Ha den rätta synen på beröm

VEM uppskattar inte beröm? Om vi är samvetsgranna, vill vi göra en bra prestation. Vi anstränger oss för att göra detta. Lovord ger oss uppmuntran på denna rätta väg. Sådana lovord bör emellertid inte komma från vår egen mun, från våra egna läppar, utan från andras.

Den vise bibelskribenten säger i Ordspråksboken 27:2: ”Må en annan berömma dig och icke din egen mun, en främmande och icke dina egna läppar.”

Det är uppenbart att somliga människor ger uttryck åt självberöm. De använder pronomenet ”jag” till övermått. Men det kan också vara mera förslaget. Någon kan till exempel nämna att han gjort ett inköp, och han kanske gör detta på ett otvunget sätt, som ett konstaterande av faktum. Men om inköpet är av den arten att det kräver en stor penningsumma, mycket mer pengar än man kan förvänta att denne persons lyssnare skulle handskas med, kan just det sakliga, konstaterande sätt på vilket han talar om inköpet få hans lyssnare att bli mycket imponerade av vad han gjort. Så är det också med många andra ting i livet. Det är naturligtvis inte säkert att personen avsett att berömma sig själv. Men om någon finner att han ofta handlar så, behöver han inse att hans hjärta kanske håller på att leda honom in på ett handlingssätt som innebär självupphöjelse.

Lägg märke till att den inspirerade skribenten i Ordspråksboken 27:2 säger att en ”annan” och en ”främmande” är de som bör ge oss beröm. Detta framhåller en annan sida av den princip vi begrundar. Det påminner om det tyska ordspråket ”Eigenlob stinkt, Freundes Lob hinkt, fremdes Lob klingt”, vilket betyder: ”Självberöm stinker, vänners beröm linkar, främlingars beröm klingar [rent].”

Detta ordspråk behöver visserligen inte vara tillämpligt vid alla tillfällen. Men det bibliska ordspråket visar att när berömmet kommer från någon som inte är förbunden med dig genom några band, som knappast kan ha någon känsla av tvång att tala väl om dig, som inte visar några tecken på att han hoppas vinna någon fördel genom att tala på det sättet, då kan du för det mesta känna tillfredsställelsen att hans beröm är ”osminkat”, grundat på de verkliga förtjänsterna hos ditt arbete, ditt tal eller ditt handlingssätt. Om man å andra sidan inte inser värdet i denna sanning, kanske man inte får reda på var man kunde och kanske behöver bättra sig.

Men det finns en annan sida av saken. Vi bör ta oss till vara för att vårt motiv till att göra en god prestation är att vinna beröm. Eftersom aposteln Paulus inte hade någon traktan efter personliga fördelar, kunde han skriva till tessalonikerna: ”Vi har verkligen aldrig uppträtt ... med smickrande tal. ... Inte heller har vi sökt ära från människor, nej, varken från er eller från andra.” — 1 Tess. 2:5, 6, NW.

Vi bör alltså först och främst ta oss i akt för att sjunga vårt eget lov. Vi bör heller inte anstränga oss för att locka fram beröm från andra. Bibeln uppmanar de kristna att inte göra något ”med handlingar av ögontjänst, såsom sådana som vill behaga människor, utan med hjärtats uppriktighet, med fruktan för Jehova. Vadhelst ni gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor.” — Kol. 3:22, 23, NW.

Om vi har den rätta synen på beröm, kommer vi vidare att vara beredvilliga att innesluta andra i detta beröm; vi bör dela lovorden med dem som har bidragit till att det vi sagt eller gjort fått framgång. Som illustration kan vi tänka på en dirigent för en symfoniorkester, som ber hela orkestern resa sig upp och buga sig som svar på de överflödande, upprepade applåderna. Och det är bara på sin plats, eftersom det förhåller sig som en berömd dirigent en gång sade till sina musiker: ”Ni vet att utan er kan jag inte göra någonting.” Ärlighet och blygsamhet får oss att ge äran åt dem som ära tillkommer. De kristna bör inte vara som många människor i denna världen, som strävar efter att stå ”i rampljuset”.

Det kan också vara så att någon i hög grad bidragit till att ett företag lyckats, men ändå har hans ansträngningar inte fått någon allmän kännedom eller erkänsla. Detta bör aldrig bekymra honom, för om det är välförtjänt skall i sinom tid var och en ”få sin lovprisning sig tilldelad från Gud”. (1 Kor. 4:5, NW) Den hårt arbetande hustrun, som vinner föga allmän erkänsla, kan känna den inre tillfredsställelsen av att veta hur mycket hon har bidragit till sin mans välbefinnande och framgång. Och hon kan känna lycka över att hennes handlingssätt behagar dem som är högre än hennes äkta man och huvud, nämligen Kristus Jesus och Jehova Gud. — Ords. 31:23, 28, 31; 1 Kor. 11:3.

Den kristne, som får beröm för att ha gjort en bra prestation på ett eller annat område, bör särskilt tänka på att ge äran åt Jehova Gud och hans Son. Gud är den som ger oss alla goda gåvor och fullkomliga skänker. (Jak. 1:17) Den kristne bör alltid påminna sig själv om den del Gud har haft i all framgång han fått. Det behöver inte alltid ske med ord, men han kan påminna sig detta i sitt hjärta och sinne. Jesus gav oss det mest framträdande exemplet på detta.

Trots att han blev storligen ärad såsom Messias och Guds Son, tog han aldrig själv åt sig äran för sitt budskap eller sina gärningar. Jesus kunde därför ärligt säga till sina religiösa motståndare: ”Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader, som förlänar mig ära.” — Joh. 8:54.

Alla kristna tjänare för Jehova Gud gör därför väl i att komma ihåg den princip som aposteln Paulus gav uttryck åt i denna fråga. Han framhöll: ”Vi är Guds medarbetare. Ni är Guds åkerfält, Guds byggnad.” Och att det är Gud som förtjänar äran visar Paulus i den omgivande texten, där han säger: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa, så att varken den som planterar är någonting eller den som vattnar, utan Gud, som kommer det att växa.” Hur sant är inte detta! Allting beror sannerligen på Guds välsignelse över våra ansträngningar. — 1 Kor. 3:9, 6, 7, NW.

Ja, om vi har den rätta synen på beröm, kommer vi inte bara att vara ovilliga att sjunga vårt eget lov eller anstränga oss för att locka fram beröm från andra, utan när vi får beröm, kommer vi också med tillbörlig blygsamhet att ge erkänsla åt andra som förtjänar det, men framför allt kommer vi att ge äran åt Jehova Gud, som all ära tillhör.