Ett veckoslut i indianernas land
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Venezuela
UTTRYCKET ”spänning” gör knappast rättvisa åt vår sinnesstämning när vi förberedde oss för denna resa. Få utomstående har fått ett sådant tillfälle — några dagars vistelse i guajiroindianernas avlägset liggande land här i Venezuela. Nej, de talar inte engelska, utan guajiro. Men det är inget problem, eftersom vår vän och vägvisare, en indiansk skollärare, talar båda språken.
Vi ger oss i väg med bil från Caracas tillsammans med läraren och hans familj. Snart lämnar vi den livliga huvudstaden bakom oss och kommer ut på landsbygden. Vi nalkas de friskt grönskande bergen med sina blå och gröna nyanser och med topparna inbäddade i moln. Sex, åtta, tio timmar — tiden går snabbt medan vi betraktar det ena panoramat skönare än det andra. Snart passerar vi den jättelika bron över Maracaibosjön. Nu har det gått ytterligare två timmar.
Maracaibo, Venezuelas näst största stad, ligger nu bakom oss. Inom en timme befinner vi oss på färjan som går i skytteltrafik över den natursköna Limónfloden, ett vattendrag som är översållat med små palmbevuxna öar. Mörkret är nu över oss, så vi kommer inte att träffa samman med guajiroindianerna medan det är ljust. Och eftersom vi nu inte längre kan se så mycket omkring oss, är det dags att börja fråga ut skolläraren om hans folk. Ja, señor Pedro tillhör faktiskt guajirostammen.
”När lämnade du stammen?” frågade vi. ”När jag var litet yngre än Pedrito”, svarade han och nickade mot sin femårige son. Och nu hade han kommit i gång. Han berättade om sitt folk, om deras fridfulla, enkla levnadssätt. De är nöjda om de ostört får leva sitt nomadliv och flytta från plats till plats, allteftersom behovet av bättre bete gör sig påmint. Detta är särskilt fallet med det så kallade ”alta guajira”, som inte berörts mycket av civilisationen.
Guajiroindianerna bryr sig inte mycket om pengar. En gång när Pedros mor från ”alta guajira” besökte honom i staden, gav han henne 100 bolivares, vilket motsvarar ungefär 115 kronor. Men hon gav helt enkelt bort pengarna. Hon blev emellertid fängslad av en praktisk gryta och en del andra matlagningsredskap. För första gången i sitt nära hundraåriga liv fick hon se television och lyssna på radio. Hon kunde helt enkelt inte förstå hur det kunde finnas folk i de där lådorna. Efter några dagar var hon redo att återvända till sitt eget levnadssätt utan att den moderna livsstilen med alla dess hjälpmedel hade gjort något intryck på henne.
”Men hur kom det sig att du blev skollärare?” blev vår nästa fråga.
Lärarens historia
”När jag var mycket liten brukade min far ta mig med till en gränsstad mellan Venezuela och Colombia. Han brukade ha med sig boskap, ost och stora kvantiteter ägg till marknaden där. Trots att jag var så liten kunde jag se att han fick mycket litet betalt för sina varor. Han kunde lätt ha blivit lurad på det mesta, eftersom han varken kunde läsa eller skriva och praktiskt taget inte visste någonting om räkning.
Men en dag kom farbror Juan på besök till oss. Han uppmuntrade min far att låta mig följa med honom till vad som kallas en caserío, en grupp små gårdar, där varje familj har sin egendom och där det finns skolmöjligheter. Han sade åt far att jag kunde bli till stor nytta för honom om jag kunde läsa, skriva och räkna. Han skulle då inte bli lurad på marknaden längre. Hans planer väckte naturligtvis en stark önskan hos mig att vara till hjälp, inte bara för far, utan för hela vårt folk. Till att börja med trodde inte far att jag skulle kunna lära mig allt detta på tre år. Farbror Juan försäkrade honom att jag kunde det, och så fattades beslutet. Mor var ledsen och motsträvig, men hon morskade upp sig, hängde sina dyrbaraste pärlor runt halsen på mig, och så gav jag mig i väg tillsammans med min farbror.
