamrivalitet sådan som den i det afrikanska landet Burundi? I Burundi resulterade hatet mellan Tutsi- och Hutustammarna på bara några få månader i en brutal massaker på uppskattningsvis 120.000 män, kvinnor och barn — mer än dubbelt så många som antalet dödade amerikanska soldater under de elva år Vietnamkriget pågått!

Och hur blir det med all korruption och allt bedrägeri och svek på det politiska och kommersiella området som plågat nationerna i århundraden? Hur blir det med maktmissbruket som medför orättvisor, diskriminering och verkligt förtryck? Hur fridfull kan jorden egentligen bli så länge dessa förhållanden får fortsätta, även om det bara är fråga om lokal omfattning?

Men vi sade att det finns två starka, grundläggande skäl till att den kommande freden blir kortvarig. Vilket är det andra skälet? Och vilket hopp ger det oss?