Jag kommer tydligt ihåg hur de gav mig ett kort med alfabetet på, när jag anlände till denna caserío. Jag studerade detta kort tills jag hade lärt mig alfabetet. På några månader hade jag fullbordat första klassen. Inom tre år kunde jag läsa, skriva och räkna, precis som det hade utlovats, så nu var det tid för mig att återvända hem. Hur glad var jag inte att återse mina föräldrar! De gav mig gåvor, däribland en fin häst. De väntade sig helt och fullt att jag skulle bosätta mig där och hjälpa dem, och det var just vad jag hade tänkt göra.
Men när farbror Juan gjorde sig i ordning för att resa, fick jag plötsligt en stark önskan att fortsätta med studierna. Jag visste att det fanns mycket mer att lära, och jag kunde inte komma längre om jag stannade hemma. Till slut lyckades jag övertala far att låta mig följa med ännu en gång. Men det skulle bli en lång, hård kamp. För att göra rätt för mig medan jag gick i skolan måste jag ofta gå upp före gryningen och samla ved, hämta vatten och mjölk och utföra många andra sysslor. Ofta kom jag för sent till skolan och blev då bestraffad för att jag inte kom i tid.”
En meningsfull återkomst
Nu började vi förstå lärarens avsikt med att återvända till sitt folk och varför han hade visat så stort intresse för bibelns budskap om en ny tingens ordning med välsignelser och samma möjligheter för alla folk och stammar på jorden. Han erbjöd sig mycket villigt att följa med oss och vara vår vägvisare, när vi uttryckte vår önskan att dela med oss av budskapet om Guds rike till dessa människor.
Innan mörkret föll hade vi sett några av dessa guajiros. Kvinnorna var lätta att urskilja i sina långa, färggranna klänningar med ärmar som räckte ända ner till handlederna. Det gav dem ett milt och behagfullt utseende. Och den mörkt rödbruna och svarta färgen i deras ansikte? Dessa färger görs av vissa svampar och härstammar från den tid då kvinnorna på detta sätt tillkännagav sin ställning — om de var gifta eller änkor eller om de sökte en blivande make. Men nu för tiden används de till största delen som prydnad eller för att skydda huden mot den stekande solen. Deras sandaler är också mycket intressanta. Sulan är gjord av tjockt koläder, och ovansidan består av en väldig, färggrann pompong av ungefär samma storlek som en cantalupmelon och täcker hela foten.
När det gällde männen i stammen kunde man inte undgå att lägga märke till att de förutom den vanliga halmhatten bar ett mycket kort höftskynke, som kallades en guayuco och liknade en modern kjol. Men se! Den familj som vi skall bo hos är ute för att möta oss. Ja, de kan tala engelska. Detta är vanligt bland dem som bor i en caserío, särskilt de yngre. Sedan vi tvättat oss i en skål med vatten, som de satt fram åt oss, sätter vi oss till bords och intar en smaklig måltid bestående av välkryddat kött, som tillagats över öppen eld, platanos, ett slags stora bananer, som också lagats till över elden, getost och bröd.
Till vår oro kan vi inte upptäcka mer än en säng. Det håller på att bli sent, och vi undrar var vi skall sova. Men vi behöver inte oroa oss, för guajirokvinnorna tillverkar vackra hängmattor i olika färger. De kallas chinchorros, vävs på vävstolar och förses med lika vackra virkningar som en bordsduk med spets. Är de starka? Ja, de håller för de tyngsta individer. Men man måste vara noga med att ligga diagonalt i dem när man sover. När man vaknar kommer man annars sannolikt att känna sig som om man suttit upp hela natten.
Vem tillverkar dessa vackra hängmattor? Lärarens hustru förklarar att varje ung dam får lära sig denna konst. När en flicka når fruktsam ålder blir hon faktiskt ”instängd”, så att säga. Detta betyder att hon inte får träffa någon utanför den närmaste familjekretsen under tre till åtta månader. Under denna tid får hon lära sig av sin mor hur man väver, virkar, förfärdigar kläder och skor, lagar mat och till och med hur man uppför sig för att vinna en make.
Efter en uppfriskande sömn är vi redo för frukosten. Vad bjuder vår värdinna på? Jo, det är arepapastej, gjord på malen majs som bakats över elden, stekt kött och litet sötad surmjölk. De båda ungdomarna Domitila och Roman är kusiner till skolläraren Pedro. De kommer att presentera oss, när vi går ”från rancho till rancho”, och översätta vårt budskap där så krävs. Vi ger oss alltså i väg.
Från rancho till rancho
I den första gården vi kommer till står frun vid brunnen, klädd i den typiska guajirodräkten. Det visar sig att hon heter Elisa och att hon förstår spanska. Lärarens hustru förklarar Guds uppsåt för människorna och använder illustrationer från boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Ja, kvinnan vill ha boken, så hon skickar i väg sina barn till vattenmelontäppan, och så gör vi upp om boken.
Vi kommer till ett annat hus, som är gjort av lera och halm. Ingen hemma? Jo, där på marken sitter ju frun i huset. Hon är mycket trevlig, men hon kan tyvärr inte tala spanska. Kusin Domitila förklarar för henne på hennes eget språk och upprepar det hon nyss hörde för första gången vid vårt förra besök. Så bra hon gör det! Och så entusiastisk hon är! Den här frun vill också ha en bok, inte åt sig själv, men åt sin son Enrique som kan läsa.
Vi lade märke till att Domitila var livligt intresserad när vi var på väg till nästa gård och talade om bibelns syn på moralen. Guajiroindianen brukar nämligen ha många hustrur, och när en kvinna gifter sig, väntar hon sig inget annat än att bli en bland många. Inte underligt att vår unga, sjuttonåriga tolk lyssnade så uppmärksamt och ställde så många frågor, när vi förklarade att man bland Jehovas vittnen inte alls överser med polygami och omoraliskhet. ”Må var man hava sin egen hustru och var kvinna sin egen man”, citerade vi från 1 Korintierna 7:2.
Men dagen har gått fort. Vilken glädje att få tala om bibeln med sådana uppriktiga människor! I motsats till en del av de andra stammarna har de ingen väl utvecklad religion, men de tror på en välgörare och skapare, som kallas Maleigua, och de har en viss föreställning om en ond ande. Deras uppskattning av det jordiska skaparverket omkring dem kommer säkert att väcka deras nyfikenhet inför att få lära känna dens namn och uppsåt som har skapat allting. De är emellertid på sin vakt, för de har fått avsmak för och blivit förbittrade på hur de romersk-katolska prästerna utnyttjat dem och hur vissa protestantiska sekter gett dem falska löften om helbrägdagörelse.
Glädjefyllda betraktelser
Nu kommer vi tillbaka till vår caserío och vårt värdfolks godhjärtade gästfrihet. Vi öser vatten ur en hink och tar oss en skön, kall dusch. Verkligen välgörande efter den heta vinden som blåste över ökenlandskapet! Men nu sätter vi oss några minuter och kopplar av under stjärnorna innan vi bestiger våra chinchorros. Vår värdinna, señora Florinda, ber om ursäkt för bristen på bekvämligheter, och detta ger oss tillfälle att tala om uppfyllelsen av bibelns profetior, som kan iakttas i den moderna världen — dess slaveri under materialismen. ”Tänk bara, señora! Om vi nu befann oss i staden med alla dess bekvämligheter, skulle vi inte ha stora möjligheter att få njuta av en sådan uppfriskande stund under stjärnorna.”
Det blir morgon, och tyvärr måste vi ge oss av. Skulle det inte vara ljuvligt att få stanna litet längre och njuta av denna vänskapliga, enkla gästfrihet? Men ta det inte så hårt, vi har blivit hitbjudna på nytt, och det är verkligen något att se fram emot. När vi har njutit vår frukost på kyckling och avocado, ser vi att det faktiskt är tid att bryta upp. Det var bara en sak till. Vi har plockat i ordning en del biblisk litteratur som vi vill lämna hos vår señora, och den måste vi ju överlämna.
Har ni märkt hur belåten läraren är? Han och hans hustru lovar att snart komma tillbaka med mera material för bibelstudium. Han är så lycklig att få uppfylla den önskan han har haft under många år — att för sina egna släktingar och stamfränder få bekantgöra den sanne Gudens identitet, den Guds vars namn är Jehova. Det tycks som om han nu äntligen helt kan uppväga att han så länge varit borta från sin barndomstrakt. Han kan hjälpa guajiroindianerna att finna den väg som leder till evigt liv.
Också vi är lyckliga att Jehova öppnat detta tillfälle för oss att få tillbringa ett så givande veckoslut i indianernas land. Vi missionärer är verkligen högt privilegierade. Skulle inte du vilja vara med oss och få del av sådana underbara möjligheter?